BJÖRNÖ, STOCKHOLMS SÖDRA SKÄRGÅRD, ONSDAG 19 DECEMBER
”Vad har ni kommit fram till, Jürgen?”
”Vi har följt efter och kartlagt Modin ett tag nu, och fått fram att han mest rör sig i stan, förutom igår då han var ute i Vaxholm på en militärförläggning.”
Jürgen lutar sig tillbaka i soffan och knäpper händerna bakom nacken innan han fortsätter på sin östtyska dialekt:
”Som du vet hittade vi foton på Cats Falcks anteckningar gömda hemma i hans lägenhet. Det verkar som om han vet allt, förutsatt att han har läst dem.”
”Hade hon skrivit något om Linje X?” frågar Müller och känner ett stick i magtrakten.
”Jag är rädd för det. Hon kände till det, och nu gör han det. Det verkar som att det är Håland i Täby som är läckan, eller Brindeberg på Asea. Men som sagt, skadan är redan skedd. Modin är efter oss.”
”Några andra iakttagelser? Något personligt?”
”Modin är oförsiktig, dricker mycket och går på krogen ensam. Det är förvånande, med tanke på var han jobbar.”
”Ja, han är lite av en ensamvarg har jag förstått. Jobbar helst själv och improviserar. Vad har ni för plan, Jürgen?”
”Jag överlåter åt Henning att berätta om det”, säger Jürgen och reser sig ur soffan och går bort till köksdelen. Han öppnar skafferiet och tar fram ett paket Mariekex.
”Vad säger du, Henning?” frågar Müller.
Henning har suttit tyst hittills, men tar nu fram ett papper i A4-storlek som han börjar rita en skiss på.
”Objektet har en bil, en amerikansk muskelbil som inte har den bästa prestandan när det gäller bromsar och väghållning, och han använder inte bilbälte”, säger Henning.
”En bilolycka”, säger Jürgen med munnen full av kex. Han sätter sig i soffan igen, bredvid Henning som sitter framåtlutad över skissen.
”En krock?” frågar Müller.
”Ja, det finns flera varianter”, svarar Jürgen. ”Henning är ett geni. Du kommer att märka det. Han tänker på allt.”
”Men varför inte bara förgifta honom eller ge honom någon sjukdom? Vi skulle kunna göra det på något av ställena han går ut på. Är inte det enklare?” säger Müller.
”Nej, ingen förgiftning”, säger Henning skarpt. ”Tänk på var han arbetar. Det skulle inte fungera. Det skulle verka underligt om en SSI-anställd drog på sig någon okänd sjukdom, och offret är bara nitton år vilket gör det svårare.”
”Okej, jag håller med”, säger Müller och känner sig dum och okunnig.
”Vi behöver en större lastbil eller traktor”, säger Henning och skickar över sin skiss till Jürgen. ”Känner du till någon bilverkstad vi kan låna tillfälligt, Richard? Vi måste ordna några tekniska detaljer också.”
”Jag har min verkstad på bensinmacken på Dalarö. Ernst arbetar där. Han är pålitlig.”
”Bra. Jag låter Berlin kontrollera honom. För säkerhets skull.”
”Bilen kan vi köpa via Gula tidningen, Sveriges största annonstidning”, säger Müller. ”Vi kan köpa ett avregistrerat arbetsfordon kontant där, så lämnar vi inga spår.”
”Bra”, säger Henning och ser ut att fundera intensivt. ”Har du någon telefonkatalog hemma?”
”Telefonkatalog, varför?”
”Du får se. Nå?”
”Ja visst. Det ligger några på hallbordet.”
”Och en slägga?”
”I källaren. Något mer?”
”Förmodligen”, säger Henning, ”men jag vill tänka över det här i några dagar. Jag återkommer.”
”Låt honom vara ifred, Richard. Henning kommer att göra en riskanalys och sedan kommer han att diskutera planen med Berlin. Efter det kan vi ta detaljerna, om Berlin godkänner planen vill säga. Men de brukar godkänna Hennings planer. Ibland med några små korrektioner.”
”Kontaktar vi ambassaden i Stockholm?” frågar Müller och tar ett Mariekex ur paketet som Jürgen har lagt på bordet. Han ogillar att Jürgen inte frågar innan han tar saker i hans kök, men han bestämmer sig för att låta det vara. Snart har de åkt hem och han kan städa upp i huset och få lite ordning igen.
”Vi skickar bara ett operationsmeddelande. Det är bäst att inte blanda in dem för mycket”, säger Jürgen.
”Jag tror att vi kan vara redo inom en vecka”, säger Henning. ”Låt mig bara tänka lite …” Han reser sig, kliar sig högst upp på flinten och går iväg mot sovrummen med släpande steg, samtidigt som han tittar på sin skiss.
”Låt honom vara, Richard. Han är i en annan värld nu.”
”Litar du på honom, Jürgen?” frågar Müller när Henning har försvunnit.
”På Henning? Absolut. Han har planlagt ett tiotal liknande operationer och alla har varit både geniala och lyckade. Han har en speciell begåvning. Hade han inte jobbat åt HVA hade han säkert varit kärnfysiker. Han har ett IQ på nästan tvåhundra. Han är noga utvald och har förmodligen HVA:s viktigaste tjänst idag.”
