”Tyckte du om det?”
”Ålen?”
”Ja.”
”Det var annorlunda”, säger Bergman, ”men det var faktiskt gott.”
”Eller hur? Många tror att man bara kan röka ål, men det går att steka den också, och koka den med om man vill, men då brukar man lägga den i en lag först.”
Modin kör och Bergman sitter bredvid honom i Camaron. Den har blivit grundligt reparerad och känns som ny. Som tur var gick det på försäkringen. De passerar ICA-butiken i Älmsta innan bron, på väg mot Stockholm.
”Du, Modin. Medan du har varit sjuk har jag funderat ganska mycket på Cats och om hon och Lena verkligen finns i Hammarbyhamnen.”
”Okej, berätta.”
”Jo, det är det där med bilen. Även om vi hittar Lenas Renault på platsen där missbrukaren och ditt vittne, hon den där tjejen …”
”Jean Rimbleus.”
”Just det. Även om bilen finns på botten av Hammarbyhamnen så betyder inte det att Cats och Lena sitter i den. Stasi kanske bara gjorde sig av med den?” säger Bergman. ”Ingen har ju sett dem köra bil på söndagskvällen; varken utanför Öhrns hörn eller Café Opera, och ingen har hört något om att de planerade att köra bil den kvällen. Det är bara gissningar.”
”Jo, jag har kommit fram till samma sak”, säger Modin. ”Man gör kopplingen av den enda anledningen att bilen också är borta. Alltså måste de ha kört bil.”
”Men det behöver ju inte vara så. Har du sett hur det ser ut på kajen i Norra Hammarbyhamnen? Jag menar, kranrälsen som går där.”
”Jag har till och med mätt den”, säger Modin. ”Skenorna är femton centimeter höga. Teorin om att det skulle ha varit en olycka går bort i och med rälsen, som jag ser det. Dessutom var det inte halt ute, som polisen påstår. Jag har kollat upp det med en meteorolog”, säger Modin.
”Jag tycker att det verkar otroligt långsökt att de skulle ha satt sig i Lenas bil överhuvudtaget”, säger Bergman.
”Hur menar du?”
”Det troligaste är ju att de promenerade till och från Öhrns hörn. Det varken regnade eller snöade ute. Det var inte ens blåsigt. Det var inte särskilt långt att gå och de delade på en flaska vin på restaurangen. Varför skulle de dricka vin om de hade bilen med sig?”
”Kommer du ihåg vad Ulla berättade om Säpomannen som sa att tjejerna blivit dränkta i 08-vatten, Bergman?” Modin vänder sig mot sin vän och ger honom en intensiv blick innan han fortsätter:
”Så här tror jag att det gick till: någon eller några kidnappade dem efter restaurangbesöket på Öhrns hörn. Eventuellt gick de hem till Cats för att byta om, de skulle ju träffa mig och Ulla på Café Opera senare på kvällen. Någon kan ha väntat på dem i lägenheten och mördat dem där innan de placerades i Lenas vita Renault.”
”Du tror att de mördades i Cats lägenhet?” frågar Bergman.
”De kan också ha slitits in i en bil och dödats någon annanstans, men bristen på vittnen gör att jag tror att det skedde i lägenheten, eller i anslutning till den. Hur som helst mördades de först och placerades därefter i bilen. Sedan knuffades bilen över kranrälsen i Hammarbyhamnen och ut över kajkanten. Det går som sagt inte att köra över rälsen med en liten Renault 12. Den har små trettontumshjul och svag motor. Det räcker inte för att komma över den rälsen. Det skulle ha krävt att bilen hade en jävla fart, och så mycket utrymme finns det inte på kajen att man kan komma upp i sjuttio blås eller mer, med rak kurs mot rälsen. Om de hade fått sladd, vilket någon spekulerat i, så skulle bilen bara ha studsat mot rälsen. Den skulle inte ha vält och farit över den. Hela teorin är konstig, Bergman.”
”Jag håller med dig, Modin. Man borde göra en rekonstruktion för att bevisa det.”
”Det är polisens uppgift att göra det, men de vill inte ta reda på sanningen vad det verkar.”
”Hur vet du det?”
”Varken Säpo eller min arbetsgivare SSI vill det, och då kan man anta att polisen inte heller är intresserad. Men vi kommer att få svaret när vi hittar bilen.”
”Du tror fortfarande att vi kommer att hitta Cats och Lena i den?”
”Jag tror ingenting just nu. Först ska vi ta reda på om Rågbjer och Rimbleus talade sanning. Sedan får vi se. Vi ska dyka på det ställe de pekade ut.”
När de kommer fram till Stockholm kör Modin direkt till Norra Hammarbyhamnen. Klockan har hunnit bli halv nio på lördagskvällen och solen står lågt över Mälaren bortom Skanstullsbron.
Modin kramar ratten och får rysningar när de passerar platsen där de för fem månader sedan krockade med lastbilen. Han väljer att ignorera sina känslor. Det är svårt, men han sväljer och kör vidare utan att säga något. Bergman är också tyst.
Han parkerar bilen när de kommer fram till det nybyggda området vid Färgargårdstorget och de kliver ur. Det är tomt på kajen, förutom en kvinna som rastar sin hund en bit längre bort mot Skanstull.
Bergman tittar på kranrälsen som går bara en knapp meter från kajkanten.
”Som du ser går rälsen längs nästan hela kajen”, säger Modin. ”Förr la det till pråmar med kol i hamnen. Kol som skulle värma stockholmarna på vintern, och kolkranarna gick på rälsen.”
”Det är alltså inte samma räls som tågvagnarna går på?”
”Nej, den rälsen går lite längre bort från kajkanten. Det var förmodligen där någonstans i en tågvagn Johnny Rågbjer satt den kvällen och såg allt hända.”
Modin pekar mot några godsvagnar en bit bort. Bergman kliver över kranrälsen vid kajplats 310. Det ligger en bogserbåt förtöjd alldeles intill och han går fram till kajkanten och tittar ned i vattnet.
”Är du säker på att det var det här stället som Rågjer och Rimbleus pekade ut?”
”Ja. Jag tror att det var i den där godsvagnen Rågbjer satt.”
Modin pekar på en av de gamla bruna godsvagnarna.
”Jag tror inte att jag pallar att dyka här, Modin. Det är för obehagligt. Men jag hjälper dig gärna. Du behöver någon på land.”
”Jag hade redan planerat det så”, säger Modin. ”Jag går ned själv och söker av botten närmast kajkanten. Du får hålla vakt och sköta linan. Det borde ta max en timme och sedan … sedan vet vi. Vi dyker inatt, Bergman.”
”Ja, vi gör väl det”, säger Bergman och ser ovanligt blek ut.
Modin går fram till kajkanten med långsamma steg. Han tittar ned mot vattnet. För ett ögonblick tycker han sig se något vitt blänka till långt där nere.