GRISSLEHAMN, SÖNDAG 26 MAJ
”Hur mår du?”
”Bättre än på länge”, säger Modin och tar en tugga från en av ostfrallorna som hans mor Astri har satt fram åt dem.
Bergman iakttar sin vän. Det är förmiddag och de sitter runt köksbordet i Grisslehamn i kalsonger och t-shirt. Han tycker att Modin ser blek ut och att han fortfarande är lite mager efter sin konvalescens. Men han verkar må bra psykiskt.
”Var ni tvungna att komma hem så sent?” säger Astri medan hon serverar dem bacon och ägg. ”Du är fortfarande inte helt återställd efter bilolyckan.”
”Jag mår bra”, säger Modin. ”Nu vet jag att mina gyron fungerar. Nu kan jag snart dyka igen.”
”Var du tvungen att dricka för att ta reda på det?” säger Astri anklagande och återvänder till spisen med stekpannan.
Modin ger Bergman en menande blick över köksbordet. Det är svalt i huset men solen skiner ute och värmer genom fönstret.
”Finns det något att göra här ute i vildmarken?” frågar Bergman och ler.
”Jag har fixat med dykutrustningen”, säger Modin nästan viskande för att hans mor inte ska höra. ”Jag har servat andningsregulatorerna. Dina också.”
”Har du haft tråkigt?”
”Ja, vad tror du? Morsans mat är bra, men att höra hennes tjat gör mig galen”, säger Modin lågt.
Efter frukosten går de ut i vedboden och Modin tar fram en skinande ren regulator och räcker över den till Bergman.
”Vad säger din morsa om allt det här?”
”’Ska du ligga här hela sommaren utan att göra något’, och liknande. Men det kan jag ta. Hon vet ju inte vad som hände, mer än att vi var med om en trafikolycka i halkan på julafton.”
Bergman tittar på regulatorn i sin hand. Sedan lägger han ned den på arbetsbänken i vedboden.
”Hur känns det i kroppen?”
”Rätt okej. Jag får fortfarande ont när jag skrattar eller anstränger mig, typ om jag andas häftigt, men annars funkar det.”
”Får du dyka?”
”Egentligen inte. Men vad fan.”
”Du höll på att dö, Modin.”
”Jag var död. Hade jag kommit in några minuter senare hade jag förblött inifrån, sa läkaren.”
”Jag fattar bara inte varför ambulansen dröjde så länge, eller varför inte poliserna körde in oss till Södersjukhuset”, säger Bergman.
”Fråga dem. De var väl pappskallar.”
”Du vet vad jag såg?”
”Du har sagt det, men jag vet inte …”, säger Modin och ser ned på sina händer.
”Du tror mig inte”, säger Bergman.
”Jo, visst. Jag tror på att du tror på det du trodde dig se. Men att någon skulle ha sövt dig och sedan smitit … Varför skulle de ha gjort det?”
”För att det var Stasi, Modin”, säger Bergman upprört.
”Jag vet inte. Men olyckan stoppade i alla fall våra dykningar efter Cats och Lena.”
”Det var meningen att vi skulle dö, Modin. Att vi inte skulle hitta dem.”
”Nu är det du som är konspiratorisk, Bergman.”
”Jag är fan i mig inte konspiratorisk. Jag såg det jag såg!”
Modin tittar länge på Bergman. Sedan säger han:
”Jag fattar inte hur jag kunde få så svåra inre skador bara, när du klarade dig så mycket bättre. Skadorna i ansiktet förstår jag, men resten? Läkaren trodde att vi hade kört i hundra knyck, men jag höll ju max femtio.”
”Du borde börja använda bilbälte, Modin.”
”Det vore så dags nu. Kom, vi tar en öl på stranden och glömmer det där. Det är sommar i luften.”
Modin går in i huset och hämtar två folköl. Han lyckas göra det utan att hans mor ser det. Hon gillar inte att han dricker öl mitt på dagen.
”Ska du öla nu igen”, är hennes ständiga kommentar.
När de kommer ned till stranden efter en kort promenad är där folktomt. Det ligger ett tiotal småbåtar, de flesta med utombordare, och väntar vid de små bryggorna i den skyddade havsviken.
”Vi går och sätter oss ute på ön”, säger Modin.
Ön är en klippö som har förbindelse med land via en vågbrytare av stora naturstenar. De sätter sig högst upp med utsikt över Ålands hav. När de har öppnat sina ölburkar och suttit tysta en stund säger Modin:
”Det var skönt att komma ut hit först efter tiden på sjukhuset. Och morsan har verkligen tagit hand om mig. Men sedan, under senvintern när det bara drog kallt från det isande, gråmulna havet, då var det segt.”
Han tittar ned på sina slitna gympaskor som för att tänka efter.
”Hur är det med dig då, Bergman? Du slog i huvudet ganska hårt.”
”Ja, det är bra nu, men jag fick en rejäl smäll.”
”Jag har funderat på det du sa förut. Du kanske trots allt har rätt i att det var Stasi. Jag glömde nog att berätta en sak …”
”Vadå”, frågar Bergman och lägger huvudet på sned.
”Två killar följde efter mig i höstas. Det var förmodligen de som gjorde inbrottet och stal Cats anteckningar. De stod och tittade upp mot lägenheten på julaftonskvällen innan jag hämtade dig.”
”Och det säger du nu?”
”Jag glömde bort det bara. De såg ut som östtyskar. Du vet när jag var hos Håland andra gången och hittade honom misshandlad? Han pratade om att de som slog honom tillhörde ett mördarkommando. Vi hade förmodligen en jävla tur som överlevde.”
Bergman sväljer hårt och ser blek ut.
”Men vad fan, nu är sommaren här, Bergman. Nu tar vi nya tag där vi slutade”, säger Modin och tittar ut över det klarblå havet.
”Du menar med Cats?” säger Bergman och trummar nervöst med sina fingrar på benet.
”Ja, såklart. Jag börjar inte jobba igen förrän om en månad. Vi har all tid i världen.”
”Är det värt det? Med tanke på vad som hände sist.”
”Jag känner att jag är skyldig Cats det. Dessutom har jag inte sett till männen sedan i julas. De har säkert åkt hem.”
”Men de kan komma tillbaka.”
”Givetvis, men vi får vara försiktiga. Vi får jobba snabbt, så att de inte hinner reagera. De tror att jag ligger här och är invalidiserad.”
”Är du inte det då?”
”Fan heller.”
”Men varför, Modin? Cats och Lena är borta. Du kan inte göra något åt det.”
”Hade jag bara varnat Cats ordentligt och fått henne att förstå allvaret så …”
”Det som har hänt har hänt, Modin. Du måste gå vidare. Vi höll på att dö. Ta det som en varning.”
”Du tycker det?”
”Ja. Jag tror att någon håller ögonen på oss, eller på dig, åtminstone. De vill inte att vi dyker i Norra Hammarbyhamnen. Så fort du närmar dig kajen igen så kommer de.”
”Kanske det. Just därför ska vi dyka nu på en gång, innan de hinner fatta att jag mår bättre. Men jag får väl göra det själv om inte du törs.”
”Fan, Modin. Det är farligt att vara med dig.”
”Jag varnade dig i höstas när vi åkte till Västerås. Det var du som absolut ville vara med, kommer du ihåg det?”
Bergman andas ut i en lång suck. Nickar, och sedan reser han sig upp. Han ser otålig ut.
”Då åker vi till stan ikväll”, säger Modin och reser sig även han. ”Jag pallar inte med morsan längre. Behöver andas ny luft. Jag packar dykprylarna. Men först måste du smaka morsans stekta ål. Den är skitgod.”