GÖTGATAN, TORSDAG 30 MAJ
Modin vaknar med en kraftig huvudvärk. Han släpar sig ut till köket och tar fram en Treo som han blandar ut i ljummet kranvatten. Han har sovit länge, förmodligen i över tio timmar. Det är varmt och instängt i lägenheten. Han öppnar fönstret i köket och trafiken på Götgatan ekar genast in över innergården.
Han tänker på Cats och Lena. De har hängt upp och ned i en biljävel i över ett halvår utan att någon egentligen har brytt sig. Åtminstone känns det så. Det har bara varit Modin och Bergman som sökt efter dem på riktigt. Alla andra verkar ha velat att den här historien skulle glömmas bort så fort som möjligt. Om han och Bergman inte dykt i Hammarbyhamnen i söndags natt hade tjejerna kunnat bli kvar nere på botten för evigt. De skulle kanske ha hittats om trettio år då kajen skulle renoveras, eller ännu senare. Det är inte okej.
Både Cats och Lena har anhöriga och vänner som har oroat sig för dem och saknat dem. Nu kanske de äntligen kan få ett avslut.
Modin kokar en kopp te och tar fram en skorpa. Det får duga som frukost. Han känner en molande smärta i mellangärdet efter dyket igår. Det var egentligen för tidigt för honom att dyka. Hans kropp har inte läkt färdigt, men han känner sig ändå nöjd när han tänker tillbaka på gårdagen då han såg Lenas vita Renault med tjejernas kroppar köras iväg till Rättsläkarstationen i Solna. Nu hoppas han få svaren från obduktionen. Måtte det gå rätt till.
Långt senare får Modin reda på genom ett obduktionsprotokoll att bilen undersöktes först dagen efter på Statens rättsläkarstation i Solna. Bilen hade stått utanför stationen under natten med enligt uppgift, bevakning.
Torsdagen den 30 maj 1985 lyftes bilen upp i rättsläkarstationens garage med hjälp av bärgningsbilens kran. Förarplatsen öppnades och man konstaterade att föraren hade säkerhetsbältet fäst runt kroppen. Bältet skars av och kroppen flyttades över till en obduktionsvagn. Därefter fördes kroppen in till rättsläkarstationen, där undersökningen påbörjades.
Utdrag ur obduktionsprotokollet:
Kroppen efter en ung kvinna stadd i massiv föruttnelse.
Kvinnan bar högklackade läderstövlar, blå jeans, skinnjacka och under denna en blå tröja samt en rutig flanellskjorta. Runt halsen två guld- eller silverkedjor. På den ena fanns en guldring samt en berlock utvisande kräftans tecken. I öronen relativt stora runda örringar.
Gunnar Johansson, rättsodontologen, påbörjade sin undersökning och jämförde därefter gjord undersökning med de uppgifter han redan hade från Lena Gräns och Cats Falcks tandläkare. Full identitet förelåg med Cats Falcks tandkort. Hon hade således suttit vid förarplatsen när bilen hamnade i vattnet.
Båda kvinnorna hade ytliga skador på näsroten. Det vill säga inget benbrott. Lena Gräns hade dessutom en skada på vänster sida av överläppen. Obducenten spekulerar i att det kan ha uppkommit ’genom stöt vid bilens fall i vattnet.’ Han skriver också att ’dödsorsaken kunde ej entydigt fastställas men intet motsäger att den var drunkning. Bronkerna i lungorna på Lena Gräns var täckta av en rosafärgad vätska’. På Cats Falck konstaterades att ’lungorna var fyllda med ca en liter klar rosafärgad vätska.’
(Obduktionsrapport, Statens rättsläkarstation, diarienummer F1647/85)
Modin funderade på varför vätskan i lungorna var rosafärgad. Att den var klar är logiskt då kranvattnet är klart till skillnad från det bruna, skitiga vattnet i Hammarbyhamnen. Men att den var rosa är märkligt.
Det skulle eventuellt kunna bero på att kvinnornas ansikten har skador och att vattnet kan ha färgats rött eller rosa av blodet då huvudena tryckts ned med våld i ett badkar. Modin minns att vattnet i Daysies badkar förra sommaren färgades rött av blod när hon kämpade för livet. Men det är en gissning så länge inte Cats lägenhet undersöks ordentligt. Frågan är om det kommer att göras?
