GÖTGATAN, SÖNDAG 26 MAJ
”När blir det ljust, Modin?”
”Jag vet inte exakt, men jag gissar att det är vid tre.”
”Vill du ha mer makaroner?”
”Nej tack, det är bra. Men det var gott.”
Bergman reser sig och går och lägger tallrikarna i diskhon.
”Jag gör kaffe”, säger han sedan.
”Bra, gör det starkt. Vi har två timmar på oss. Vi dyker vid tvåtiden.”
Bergman häller en kanna vatten i bryggaren, sätter ett filter i hållaren och slevar i kaffe upp till kanten. Sedan återvänder han till köksbordet och sätter sig.
”Vad gör vi om vi hittar bilen, Modin?”
”Jag vet inte, men jag får nog ta det med min chef, tror jag. Det bör nog inte officiellt komma fram att det är jag som funnit bilen.”
”Men är det så bra att snacka med ditt jobb? De har ju förbjudit dig att rota i Cats försvinnande. De kommer att bli förbannade om de får veta att du dykt efter henne och Lena när de trott att du suttit i Grisslehamn och försökt bli frisk.”
”Jo, kanske. Vi får se. Först måste vi hitta bilen. En sak i taget.”
Modin trummar rytmiskt med fingrarna mot köksbordet.
”Och om tjejerna sitter i?”
”Jag vet inte”, säger Modin igen och stryker med handen över håret i en nervös gest. ”Jag vet faktiskt inte. Vi får ta det då. Jag kan inte tänka på det nu.”
”Hur mår du egentligen?” frågar Bergman.
”Bra, jag är lite uppjagad bara”, svarar Modin. ”Jag har suttit still för länge. Tappat tempo liksom”
”Vi kan göra det efter sommaren istället. Om bilen finns där kommer den att ligga kvar.”
”Jag vet. Men jag vill veta om min teori stämmer. Jag är både jävligt nyfiken och jävligt rädd på samma gång.”
”Du, rädd?”
”Ja. Det känns sådär att dyka och sedan kanske hitta någon man tycker om …”
”Jag förstår det. Men du är stark, Modin. Är det någon jag känner som kan fixa det så är det du. Frågan är bara hur bra det är för din hälsa att dyka.”
”Äh, det är max fem meter djupt i hamnen.”
”Du dyker med rep, Modin. Annars är inte jag med.”
”Okej, okej. Om jag inte kommer upp så får du väl dra upp mig. Jag tror att kaffet är klart.”