BROMMA, MÅNDAG 24 DECEMBER
”Hoppa in!”
Bergman kliver in i framsätet och spänner på sig bilbältet. Ovädret har tilltagit under kvällen och han drar med sig snö in i bilen.
”Trodde aldrig att du skulle komma”, säger han och tar av sig handskarna.
”Det är halt som fan. Jag höll inte på att komma uppför Tranebergsbron. Sommardäck.”
”Shit”, säger Bergman, tar av sig mössan och torkar sig i ansiktet med baksidan av handen.
”Har du med dig alla grejer?”
”Ja, de ligger i bakluckan. Har du på dig underställ? Det kommer vara ordentligt kallt.”
”Ja, långkalsonger och fleecetröja.”
”Bra. Skönt att se dig. Jag höll på att bli galen hemma i lägenheten. Det var så tyst. Jag kunde till och med höra julfirandet i grannlägenheterna genom väggarna.”
”Du gillar det här, Modin. Erkänn det. Att få dyka på självaste julafton.”
”Gör inte du det? Att sitta med föräldrarna och vara trevlig, vad är det för liv? Vi är unga, grabben. Vi behöver spänning och adrenalin.”
”Inte jag, men du uppenbarligen, Modin.”
”Äh, du behöver det här lika mycket som jag. Du vill bara inte erkänna det. Vara civiliserad, liksom.”
Bergman svarar inte. Istället tittar han ut över vägbanan när de kommer ut i rondellen vid Alvik. Han tänker på vad Modin sa, att han vill vara civiliserad, och det stämmer.
”Ta det lugnt, Modin. Ingen kommer att bärga oss inatt om du kör av vägen nu.”
”Nej, det hoppas jag. Vi är ensamma på jorden, känner du inte det?”
Modin kör långsamt över Tranebergsbron och in mot stan. Så långsamt att de blir omkörda av tunnelbanan. Det gnisslar och gnistrar om skenorna och de ser att de upplysta vagnarna är tomma.
De kör över Norr Mälarstrand och sedan genom Gamla stan. Ingen följer efter dem. Modin har hållit noggrann koll i backspegeln och trafiken är gles. Han tänker på männen utanför Göta Lejon mitt emot hans port. De var borta när han lämnade lägenheten. Kanske firar de också jul, trots allt?
Till slut kommer de in till Södermalm via Slussen och Katarinavägen. De har bara sett någon enstaka taxi längs vägen. När Modin lyfter blicken från det ymniga snöfallet ser han på Katarinahissens elektroniska klocka att hon blivit halv tolv.
Han fortsätter vidare förbi Fryshuset och ut på hamnområdet i Hammarbyhamnen. Han håller en jämn fart, runt femtio, och gasar så mjukt han kan för att undvika att få sladd på den snötäckta och oplogade kajen.
Något stort och mörkt kommer plötsligt emot dem i rasande fart.
Modin försöker bromsa, men däcken låser sig. En lastbil dyker upp framför dem med släckta lysen.
”Modin, för helvete! Väj!”
”Jag kan inte, styrningen tar inte!”
Camaron brakar rätt in i lastbilen och smällen är öronbedövande. Fronten på bilen trycks in och framrutan krossas.
Bergman ser som i ultrarapid hur Modins huvud slår hårt i ratten och hur han sedan studsar tillbaka ned i sätet. Själv fastnar han i bilbältet och ser förskräckt ut genom den krossade framrutan. Han stirrar in i fronten på lastbilen och ser att det står ”Scania” på en rostig skylt som en gång varit kromad. Han vänder sig mot Modin, men han är inte längre vid medvetande. Blodet forsar ned över hans mun och haka, och han har antagligen krossat näsbenet.
”Helvete, varför kan du inte använda bälte, Modin”, mumlar han och hör hur ynklig och rädd han låter. Framför dem ryker det från kylarvattnet från deras bil.
Precis när allt skrammel från krocken har tystnat och allt blir stilla, hör han hur bildörrarna öppnas på lastbilen. Någon eller några kliver ur, men han kan inte se dem i mörkret.
Bergman försöker knäppa loss bilbältet, men han har för bråttom. Han fipplar med spännet och lyckas inte lossa det. Dörren bredvid honom slits upp och en stor, kraftig hand trycker något över hans ansikte. Det sticker i näsa och svalg. Sedan vet han inget mer.