Ett olycksbådande blått, blinkande ljus dansade över blåregnet på ålderdomshemmets fasad.
Allah hafiz. Låt det inte vara Jess, tänkte Assad när han såg den tomma ambulansen med bakdörrarna på vid gavel.
Han tog trappan upp till entrén i fyra språng och rusade in i receptionen. Det var ingen personal där, bara nyfikna gamlingar som viskade och vände bort huvudet när han slank förbi dem och ner mot sin väns rum.
De tre vårdbiträden som var i tjänst stod i dörröppningen, kritvita i ansiktet, och stirrade in i rummet framför sig. Inne i rummet hördes dämpade röster, och Assad stannade och tog ett djupt andetag. I snart trettio år hade hans öde varit så tätt sammankopplat med Jess, och under väldigt många av de åren hade han förbannat det faktum att de överhuvudtaget hade träffats. Trots det hade Jess blivit den som stod honom närmast här i livet och visste mest om honom, så därför var känslan som grep honom nästan den värsta han hade upplevt på tio år.
”Är han död?” frågade han.
Det närmaste vårdbiträdet vände sig mot honom. ”Åh, Zaid, är det du?” Hon sträckte fram handen mot honom. ”Du får inte komma in.”
Ingen närmare förklaring, och det behövdes inte heller, för i nästa ögonblick rullades båren ut, och fötterna låg fridfullt tätt ihop under det vita skynket. Det var först när resten blev synligt som Assads värsta aningar förvandlades till visshet. Ambulanspersonalen hade försökt täcka över ansiktet med ett extra skynke, men blodet hade ändå trängt igenom.
Assad sträckte upp handen och bad dem stanna när båren stod rakt framför honom. Han måste försäkra sig om att det verkligen var Jess. Precis som väntat protesterade ambulanspersonalen när han lyfte på skynket, men de tystnade när de mötte hans blick.
Jess ögon var halvslutna och den ena mungipan nerdragen mot stället där han hade stuckit sig själv i halspulsådern.
”Vad var det som hände?” viskade han, medan han slöt den dödes ögon helt.
”Det var någon som ringde till honom”, sa det äldsta vårdbiträdet medan båren kördes ner mot huvudtrappan.
”Vi hörde att han skrek, men när vi sprang in till honom för att kolla vad som hade hänt sa han att vi skulle lämna honom i fred. Han skulle bara sitta en liten stund, och sedan skulle han ringa efter oss när vi skulle köra ut honom till de andra.”
”När var det?” frågade Assad.
”Det är bara en halvtimme sedan vi hittade honom med patronen från en kulspetspenna instucken i halspulsådern. Han var nätt och jämnt död och…” Hon hejdade sig med meningen fastfrusen i halsen. Till och med för ett garvat vårdbiträde måste det ha varit en chockerande syn.
”Jourhavande läkare hade av en tillfällighet just kommit hit för att fylla i en dödsattest för en av de andra boende, som avled i går kväll. Han sitter visst fortfarande inne på mitt kontor och tittar på Jess journal”, sa den andra.
Assad grep tag i dörrkarmen och försökte svälja saliven längst bak i svalget. Lars Bjørn och hans bror på samma dag, hur var det möjligt? Stod Allah i den här stunden med handen på hans axel och ville tynga ner honom? Var det Guds vilja att han plötsligt skulle känna det som om hans ena arm hade skurits av? Att bandet till det förflutna hade slitits itu och kastats i den eld där alla minnen till sist hamnar? Det var förkrossande.
”Jag kan inte fatta det, det är så tungt”, sa han. ”Jess och hans bror var båda två livs levande i morse, och nu finns de inte mer.”
Assad skakade på huvudet. Om Lars och Jess hade mist livet i de länder där de tre hade knutits till varandra så skulle de praktiskt taget ha varit i jorden innan likstelheten hade släppt.
”Nej, det är sannerligen ohyggligt”, svarade det äldsta vårdbiträdet. ”’Lycksalig, lycksalig, var själ som har fred. Men ingen känner dagen förrän solen går ned’, som det står i psalmen. Vi måste ta vara på livet så länge det finns, ja, det måste vi.”
