När Modin kommer cyklande ned till Grisslehamn ser han att buss 637 precis har kommit in. Bergman står utanför bussen och pratar med Julia.
”Bergman, välkommen till ytterskärgården”, ropar Modin när han stannar cykeln framför sina vänner.
”Härligt väder”, svarar Bergman. ”Vart ska vi gå och käka?”
”Ta det lugnt, du ska snart få både räkmacka och bira.”
”Jag vill ha champagne”, säger Julia och skrattar så att hennes vita tänder syns. Modin blir varm inombords av att se både henne och Bergman igen.
Julia är klädd i snygga blåjeans och en vit, tjock tröja som bryter av fint mot hennes mörka, kastanjebruna hår. Modin lägger armen om hennes axlar och säger:
”Jag bjuder. Jag har saknat er.”
”Jaså, är det finbesök på gång”, hör han bakom sig. Det är Modins barndomsvän Harry Nuder som plötsligt står bakom dem med sitt blonda, lite för långa hår böljande i vinden. Han har en förmåga att alltid dyka upp utan att man märker det.
”Hej Nuder”, säger Bergman och lyfter armen till hälsning.
”De tre musketörerna är nu fyra”, säger Nuder.
Nuder har precis kommit med Ålandsfärjan och har en stor kasse med sprit och godis i ena handen. Han verkar vara på ett strålande humör.
De går alla fyra och sätter sig på uteserveringen på Bageriet en bit bort. Det är en härlig försommarkväll och de kan följa Ålandsfärjan med blicken när den svänger runt i det trånga hamninloppet.
Modin frågar vad de vill ha och sedan går han in och ställer sig vid disken och beställer åt sina vänner.
Det är inte mycket folk ute. Semestrarna har inte hunnit börja än. Den halvfulla Ålandsfärjan som nyss la till var fylld med Grisslehamnsbor och folk från grannbyarna. Det brukar vara populärt att ge sig ut och endagstura under de första sommardagarna; den lugna tiden innan stockholmarna kommer ut. Om drygt en månad är det högsommar och då fylls byns små vägar och restauranger till bristningsgränsen av sommargäster och byborna drar sig oftast tillbaka till sitt. De undviker helst de många turisterna under sommarmånaderna och inväntar lugnet som infinner sig i slutet av augusti igen.
Modin återkommer med en stor träbricka med fyra öl och räkmackor till samtliga.
”Varsågoda, vänner”, säger han stående med brickan i handen.
”Jag trodde att du gick på sjukpenning”, säger Nuder och ler stort. ”Men om du bjuder så …”
De dricker kall öl, torkar majonnäsen från munnarna och skrattar om vartannat. Det är tydligt att de inte har sett varandra på ett tag. Till och med Nuder är ovanligt pratsam. Han berättar om gården och att vårbruket har varit bra. Det är hans fars gård, och det är tänkt att Nuder en dag ska ta över den. Så länge arbetar han som båtsman på Sjöfartsverket och på Svartklubbens lotsstation med att köra in och ut lotsar i farleden norr om Singö.
”Hur mår du nu, Anton?” frågar Julia och tar hans hand.
”Jag mår helt okej. Men det var ganska illa ett tag. Jag tänker börja jobba igen snart.”
”Inom det militära?”
”Ja. Jag har inget annat.”
”Det verkar vara bra betalt i alla fall”, säger hon och skrattar.
”Det är jävligt bra betalt. Vill du ha en räkmacka till?”
”Det är bra, tack. Du är snäll”, säger Julia, tittar på honom och ler.
”Jag kan tänka mig en till”, säger Nuder mitt i en tugga. ”Och ett glas mjölk. Jag var uppe tidigt och lotsade ett östtyskt fartyg till Hargshamn.”
”Går de ända in hit?” frågar Modin och känner en rysning längs ryggraden.
”Ja. Det kom från Rostock. De lastar här regelbundet. De är duktiga sjömän.”
”De är duktiga på mycket”, säger Bergman och lägger sig i samtalet.
”Vad menar du?”
”De höll så när på att slå ihjäl oss i vintras.” Bergman drar fingertopparna genom håret.
”Det var en olycka”, säger Modin och stirrar Bergman menande i ögonen.
”Om du säger det så. Jag vet i alla fall vad som hände. Det var östtyskarna.”
”Nu snackar vi inte mer om det”, säger Modin och reser sig upp. ”Jag ska ha en öl till. Någon mer som vill ha?”