Oavsett vilket kan en person som har drunknat i Hammarbyhamnen omöjligen ha klar vätska i lungorna. Tänker utredarna på det? Eller bortser man helt enkelt ifrån det? Man kanske tycker att det komplicerar fallet?
Man hade också upptäckt att Cats och Lenas magsäcksinnehåll stämde med den mat de åt på Öhrns hörn kvällen då de försvann. Maten var dessutom inte helt smält. Man kunde bland annat finna svampbitar i magsäcken, vilket med säkerhet visar att de måste ha dött bara några timmar efter att de lämnade restaurangen.
Till sist får Modin även se rapporten från den tekniska undersökningen av bilen. Där konstateras att tvåans växel låg i och att bilens belysning varit tänd, och tändningen påslagen. Däremot så stod motorn stilla när bilen slog i vattnet. Teknikerna konstaterade även att den bakre sidovindrutan bar på spår av våld. Det vill säga att den krossats av något eller någon innan bilen hamnade i vattnet. Att den gått sönder på botten i den mjuka dyn är möjligt, men de håller det inte för troligt.
Allt verkar logiskt, tycker Modin, utom en sak: Skogson nämnde för media att bakre och främre fälg på höger sida av bilen har skador som ”kan tyda på att fälgarna gått emot den relativt höga rälsen belägen helt nära kajkanten”. Detta skulle då enligt honom tyda på att det var en olycka.
Det låter som rent önsketänkande från Skogsons sida. Han måste ju bevisa att bilen av egen kraft kört över den femton centimeter höga rälsen för att hans teorier ska gå ihop, och det är inte helt lätt om det inte finns några skador på bilens fälgar. Det finns inte heller några skador på karossen eller på biltaket. Inte nog med det: bilen måste dessutom ha körts av Cats och inte av Lena. Hur förklarar Skogson det?
Modin bestämmer sig för att åka ut till Solna rättsläkarstation och kontrollera fälgarna själv innan de skrotar bilen, vilket Skogson säkerligen vill göra så snabbt som möjligt. För då försvinner alla tekniska bevis och affären kan läggas till handlingarna.
Om fälgarna inte är skadade kan man nästan bevisa att det inte var en olycka. Då har bilen lyfts över rälsen. Av tre män med starka armar och gammalmodig klädsel …
Det ringer på Modins hemliga telefon och han går ut i hallen på vingliga ben.
”Tjenare, det är Anders Glock. Hur mår du? Vad gör du?”
”Sover.”
”Så här dags? Du hörde att de har hittat bilen?”
”Ja.”
”I Norra Hammarbyhamnen. Nu blir det komplikationer och nya bevis.”
Modin svarar inte. Han känner igen frasen om komplikationer och nya bevis. Det sa man om den försvunna DC-3:an 1952. Han läste om det i en bok. Den ville man heller inte hitta.
”Visste du om det här, Modin?”
”Visste om vadå?”
”Att de skulle dyka där?”
”Hur sjutton skulle jag kunna göra det?”
”Det var dina gamla kompisar från KA1 i Vaxholm som hittade bilen.”
”Förmodligen av en slump?” säger Modin och försöker låta så neutral som möjligt.
”Så fan heller! Man hittar inte en bil i havet av en slump. Inte den här bilen, i alla fall. Någon måste ha tipsat dem. Men du kände ju inte heller till var bilen låg?”
”Nej, hur skulle jag ha kunnat göra det?”
”Men allt tyder på att det var en olycka”, säger Glock och andas tungt i luren.
”Hur vet du det?”
”För att det var en olycka. Jag måste lägga på nu.”
Det klickar till och sedan blir det tyst. Anders Glock la bara på.
Modin sätter sig ned på bänken i hallen och stirrar in i väggen framför honom. Han känner sig bedrövad. Bedrövad över att allt uppenbarligen ska tystas ned, trots att man funnit bilen och kropparna. Vad fan är det som händer med Sverige? Kan man verkligen göra så här? Kan jag jobba för en organisation som vill tysta ned en sådan här sak? Cats var reporter på Sveriges största nyhetsmedium och ingen vill undersöka hennes död. Fy fan!
Han lyfter luren på sin vanliga telefon och ringer Bergman. Nu är det bråttom. Snart kommer det inte att finnas några spår kvar av den här affären.