”Kan du titta lite på det här, Carl”, sa Gordon, som var likblek i ansiktet. Han pekade på en liten rödaktig, svullen fläck på kinden. ”Jag är rädd för att det är hudcancer, för jag var väldigt mycket ute i solen i somras.”
Carl dök tätare på objektet. Det var jävligt äckligt.
”Såvitt jag kan se ska du nog hålla tassarna borta från den, jag har sällan sett något så obehagligt.”
Om han hade sagt det mer bestämt så skulle det stackars nervknippet ha gått av på mitten. Nu såg han milt talat skräckslagen ut, och han darrade på rösten.
”Inte röra vid den, säger du. Då är det cancer, alltså?”
”Nu är jag ju inte legitimerad läkare, eller hur? Men jag kan bara säga dig att om du pillar på den så kommer den att explodera i en syndaflod av var, och det gör du helt enkelt inte här inne hos mig. Det var sannerligen en djävulsk finne, Gordon.”
Otroligt att ett ansikte kan uttrycka så stor lättnad över något så vämjeligt.
”Var det något annat du ville? För jag har rätt mycket att stå i just nu”, sa Carl, och det var inte helt och hållet lögn. För det var nikotintuggummin som skulle tuggas, fötter som skulle läggas upp på bordet, ögon som skulle slutas lagom länge innan nyheterna dök upp på platteven.
Gordon stod där och samlade sig ett kort ögonblick innan han svarade. ”Jo, men det är ju bara det att den där creepy killen har ringt igen! Det går fortfarande inte en dag utan att han ringer och berättar vad han håller på med.”
”Jaså!” Carl suckade och sträckte sig efter nikotintuggummipaketet. ”Får jag höra. Vad sa knäppskallen i dag, då?”
”Han upprepade att när han når sitt mål så ska han halshugga sin mamma och pappa med sitt samurajsvärd. Och sedan tänker han gå ut på gatan och attackera så många han hinner med.”
”Ett samurajsvärd, vad intressant? Han kanske är japan?”
”Nej, ärkedansk, tror jag. Jag har spelat in honom, om du vill höra.”
”Gud bevare mig, nej tack! Så din slutsats är än en gång att han menar allvar?”
”Ja, för annars skulle han väl inte ringa varenda dag, eller hur?”
Carl gäspade. ”Det är nog bäst att du tar kontakt med kollegerna där uppe, Gordon. Vi får inte ha en knäppskalle på vårt samvete här nere. För jag antar att du inte har lust att bära hundhuvudet om du inte lyckas få stopp på honom och han hugger ner tjugo personer?”
Gordon spärrade upp ögonen. Det hade han verkligen inte.
”Ett ögonblick.” Carl suckade en gång till när det ringde, och sträckte sig motvilligt efter telefonluren. Det var uppifrån tredje våningen.
”Vi ska upp till kommandocentralen omedelbart”, sa han trött. Återigen en härlig tupplur som gick om intet. ”Vi måste tydligen vara på plats när de presenterar Bjørns efterträdare om fem minuter. Be till Gud att det inte blir Sigurd Harms.”
Det var alltså andra gången på en vecka som Carl fick stå i föredragningsrummet och trängas rejält med en massa stinkande kolleger som han hellre hade önskat dit pepparn växer. Undrar om alla de enastående näsor som hittade på all världens eau-de-cologner och parfymer någonsin hade tänkt på vad som hände med deras vackra ambitioner om att skapa den perfekta njutningen för sinnena när doften av deras skapelse utsöndrades från en kropp som hela dagen hade drypt av svett, för att inte tala om när veteranernas Old Spice kryddades av de yngre kollegernas småflicksdofter, Hugo Klein eller vad fan det nu var all den där skiten hette?
Carl höll på att tuppa av.
Polismästaren steg fram. ”Det kanske framstår som okänsligt att jag nu presenterar Lars Bjørns efterträdare för er, redan före begravningen. Och det skulle jag inte ha gjort om det inte hade varit för att vi har så oerhört många pågående fall på avdelningen för personbrott, och för att jag har lyckats övertala en viss person att ta över tjänsten. Jag är helt säker på att han kommer att kunna bära upp den bättre än någon annan.”
”Då blir det Terje Ploug, alltså”, grymtade han till Gordon.
