”Oj, här var det mörkt”, säger Julia när de går på stigen genom skogen.
De är på väg till konstnären och författaren Albert Engströms gamla ateljé ute vid havet. Albert Engström är död sedan länge och ateljén har blivit museum, men nedanför klipporna där den står ligger en fin sandstrand.
Klockan har hunnit bli halv tolv på kvällen och Julia håller Modin hårt i handen. Hon, Modin, Bergman och Nuder är alla upprymda och vingliga i steget efter en lång kväll på byn.
Efter besöket på Bageriet gick de vidare till Lustgården, en pub med folkölstillstånd och varma mackor som ligger i en gammal gul byggnad i anslutning till färjeläget och som sägs ha varit hotell en gång i tiden. Nuder hade med sig starkare grejor från taxfree-affärerna på Ålandsfärjan, och de hade inte haft några större problem med att få tiden att gå. Sedan hade Julia fått för sig att de skulle gå ned till stranden vid ateljén, och de hade promenerat iväg genom skogen.
”Du, Modin”, säger Julia och lägger armen om Modins axlar. ”Var höll du hus hela våren? När du kom ut från sjukhuset, menar jag.”
”Jag har suttit här ute och tittat på tv och läst böcker.”
”Du borde ha hört av dig. Jag har saknat dig.”
”Jag har inte mått så bra. Jag behövde ha den här tiden för mig själv.”
”Ska du verkligen fortsätta på det där märkliga jobbet? Det verkar farligt”, säger Julia och tar tag i hans hand.
”Vi får se.”
De sätter sig ned i den varma sanden alldeles vid vattenbrynet. Nuder försöker göra upp eld i en gammal eldstad och Bergman klär av sig kläderna på vingliga ben.
”Är det ingen som ska fråga hur jag mår?” säger han och ser ledsen ut.
”Du fick en hjärnskakning, Bergman.”
”Ja, jag tuppade av.”
”Vad var det som hände, egentligen”, frågar Julia. ”Vad hade ni i Hammarbyhamnen att göra sent på julafton?”
Modin blir genast misstänksam. Varför måste hon fråga så mycket hela tiden?
”Kom igen nu!” ropar Bergman som redan är halvvägs ute i vattnet. Modin ser honom som en suddig skugga mot det månupplysta havet bakom honom.
”Ja, kom Modin. Vi badar”, säger Julia och drar av sig tröjan. Hennes vita behå lyser i mörkret.
”Bada ni”, säger Nuder. ”Jag fixar en eld under tiden. Det kan behövas.”
Modin klär av sig och följer efter de andra ut i vattnet.
”Modin, vad är det du jobbar med egentligen? Berätta”, säger Julia och kysser honom på munnen när de står och håller om varandra en bit ut från stranden.
”Shit, vad kallt det är”, säger Modin och bryter sig loss från Julia. Han går upp igen.
”Det är säkert femton grader”, säger Bergman som kommer simmande in på grunt vatten. Han stannar och blir liggande i sanden. Små vågor sköljer över hans vader. Han verkar oberörd av det isande vattnet.
”Inte mer än tretton”, säger Modin och börjar klä på sig igen.
”Kan vi inte fortsätta vara nakna?” frågar Julia och skrattar.
”Tror inte det”, svarar Modin och drar sin tröja över huvudet. Sedan går han bort till Nuder och den stora brandgula elden som flammar mot den svarta skyn.
”Härligt, Nuder. Värme. Får man slå sig ned?”
”Visst, här finns värmeenergi i överskott. Ingen ska behöva frysa inatt.”
”Jag har samma fråga som Julia”, fortsätter Nuder när Modin har satt sig ned. ”Vad är det du jobbar med, Modin? Varför så hemlig?”
”För att det är det.”
”Vadå?”
”Hemligt.”
”Han har blivit hemlig agent”, säger Julia och skrattar när hon och Bergman kommer och slår sig ned vid elden. Hon sätter sig så nära Modin att hennes lår trycker mot hans.
”Äh, låt honom vara”, säger Bergman. ”Det är inget speciellt med Modins jobb. Dessutom är han sjukskriven.”
”Kom igen nu, Anton. Berätta”, envisas Julia.
”Jag kan inte. Jag har en hemlig tjänst. Det är allt jag kan säga.”
”Inom underrättelsetjänsten?” frågar Nuder och slänger på några torra grenar på brasan så att det knastrar och glöd sprätter mot skyn.
”Det kan man säga. Men fråga inte så mycket.”
”Man skulle ha haft en korv”, säger Nuder och byter ämne. Han ser hungrig ut.
”Man kan inte få allt”, säger Julia och ler.