BOWLINGHALLEN, MARIATORGET, FREDAG 21 DECEMBER
Vad hade Müller för nytta av olika bowlinginrättningar i Sverige, däribland ett företag vid namn Eskilstuna Bowling? Var det en täckmantel – och i så fall för vad?
(Christoph Andersson, Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kalla kriget, Norstedts 2013)
”Varför ville du bowla, Modin?”
”Varför inte? Det är kul.”
Modin ser sig omkring och tar sedan på sig ett par slitna svart-röda bowlingskor som luktar tungt av svett. Bergman gör likadant. Sedan går de ut till bana två som de bokat.
”Gick det bra att fylla luft?”
”Ja, det var inga problem. Jag träffade ett av mina gamla befäl.”
”Hur kändes det?”
”Bra. Jag kom dit som officer på Högkvarteret. Det kändes som en revansch. Men nu har vi luft i flaskorna i alla fall. Jag tycker att vi dyker sent på julafton, Bergman. Då är inte en kotte ute.”
”Men tänk om Cats verkligen ligger där nere på botten i Hammarbyhamnen?”
”Ja, vi får hoppas det. Eller … jag vet inte vad jag hoppas på.”
”Men vad gör vi om bilen ligger där, Modin?”
”Det får vi ta då. En sak i taget. Kan du på julafton?”
”Jag tänkte hälsa på mina föräldrar i Bromma. Men efter det så. Vad ska du själv göra, Modin?”
”Äh, jag blir nog ensam hemma i lägenheten. Får väl titta på Kalle Anka och käka en hamburgare. Jag kommer och hämtar dig hos dina föräldrar sedan.”
”När då?”
”Vad tror du om vid tiotiden, funkar det?
Bergman verkar inte helt nöjd med upplägget, men han protesterar inte. Han är en bra vän.
”Då bestämmer vi det”, säger Modin och tar sitt klot ur klotreturen. Han sätter fingrarna i hålen och rullar iväg det med stor kraft över banan.
”Du tar i för mycket.”
”Strike! Vad snackar du om?”
”Det var bara tur. Ta inte i så hårt. Vi kommer att bli utslängda.”
”Okej, men jag trodde att det var en sport vi höll på med.”
”Det är en sport. En gentlemannasport.”
”Äh”, säger Modin och tar en klunk av Fantan som han köpte tidigare. ”Din tur, gentleman.”
Bergman närmar sig bowlingbanan med koncentration. Tar upp det svarta klotet, gnider det med händerna och håller det sedan framför hakan och ser ut att sikta noggrant. Han rullar iväg klotet kontrollerat, utan någon duns, men får bara ned åtta käglor.
”Synd, kompis, men det såg bra ut – fram till käglorna.”
”Äh”, säger Bergman. ”Jag är inte uppvärmd än.”
”Nej, du måste ta i mer.”
Modin torkar fingrarna i fläkten innan han tar upp sitt klot igen.
”Hur går det på jobbet då, Bergman. Säljer ni några datorer?”
”Inte så många. Men det har börjat skrivas om Macintosh i pressen nu, och det är bra.”
”Själv fattar jag ingenting av det där. Jag trodde att datorer mest var för nördar?”
”Du kommer att ha en själv inom tio år, Modin. Alla kommer att ha en personlig dator i framtiden.”
”Eller hur”, säger Modin och skrattar. Sedan drar han iväg klotet med en rasande kraft. Det blir strike igen när klotet smäller in i väggen bakom käglorna.
”Är du inte rädd?” frågar Bergman senare när de sitter i cafédelen i bowlinghallen, äter en varm macka och dricker folköl.
”Rädd för vad?”
”Om Cats och Lena är döda och du går i Cats fotspår så riskerar väl även du … Någon vill inte att sanningen om det hon upptäckt kommer fram, menar jag.”
”Nej, det är uppenbart. Men jag jobbar för militären nu.”
”Jo, och Cats jobbade på Sveriges Television. Det verkar inte ha hindrat dem. De kanske tar dig nästa gång, eller mig?”
”Ta det lugnt, Bergman. Ingen kommer att ge sig på oss.”
”Är du helt säker på det?”
”Ska vi inte ta och hyra en VHS och gå hem till dig istället?” avbryter Modin. Han vill inte splittra fokus med nervösa om utifall att-diskussioner. Han har bestämt sig för att dyka och tänker koncentrera sig på det. Bergman är alltid så försiktig och omständlig.
”Okej”, säger Bergman och ser ut att ge upp. ”Men då vill jag att vi hyr ’Slagskämpen’”, säger han och reser sig från bordet.
”Vad är det för något?”
”Det är en filmatisering av Harry Kullmans bok med samma namn. Tänkte att du skulle se den. Han är rätt lik dig, Modin. Lika jävla envis.”
”Vem då?”
”Slagskämpen i boken, Thomas Kallin. Han spelas av Kåre Mölder.”
”Coolt.”
De går förbi videobutiken på Hornsgatan, hittar ”Slagskämpen”, köper lite godis och går sedan uppför Blecktornsgränd till Bergmans lägenhet.
”Julia ringde förut”, säger Bergman. ”Hon ställde en massa frågor om dig, Modin.”
”Om vadå?”
”Hon ville veta vad du egentligen jobbade med. Sa att du uppträtt märkligt på Bäckahästen”, säger Bergman och öppnar dörren till lägenheten.
”Ja, jag slog ju ned en jävla yuppie, om du kommer ihåg.”
”Hon undrade mer över Ulla som dök upp och kallade dig för Anton West.”
”Sa du något?”
”Nej, klart som fan att jag inte gjorde det. Du kan lita på mig. Jag ville bara berätta att hon var nyfiken.”