Men Gordon skakade på huvudet och pekade bakåt. Där stod Terje Ploug, och han såg verkligen inte ut som om han hade fått något erbjudande.
”Jag vet också att alla här inne kommer att känna att det är helt rätt val.” Polismästaren vände sig mot dörren till sitt tjänsterum. ”Nu kan du komma fram, Marcus.”
Det gick ett sus genom församlingen när Marcus Jacobsen, deras tidigare chef på avdelningen, steg fram. Nu var det nog sex år sedan han gick i pension för att ta hand om sin cancersjuka hustru, och trots den långa frånvaron kom det ett par spontana applåder vid åsynen av honom, och en sekund senare bröt det ut öronbedövande ovationer, det visslades och stampades i golvet på ett sätt som man aldrig hade hört maken till i de ärevördiga lokalerna.
Marcus såg rörd ut, men bara helt kort, och sedan stack han två fingrar i munnen och visslade så genomträngande att ingen kunde nonchalera det.
”Tack”, sa han när lugnet hade lagt sig i lokalen. ”Vilket välkomnande jag får återvända till. Jag är väl medveten om att de flesta här inne säkert tänker att jag för länge sedan har passerat bästföredatum, men för en gångs skull har politikerna räddat oss med sina krav på att vi allihop ska stanna kvar lite längre på arbetsmarknaden. Så jag hänger i lite till, trots min ålder.”
När folk började jubla på nytt manade han till tystnad genom att höja handen.
”Jag beklagar verkligen skälet, för Lars Bjørn var en pålitlig chef och en duktig polis, och han borde haft många år kvar att leva. För ett par timmar sedan pratade jag med hans änka, Susanne, och jag vet därför att familjen är hårt drabbad, inte minst för att Lars bror Jess i går valde att ta sitt liv.” Han lät beskedet sjunka in under en kort paus.
”Under en tid efterträder jag alltså Bjørn som chef för våldsroteln, och den uppgiften tar jag på mig med stolthet och i avdelning A:s gamla anda. Polismästaren benämner naturligtvis vår avdelning korrekt, men som ni vet har jag en liten tvärtemotdjävul inom mig, så jag har med hennes tillstånd tänkt kalla avdelning A för våldsroteln så länge det är jag som sitter i hörnrummet. Det är faktiskt inte politiker och reformer som ska bestämma vad vår arbetsplats heter.”
Nu visste jublet inga gränser. Till och med Carl stämde in i applåderna. Härligt med lite icke-civil olydnad.
Det var Gordon som först reagerade på den främmande lukten i källaren. Han tvärstannade och lät näsborrarna vibrera. Det luktade i alla fall inte lika illa som rakvattensorgien förut.
”Rose?” sa Gordon lågmält och hoppfullt. Han hade inte träffat henne på många månader, trots att det var han som hade drabbats värst av hennes sammanbrott. Men hoppet är ju som bekant det sista som lämnar människan och ofta det enda man har att leva på.
Carl klappade honom på axeln. ”Det är säkert bara Lis som har varit nere i arkivet, Gordon. Du kan inte räkna med att Rose kommer hit till Huset igen.” Han skulle just klappa honom en gång till när Rose klev ut ur Carls tjänsterum.
”Var fan har ni varit, vi har väntat här nere i en halvtimme!?” Och det skulle komma från någon som hade varit borta i två år.
”Nämen tjenare Rose, och välkommen, även om det bara är ett kort besök”, kom det raskt tillbaka med ett ovanligt brett leende, så att hon verkligen skulle känna sig saknad.
Av hennes ansiktsuttryck att döma hade nog Carls välkomsthälsning ändå varit lite för intensiv. Däremot tog hon så gärna emot Gordons kram, men de hade ju också haft sina äventyr ihop.
”Vi satte oss här inne, för det är ju mest plats här. Följ med in, båda två.”
Carl grymtade. I två år hade hon varit borta, och nu körde hon fanimej redan med dem och tog kommandot över hans tjänsterum. Och vad menade hon med ”vi”, var det Assad hon pratade om?
Det var det, och de hittade honom sittande på Carls plats med strimmor efter tårar i det mörka ansiktet.
”Herregud, gamle vän. Du verkar ju helt förstörd. Är det på grund av Lars och Jess?”
Han tittade tomt framför sig, men skakade ändå på huvudet.
