NORRA HAMMARBYHAMNEN, MÅNDAG 27 MAJ
”Hjälp mig med blixtlåset.”
Bergman tar tag i blixtlåset på Modins dykdräkt och drar igen det.
”Fan, vad varmt det är. Vi skulle ha dykt i julas, Bergman.”
”Ja, men nu är vi här och historien skrivs idag.”
”Vad menar du?”
”Om du hittar bilen så skriver du historia. Kalla kriget-historia.”
”Ja, men ingen kommer vilja veta av den. Jag undrar om någon kommer vara intresserad av det här om trettio år?”
”Det tror jag. Det vi gör är viktigt, inte bara för Cats och Lenas anhöriga.”
”Vi får väl se”, säger Modin och spottar i cyklopet. ”Men jag tror att många kommer att göra allt för att se till att Sveriges inblandning i kalla kriget förblir dold och glömd. Alltför många har för mycket att förlora på att den blottläggs. Alltför många är inblandade.”
”Då får väl vi se till att den kommer upp till ytan, bokstavligen, Modin.”
Bergman spanar ut över det bruna vattnet i Hammarbyhamnen. ”Men jag är rädd att vi får Stasi efter oss”, säger han sedan och vänder sig mot Modin igen.
”Hjälp mig på med luftflaskorna, är du snäll.”
Modin kränger med Bergmans hjälp på sig luftflaskorna samtidigt som han spanar av den nedsläckta kajen åt båda hållen. Det är tomt. De har parkerat Modins Camaro på Tegelviksgatan en bit bort, utom synhåll.
Planen är att om någon kommer gående eller körande på kajen så ska Bergman rycka flera gånger i repet, sedan fästa det i en pollare och snabbt lämna området. Modin ska då vänta under vattnet tills han känner tre snabba ryck i repet. Då är kusten klar, Bergman tillbaka och Modin kan fortsätta sitt dyk eller komma upp till ytan.
”Jag börjar dyka här och simmar först österut cirka hundra meter”, säger Modin med cyklopet neddraget för ögon och näsa. ”Sedan simmar jag tillbaka, och efter det hundra meter åt andra hållet. Då har vi sökt av hela det aktuella området.”
”Låter bra. Glöm inte simfötterna bara”, säger Bergman och håller upp Modins simfötter.
”Tack, man är lite rostig.”
Modin drar på sig simfötterna, fäster sedan ena ändan av repet i sin luftväst och ger den andra till Bergman. Efter det går han fram till kajkanten och tittar ned. Det är runt två meter ned till vattnet. Han tar tag i sitt cyklop, hoppar i utan att tveka och kommer sedan upp till ytan igen och ger tummen upp till Bergman som svarar genom att göra ett ok-tecken med pekfingret och tummen.
Modin släpper ut luften ur sin väst och sjunker sedan ned under ytan. Han väntar med att tända ficklampan tills han har sjunkit några meter. Då syns inte lampskenet uppifrån. Han försöker andas lugnt när han sjunker mot botten, allt för att hålla nere stressnivån.
Vattnet är klarare än Modin har räknat med. Han ser botten när han är en meter ifrån den och bromsar upp nedstigningen. En ölburk blänker i dyklampans sken.
Han ger signal till Bergman: ett ryck. Han svarar med ett ryck och Modin simmar in mot kajkanten. Sedan försöker han hålla sig så nära botten att han kan se den, men ändå så högt upp från den att han inte riskerar att grumla till vattnet genom att komma åt dyn. Han börjar simma bortåt med kajen till vänster om sig. På så vis vet han att han simmar österut. Bergman är följsam uppe på kajen och repet utgör inget hinder.
Det är mycket skräp på botten. Efter några meter hittar han en damcykel som har sjunkit ned i dyn. Det bakre hjulet syns inte ens. Men det betyder åtminstone att en hel bil inte borde gå att missa.
När han har passerat ytterligare några ölburkar och en vit plastkasse vänder han. På tillbakavägen simmar han längre ut från kajen, sträcker ut ena armen framför sig och lyser med lampan för att täcka av en så stor yta som möjligt. Han har ju alltid repet som kan ta honom tillbaka till kajen igen om han kommer för långt ut och tappar orienteringen.
Efter en stund passerar han cykeln igen och då vet han att han bara har runt tio meter kvar till platsen där han började dyket. Han rycker i repet en gång och får ett ryck till svar av Bergman. Jodå, han är kvar där uppe.
Vattnet känns ljummet mot ansiktet och Modin svettas innanför dräkten.
Sikten har blivit sämre nu, sannolikt av hans bensparkar. Han blir tvungen att gå ännu närmare botten, så att han nästintill skrapar i magen, samtidigt som han försöker göra minimala bensparkar för att inte röra upp dyn. Han fortsätter långsamt västerut, förbi den plats där han hoppade i.
Han börjar känna sig uppgiven. Tänk om jag inte hittar någon bil, tänk om Johnny Rågbjer såg fel, om hela min analys är fel? Då har jag förlorat ett halvår i onödan, nästan dött på kuppen och närapå förlorat jobbet. Då faller jag. Då är jag en loser igen. Då hade pappa rätt och mammas oro var befogad. Jag borde ha skaffat mig ett riktigt jobb, en vettig sysselsättning, en utbildning! Vad fan gör jag här nere i dyn?
Det känns som om han varit i en dröm, en bubbla, sedan olyckan i julas, och Modin vill gå upp till ytan igen. Avbryta dyket och ge upp.
Plötsligt tar det stopp framför honom, och han stannar upp med bensparkarna. Han har simmat in i något; något vitt och hårt.