Assad stirrade in i rummet. Av blodet under rullstolen och den mörka randen över golvet att döma så hade Jess gjort det i sittande ställning och sedan, efter döden, lyfts åt vänster och upp på båren. Parkerpennan som han hade plockat ut den vassa patronen ur låg fortfarande isärskruvad på hans soffbord. Det var den kulspetspenna som Assad själv hade gett honom i present för många, många år sedan.
”Var finns patronen som han stack sig med?” frågade han, alldeles rutinmässigt.
”I en plastpåse inne hos läkaren. Han ringde till vakthavande på Hovedbanegården, och de sa att de skulle skicka hit lite folk. Han tog några foton också. Det brukar han göra.”
Assad såg sig om i rummet. Vem skulle ärva sakerna som stod här inne nu när Lars Bjørn också var död? Jess hade inga barn och inga andra syskon. Skulle alla de här starkt kondenserade relikerna av ett sextioåtta år långt liv hamna hos Susanne då? Mässingsinramade foton av en man som en gång i tiden hade sträckt sig nästan en meter och nittio centimeter upp i luften med ett hav av medaljer på uniformen? Eller hans billiga möbler, eller platteven som för länge sedan hade blivit omodern?
Assad gick in på kontoret, där läkaren satt med läsglasögonen halvvägs ner i ansiktet och skrev på en dator.
Assad och den här läkaren hade nickat vänligt till varandra inte så få gånger under de år då Jess hade bott på ålderdomshemmet efter att ha blivit utslussad från soldathemmet. Han var en fåordig, lite livstrött typ, men vem skulle inte vara det med hans jobb?
Nu nickade de igen.
”Det var självmord”, sa han torrt bakom datorskärmen. ”Han hade fortfarande fingrarna i ett fast grepp om pennpatronen när jag kom in, och ställningen som hans huvud låg i förhindrade att han släppte taget.”
”Det förvånar mig tyvärr inte”, sa Assad. ”Han hade just fått det förfärliga beskedet att hans bror var död. Kanske det värsta besked han överhuvudtaget skulle kunna få.”
”Jaså, det var ju tragiskt”, sa läkaren utan särskilt mycket inlevelse. ”Jag håller just på att skriva min journal, så det kan jag ju fylla i som uppgivet skäl till hans handling. Jag förstår att ni hade känt varandra i många år.”
”Ja, sedan 1990. Han var min mentor.”
”Hade han pratat om att han tänkte begå självmord förut?”
Om Jess hade pratat om att han tänkte begå självmord? Assad log, fastän det inte var meningen. Vilken soldat som hade tagit så många människors liv som han pratade inte jämt och ständigt om det?
”Nej, inte medan han befann sig här. Inte med mig i varje fall. Aldrig någonsin.”
Assad ringde Jess svägerska Susanne och lyckades prata henne från chockad till någorlunda samlad när hon började jämra sig över att det var hennes fel. Då lugnade han henne med att det förmodligen hade skett i vilket fall som helst.
Även det ljög han om.
Assad ställde sig framför ålderdomshemmet och stirrade upp i den grå himlen med flyende moln. Vilken passande fondtapet till den här dagens fruktansvärda händelser. Alla tankar på de här två männen gjorde honom faktiskt så illa till mods att hans kropp reagerade. Benen blev ostadiga och sladdriga och resten av kroppen drabbades av en matthet som man annars bara brukar uppleva vid influensa. Han tog ett par steg bakåt och famlade efter bänken vid trappan där han och Jess så ofta hade suttit och tagit farväl i all stillhet. Där satte han sig och tog fram mobilen.
”Carl, jag kommer inte in mer i dag”, meddelade han efter att kortfattat ha informerat honom om vad som hade hänt.
Det blev tyst i andra änden en liten stund.
”Jag vet ju inte vad denne Jess Bjørn betydde för dig, Assad, men jag tänker ändå att två dödsfall på en dag och så nära inpå dig är två för mycket”, kom det sedan. ”Hur länge har du tänkt vara borta, tror du?”
Assad tänkte efter ett ögonblick. Hur skulle han kunna veta det?
”Jaja, du behöver inte svara om du inte vet. Ska vi inte helt enkelt säga en vecka, Assad?”
”Ååh, jag vet inte. Kanske bara några dagar. Går det bra?”