”Titta här!” Rose lade ett par tidningsurklipp på Carls skrivbord och pekade på en person på ett av dem.
”Jag kan tala om för dig, Carl, att Assad är skakad i sitt innersta, och det är inte svårt att förstå varför. Han har under alla år tutat i oss en massa saker, bland annat att han har haft fru och döttrar här i Danmark. Men har vi någonsin sett dem? Har vi någonsin fått veta något speciellt om dem? Har han överhuvudtaget pratat om dem under de senaste åren? Nej, det har han inte, men i dag bestämde sig Assad för att berätta sanningen om sin familj för mig, och den är att han tappade kontakten med sin hustru Marwa och sina två flickor för sexton år sedan, och sedan dess har han så småningom förlikat sig med att de säkert inte längre var vid liv. Men så hände det något totalt oväntat i går kväll, och det är därför jag pekar på kvinnan på det här urklippet.”
Carl rynkade pannan och tittade på Assad, som satt med ansiktet bortvänt.
”Ja, jag ser på dig att du redan tänker det, Carl, och det stämmer”, sa Rose. ”I går kväll upptäckte Assad att hans fru Marwa är med på det här tidningsurklippet.”
Carl tittade på fotot och läste texten, som handlade om ännu en ödesdiger flykt över Medelhavet, i det här fallet till Cypern.
”Är du säker, Assad?” frågade han.
Assad vände sig mot honom och nickade.
Carl försökte tolka hans minspel. Med åren tyckte han sig ha lärt känna rynkornas tydliga språk. När allvar övergick i smärta, hur skrattrynkorna djupnade omedelbart före ett förlösande skratt, om fårorna i pannan uttryckte fundersamhet eller ilska. Men det ansikte som Assad vände mot honom kände han inte igen. Krampryckningen vid ögonbrynen talade i stället om vanmakt, det skälvde i en rynka vid munnen, och ögonen var matta och döda. Han blinkade inte ens.
Carl visste inte hur han skulle reagera, för det gick ju inte att vara diplomatisk. Var det kanske så att de aldrig hade känt mannen framför dem på djupet? Vad de hade anat var väl en sak, men hur skulle det bli i framtiden? Skulle de kunna leva med sanningen när den till sist kom fram?
Det hoppades han verkligen.
”Jaha ja”, sa han och tystnade lite igen. ”Nu sprack det alltså, Assad, var det inte en lättnad? Och då får ju vi andra något att förhålla oss till. Det räcker med ett par meningar så ser vi dig ur en ny vinkel, och det är dessutom den verkliga. Det tänker åtminstone jag tillåta mig att hoppas.”
Assad satt länge och samlade sig innan han klarade av att svara. ”Förlåt, Carl, jag beklagar verkligen. Förlåt så många gånger”, sa han och lade sin hand på Carls.
Den var glödhet.
”Men Carl, det var det enda sättet. Det var nödvändigt.”
”Jojomänsan, men från och med nu ska det inte vara på det sättet, förstår jag?”
”Nej, inte nu längre.”
”Hmmm. Du kanske rentav är beredd att berätta om det hela nu?”
Rose gav krulltottens axlar en snabb kram, medan Assad med svettpärlor i pannan såg Carl rakt i ögonen.
”Jag heter Zaid al-Asadi”, började han lågmält.
Redan där tappade Carl hakan. Zaid? Al-Asadi? Vad fan var det för namn? Det var han verkligen inte säker på att han gillade.
Rose uppfattade uppenbarligen den reaktionen.
”Assad är fortfarande Assad, Carl. Låt honom berätta nu bara.”
Carl nickade och skakade på huvudet på samma gång. Som om det inte var exakt det han hade längtat efter i åratal. Men Zaid? Skulle han bli tvungen att kalla honom det nu?
”Vi är väl överens om att vi ska ge Assad så mycket tid som behövs för att han ska hitta sin Marwa?” frågade hon.
”Jamen, för helvete, det är väl klart”, stönade Carl. Vem trodde hon att han var? Adolf Eichmann? ”Assad, jag beklagar verkligen alla dina umbäranden”, sa han och menade det. ”Det måste ha varit tungt för dig.”