”Som mordplanerare?”
”Ja, precis. Han är närmast att likna vid en konstnär eller uppfinnare. Han skapar mästerverk åt DDR.”
”Ni är aldrig rädda för att åka fast?”
”Personligen kan jag vara det ibland, men det finns ingen koppling mellan oss och DDR. Vi har västtyska pass och skulle något mot förmodan gå fel så kopplas vi genast till RAF. Det här är vattentätt, Richard. Riktigt vattentätt.”
”Jag förstår”, säger Müller och känner sig nöjd. ”Att använda terrorister för våra syften är genialt. Man undrar vem som kom på det? I Sverige har jag flera förtroliga kontakter inom högerextrema kretsar och även inom den organiserade brottsligheten. Jag betalar, ger beskydd och delar med mig av underrättelser; och de gör jobb åt mig på fältet när jag behöver deras hjälp. Vi hade en smuggeltrad till en ö i Stockholms skärgård för några år sedan. Vi fick in mycket narkotika i Sverige och delade på vinsten med en krögare på ön.”
”Ah, intressant”, svarar Jürgen.
”Vi behöver västvaluta”, fortsätter Müller. ”Vi behöver betala våra agenter i väst. De blir bara fler och fler. Vi kontrollerar faktiskt stora delar av Sverige. Vi har ett fantastiskt väl uppbyggt nät av agenter. Kanske det bästa i hela världen. Att sätta dit en Stasioperatör i Sverige är näst intill omöjligt. Det har hittills aldrig hänt.”
”Ja, jag har förstått att svenskar gillar Östtyskland mer än de gillar dina gamla vänner i Sovjet, Müller. Palme och flera andra i den svenska regeringen är vänner till DDR”, säger Jürgen. ”Jag har hört av Erich Honnecker att Sverige kan ses som en prövostat i väst. Här kan vi testa hur långt vi kan nå med socialismen i ett västland. Honecker är mycket tacksam över det, och därför kan vi inte tillåta sådana som Anton Modin eller Cats Falck att rasera det som vi lagt åratal och miljontals mark på att bygga upp. Det går helt enkelt inte; och det är därför sådana som jag och Henning behövs och har framträdande positioner. Jag kan kontakta Honecker direkt om jag behöver det. Hur många kan det?”
”Inte många”, svarar Müller och ler åt stoltheten i Jürgens röst när han säger det sista. Sedan suckar han:
”I DDR är det fortfarande ordning. Värre är det i mitt moderland. Efter Brezjnevs död 1982 och Andropovs i februari i år så har vi fått en ny korrupt ledare i Tjernenko. Han är över sjuttio år. Vad kan han göra för att rädda Sovjetunionens sönderfallande ekonomi?”
”Inte mycket”, svarar Jürgen och ser bekymrad ut. ”Korruptionen riskerar att ta död på kampen, är jag rädd. Men vi tyskar håller fortfarande ställningarna.”
”Jag är glad att jag förflyttades till Berlin”, säger Müller. ”Min fru och mina barn bor i en fin bostad strax utanför staden. Era skolor är bra. Jag kanske kommer och hälsar på dig i Birkholzaue när jag får komma hem nästa gång.”
”Kanske det”, säger Jürgen med ett leende i sitt orakade, fåriga ansikte. Han tar ett kex till och Müller kan höra hur han smaskar.
”Vänta ett tag!” ropar Müller plötsligt vilket får Jürgen att sluta tugga. ”Vad gjorde Modin i Vaxholm egentligen?”
”Det vet vi inte, men han är ju trots allt militär. Vi såg att han lastade i ett par dykflaskor i bilen utanför sin port och hämtade ett andra par på sin vän Bill Bergmans adress på Södermalm. Men vi vet inte om det hade något med besöket i Vaxholm att göra, vi kunde inte följa med in på militärförläggningen.”
”Modin har nyligen gjort sin militärtjänst som attackdykare där”, säger Müller. ”Han kanske åkte dit för att fylla på luft. Varför skulle han annars ha tagit med sig dykflaskor dit mitt i vintern?”
”De kanske skulle på service?” säger Jürgen och fortsätter att tugga i sig av Müllers Mariekex. ”Det är väl på vintern man brukar göra i ordning dem?”
”Jo, men tänk om de ska dyka? Tänk om de ska dyka efter journalisten?”
”Det tror jag inte”, säger Jürgen självsäkert.
”Varför inte det?”
”För att de inte vet var hon finns. Havet är stort. De hittar henne inte.”
”Det är möjligt att de inte gör det, men det är också möjligt att de gör det. Modin är skicklig. Han har kanske kommit på något.”
”Den ende som såg något är död nu”, säger Jürgen och petar bort rester av kex från sina tänder med tungan.
”Men tänk om Modin ändå fått reda på något? Vi kan inte ta risken att han hittar dem.”
”Det är ingen fara”, säger Jürgen. ”Det var en olycka. Nej, vad tror du om en bit mat?”
Läs mer om Stasibyn Birkholzaue: http://www.dn.se/Pages/Article.aspx?id=871421&epslanguage=sv