”Vad blir det för mat?”
”Köttbullar. Det brukar du tycka om.”
Modin äter med god aptit och hans mor Astri sitter mitt emot honom vid det gamla ekbordet och tittar på medan han äter.
”Ska inte du äta?”
”Nej, jag väntar. Ät först du så att du blir mätt.”
Modin fortsätter att äta koncentrerat.
”Saknar du pappa?” säger han efter en stund med munnen full av mat.
”Låt oss inte prata om honom.” Astri torkar sina händer på förklädet och tittar ut genom fönstret.
”Varför inte det?”
”Vad hjälper det?”
”Kommer du ihåg när han bar sina lass med tång från stranden? Hela dagarna. Jag fattar inte hur han orkade”, säger Modin och söker Astris blick.
”Nej. Och till vilken nytta?” säger hon.
”Det blev fint.” han nickar mot fönstret, ut mot tomten.
”Jo, det förstås. Tomten var ett riktigt stenröse när vi köpte den. Du var nyfödd och satt i barnvagn när vi började bygga huset. En dag är det här ditt, Anton.”
”Äh, det är du som ska bo här. Jag skaffar ett eget ställe.”
”Hur då? Du tjänar väl knappast tillräckligt för det.”
”Jo, det gör jag. Jag tjänar mer än vad du tror. Jag ska ha mitt eget ställe, alldeles vid havet.”
”Du drömmer”, säger modern. ”Se till att blir frisk först så att du kan börja arbeta igen.”
”Jag är frisk. Så gott som. Jag ska åka ned på byn ikväll. Jag behöver ha något att göra.”
”Men du har det väl bra här?”
”Jag måste dra.” Modin reser sig upp och går med tallriken till diskbänken.
”Ska du verkligen åka? Kan du inte stanna här hos mig? Vi kan titta på tv.”
”Nej, jag har lovat Bergman. Vi ska gå på Bagis.”