Carl tittade på Gordon och Rose. Hade den stenhårda kvinnan tårar i ögonen? Och satt inte Gordon och tittade så tillgivet på henne att han såg ut som en förvuxen ankunge som äntligen hade kommit i säkerhet under ankmammans vingar? Trots att Rose hade blivit rätt omfångsrik så nog sjutton kunde hon fortfarande sätta ordentlig fart på blekfisens blodomlopp, ingen tvekan om den saken.
Carl tog ett djupt andetag, för nästa fråga skulle nog kunna få en del negativa konsekvenser.
”Assad, du måste förstå att jag är tvungen att ställa frågan rent ut. Betyder detta att allt som har försiggått här inne mellan oss har varit en bluff? Jag visste såklart mycket väl att din bakgrund var problematisk, eftersom du absolut inte ville prata om den, och att du hade många hemligheter. Men ditt knasiga språk, allt du har missförstått, pratet om Syrien. Vad är sant, och vem är du egentligen?”
Assad rätade på ryggen på stolen. ”Jag är glad att du frågar, Carl, för annars hade det nog kunnat bli svårt. Men du ska veta att det har funnits en orsak till alltihop, och jag ber om förlåtelse för det också. Du ska också veta att jag är din vän, precis som jag hoppas att du är min, och att jag aldrig har sagt eller gjort något som har varit avsett att skada vår vänskap. De flesta av mina språkliga missförstånd har faktiskt varit på riktigt, för även om jag i dag har blivit lika dansk som någon annan, så har jag ändå levt större delen av mitt liv i en miljö där det inte pratades så mycket danska, och det har smittat av sig. Så är det för många tvåspråkiga, Carl. Så du kan lita på att det säkert kommer mera sådant, ta det lugnt. Det språket har ju blivit en del av mig, ibland som en roll, och ibland är det bara jag själv och det kommer helt naturligt”, sa han och krafsade med fingrarna i skäggstubben. ”Men ni vet väl hur det gick för kamelen när den försökte lära sig arabiska och gick omkring i kamelflocken och övade hela dagen?”
Carl tittade undrande på honom. Orkade han verkligen dra en sådan nu?
”De andra kamelerna tyckte att den var konstig, så de började mobba den, och beduinerna stod inte ut med att höra kamelens konstiga arabiska och tyckte att det lät förskräckligt. Så det slutade med att den blev biff.”
Han log snabbt åt sin liknelse, och sedan blev han allvarlig.
”I morse kom jag överens med Rose om att jag ska berätta hela min historia för er i den mån som jag anser att ni behöver höra den. Just nu blir det för omfattande att försöka få med allting, men det kommer säkert en annan gång.”
Carl tittade på Assad. Det skulle bli intressant att höra hur många fler kameler han skulle hinna fläta in längs vägen.
”Och Assad kommer att behöva vår hjälp med att hitta Marwa, det fattar ni, va?” fortsatte Rose.
Sa hon ”VÅR hjälp”? Hade hon plötsligt blivit en del av teamet igen?
”Självklart, Assad”, sa Gordon, och Carl försökte nicka någorlunda naturligt.
”Om det överhuvudtaget finns något vi kan hjälpa till med”, tillade Carl och granskade urklippet. ”Men det här är i utlandet, och där får vi inte utan vidare hålla på med spaning, det vet ni väl?”
”Äh, lägg av med det där, Carl”, kom det från ankmamman. ”Vi får väl för helvete göra precis vad vi vill, bara vi inte påstår att vi är i tjänst. Berätta nu, Assad.”
Krulltotten nickade. ”Ja, förlåt mig, men ni måste ha tålamod, för det är så mycket att berätta.” Han tog ett djupt andetag. ”Jag skulle till exempel kunna börja med år 1985, tio år efter att vi kom till Danmark. Då var jag elitgymnast och blev vän med Samir, som var några år yngre. Ni vet vem han är, det är han som är polis numera. Jag tog studenten på humanistisk linje 1988, och efter mönstringen blev jag inlottad, så det var därför jag hamnade i militären. Det gick bra för mig, och mina överordnade föreslog mig till officersutbildningen, men jag sa nej tack och blev i stället sergeant i militärpolisen. Där träffade jag Lars Bjørn, som på den tiden var lärare på militärpolisskolan i Nørresundby. Han övertalade mig att fortsätta min militära karriär som tolk, för jag pratade både arabiska, tyska, ryska och engelska så gott som perfekt, så jag sa ja och genomförde utbildningen.”
Carl försökte smälta allt det här. Det var rätt mastigt. ”Jaha, det förklarar kanske också ditt nätverk i Baltikum. Var det där du blev stationerad när östblocket hade kollapsat?”
”Ja. På den tiden förde Danmark stormaktspolitik allt vad de orkade och pumpade in miljardbelopp i Baltikum. Så 1992 var jag i Estland och Lettland och senare i Litauen. Det var där jag träffade Lars Bjørns bror Jess, som var underrättelseofficer, och under en kort period arbetade jag under honom.” Assad bet sig i kinden och suckade. ”Egentligen kom vi varandra nära ganska snabbt, han blev ett slags mentor för mig och rekommenderade mig att söka in på jägarsoldatutbildningen.”
”Varför då?”
”Han var själv jägarsoldat och såg uppenbarligen att jag hade potential.”
”Och du kom in?”
”Ja, jag var en av dem som kom in.”
Carl smålog. Det är klart att han kom in. ”Där får man lära sig lite av varje, har jag hört. Och då har vi alltså också fått förklaringen till att du är så effektiv när det hettar till.”
Assad tänkte efter lite.
”Känner ni till jägarnas motto: ’Plus esse, quam simultatur’?” frågade han.
Både Rose och Carl skakade på huvudet. Men latin var inte heller precis den starkaste sidan för en bondlurk från Brønderslev.
”Är det inte, eh…?” försökte Gordon.
Assad log lite grann. ”Det betyder ’Bättre att vara än att märkas’. Förstår ni? Man lär sig att hålla käft under alla omständigheter, men bortsett från det har det också funnits andra och mer tungt vägande skäl till att jag inte har varit öppen gentemot er, Carl. Det hoppas jag att ni förstår. Först och främst har det varit för att skydda min familj, men i andra hand även mig själv.”
”Okej, vi ska försöka förstå det, Assad, men då får du allt berätta varför det blev på det viset. För om vi ska hjälpa dig så måste du släppa hemligheterna helt och hållet. Nu har vi väntat i…”
Carl hann inte ducka när Rose smällde till honom i nacken. ”Men för helvete, lägg av med att pressa honom, Carl. Det kommer ju, hör du inte det?”
Carl tog sig om nacken. Tur för den satmaran att hon inte arbetade för honom längre. Inte nog med att hon avbröt honom mitt i en mening, till på köpet hade hon fräckheten att ge Assad tecken att han kunde fortsätta. Om det fanns något afrikanskt land som hade en förkärlek för kvinnliga ledare så skulle hon bli den perfekta diktatorn.
”Vid det laget hade jag skaffat mig alla kvalifikationer som krävdes för att bli utskickad som observatör och tolk i fält, så 1992 hamnade jag i Tuzlaområdet i Bosnien, mitt i inbördeskriget mellan muslimska och serbiska bosnier”, fortsatte Assad. ”Det var första gången jag bevittnade hur extremt vidriga och grymma människor kan vara.”
”Ja, det som hände där nere var helt sjukt!” var Gordons kommentar.
Assad log hastigt åt ordvalet, och sedan stelnade hans ansikte i en min som Carl aldrig hade sett förut.
”Jag fick se alldeles för mycket, och fick inpumpat i systemet att överlevnad i ett krig är helt och hållet beroende av hur förutseende man är. Jag hatade det, så när jag kom hem var min plan att sluta som aktiv soldat. Det var inte så lätt att komma på vad jag skulle göra i stället, men på grund av mina kvalifikationer i språk och goda vitsord som soldat blev jag erbjuden ett jobb som instruktör på jägarkasernen i Aalborg, och det var faktiskt helt rätt för mig i det skedet i mitt liv.” Han nickade. ”Jag var ju ungkarl”, han log lite grann, ”och då kan Aalborg vara en kul stad att bo i. Men när jag hälsade på mina föräldrar och min gamle vän Samir Ghazi i Köpenhamn när jag hade en ledig helg, så träffade jag hans storasyster Marwa för första gången och blev himlastormande förälskad. Jag kan utan vidare säga att de kommande sju åren blev de bästa i mitt liv.”
Han lät huvudet sjunka ner och svalde ett par gånger.
”Vill du ha något att dricka?” frågade Rose.
Han skakade på huvudet. ”Så vi gifte oss, och Marwa flyttade till Aalborg, och inom två år fick vi Nella och Ronia. Jag tyckte faktiskt väldigt mycket om mitt arbete som instruktör och hade gärna stannat på norra Jylland, men på nyårsafton vid millennieskiftet dog min pappa oväntat, och därför flyttade vi tillbaka till Köpenhamn, till mina föräldrars lägenhet, så att vi skulle kunna hjälpa min mamma. Varken hon eller Marwa arbetade, så plötsligt försörjde jag ensam fem personer. Jag ville inte fortsätta inom militären, eftersom jag riskerade att bli utskickad i fält igen. Därför sökte jag med ljus och lykta efter ett civilt arbete.”
”Och det fick du inte?” frågade Rose.
”Nej, vad tror du? Jag skrev över hundra ansökningar, men eftersom jag hette al-Asadi i efternamn fick jag inte komma på en enda intervju. I stället stämde jag träff med Jess Bjørn på Kastellet. Där föreslog han att jag skulle söka en ledig tjänst inom Försvarets underrättelsetjänst under hans befäl, eftersom jag talar många språk flytande. Jess var major och var under en period placerad på Avdelningen för Mellanösternanalys, och han råkade sakna en arabisktalande och erfaren soldat som jag. Jag visste att det kunde innebära stationering i Mellanöstern, där Saddam Hussein fortfarande hade sin skräckregim, men Jess försäkrade mig att det i så fall skulle ske under hundraprocentigt säkra förhållanden. Kort sagt att jag inte skulle utsättas för fara.” Assad tittade ner. ”Det skulle givetvis inte hålla i längden.”
Han tittade upp på Carl med dyster blick. ”Det jag inte hade tänkt igenom var vad jag på grund av mitt förflutna inom militären skulle kunna hamna i om vi plötsligt skulle befinna oss i en katastrofliknande situation, och det gjorde vi ju olyckligtvis på flera plan. Min mamma fick cancer och dog två dagar före den elfte september 2001, och från den dagen löpte världen amok. Även min.”
”Varför din? Vad var det som hände?” frågade Gordon.
”Vad det var som hände? Jo, det som hände var ’Task Force K-Bar’, ’Task Group Ferret’ och ’Operation Anaconda’.”
”Nu pratar du om Afghanistan, va?” frågade Carl.
”Afghanistan, ja. Och det var första gången i Grodmanskårens och Jägarkårens historia som de sattes in i aktiv krigstjänstgöring. Från och med januari 2002 hade de två kårerna plötsligt blivit en del av den internationella koalitionen, där jag var tolk, men också jägarsoldat med maskingeväret under armen. Och det användes flitigt, det kan jag säga oss emellan. Efter bara ett par månader visste jag allt om hur man dödar och hur man själv kan bli dödad. Jag såg människor sprängas mitt itu, hittade halshuggna civilpersoner och överlöpare, var med och slog tillbaka talibaner och al-Qaida-styrkor, alltihop utan att vår hemmabas och våra anhöriga visste vilka internationella aktioner vi deltog i.”
”Du kunde väl ha sagt ifrån?” undrade Rose.
Assad ryckte på axlarna. ”När man har flytt från Mellanöstern som jag, så hyser man ständigt en dröm om att man en dag ska få se hela den regionen fri från övergrepp och ondska. Talibanerna och al-Qaida stod, och står fortfarande, för motsatsen. Och dessutom visste jag ju inte vad jag gav mig in på, det visste ingen av oss. Jag tyckte redan då att jag hade sett en hel del, så vilka överraskningar kunde egentligen vänta mig? Det var ju trots allt en bra och trygg inkomstkälla, eller hur?”
”Hur många gånger blev du skickad till Afghanistan?” frågade Carl.
”Hur många gånger?” Assad log ett snett leende. ”Bara en gång, men det var å andra sidan i fem månader och under svåra förhållanden med tung utrustning och konstant värmebölja och en hotfull lokalbefolkning som man aldrig visste var man hade. Inget jag skulle önska min värsta fiende.”
Han hejdade sig ett ögonblick och funderade på nästa mening.
”Men sedan skulle det bli ännu värre. Och det var mitt eget fel”, sa han till sist.