De hade försökt ta sig in till honom.
Han hade hört hur de viskade utanför dörren, och han hade sett att handtaget mycket sakta rörde sig neråt.
Men Alexander struntade i det, för han hade garderat sig. Redan första dagen som han hade förskansat sig därinne hade han filosoferat över det där med dörrar. För oavsett om de öppnades inåt eller utåt, så skulle de alltid kunna skapa problem för den som inte ville att de skulle öppnas. Även när man som han hade låst dörren med en nyckel som man inte utan vidare kunde peta ut.
I det här fallet öppnades dörren till hans rum ut mot korridoren, och med en kofot i karmen vid låsmekanismen skulle man lätt kunna skaffa sig tillträde. Men Alexander visste bättre än någon annan att hans pappa aldrig i livet skulle förstöra en så vacker dörr för hans skull, det var han både för snål och för pedantisk för, och han brydde sig för lite om sin son.
Alexander mindes fortfarande tydligt sin pappas lycka och stolthet när han för första gången skulle visa upp sitt nyförvärv.
”Titta på vårt nya hus, min son. Det HÄR huset är en sann symbol för hederligt hantverk. Massiva dörrar, takstuckatur, trappor med handsvarvade räcken, titta bara! Här är det inte tal om plasthandtag, spånplattefusk eller snäckskal på murarna, för här har folk som kunde och ville något arbetat med att göra huset unikt och vackert.”
”Att kunna och vilja något”, det var hans pappas mantra. När han pratade om andra människor delade han upp dem i kategorier beroende på om de ”kunde eller ville något” eller ingetdera. Och de som enligt hans övertygelse varken kunde eller ville var föraktade och mindervärdiga undermänniskor, som aldrig skulle höra hemma i samma land som han.
Varenda måltid ackompanjerades av hans dystra syn på dem som inte bidrog tillräckligt mycket eller inte rättade sig efter hans filosofi om ett ordentligt land. Och när Alexander en dag skrek att hans pappa skulle ta och hålla käften och hjälpa dem som inte kunde och ville i stället för att jämt och ständigt framställa sig som bättre än alla andra, så gav hans pappa honom hans livs första rejäla örfil. Då var han bara tretton år gammal, och sedan dess hade det blivit många fler, för det gick hett till där i huset, och ingen skulle tvivla på att hans pappa hade föredragit vilken annan normal dansk pojke som helst framför Alexander som sin son.
Och nu bodde de alltså i ett hus som var byggt av människor som för snart hundra år sedan både kunde och ville. Och även om det inte gick att blockera dörren inifrån, eftersom den ovanligt nog öppnades utåt, så hade samma dörr ett gediget och massivt mässingshandtag, som inte var så enkelt att ta loss.
Just det handtaget blev nyckeln till lugn och ro i detta hem för Alexander. För uppe under stuckaturen i Alexanders rum hade hans pappa i ett kort infall av praktiskt vett och godhet monterat en stålvajer, där det hängde en rad halogenlampor. Vajern var hårt spänd med ett beslag, men Alexander hade för länge sedan rivit ner det och virat stålvajern om dörrhandtaget i ena änden och snurrat den kring vredet till ett gjutjärnselement i andra änden, så att man inte kunde öppna dörren tillräckligt mycket för att man skulle kunna komma in genom den. På tio sekunder kunde Alexander montera ner sin anordning och gå ut när huset var tomt. Så när hans föräldrar stod och viskade där ute log han bara – för in kom de inte.
”Jag mår fint”, ropade han genom dörren. ”Jag behöver bara några veckor till på mig, sedan kommer jag ut.”
Detta innebar till en början att viskandet upphörde, men när allt kom omkring ljög Alexander, för han mådde faktiskt inte fint.
Under det senaste dygnet framför datorn hade han förlorat liv i spelet och halkat ner så mycket att han för ett ögonblick funderade på om han skulle släppa ambitionen att klara sina tvåtusenetthundrasjutton nivåer. Han tänkte ju bara ge den anonyma kvinnan däruppe på väggen den uppmärksamhet som hon och alla de andra döda på stranden och i havet hade rätt till. När tiden var inne hade han tänkt berätta för sin kontakt inom polisen exakt vad hans plan gick ut på, och sedan gå ut och hugga huvudet av sina föräldrar och alla andra som han kunde komma nära. Sedan skulle man väl ALDRIG någonsin kunna glömma den siffran och denna oskyldiga kvinna.
Det var hans hypotes.
”Skärp dig, Alexander”, förmanade han sig själv och tittade på skärmen. ”Du kan ju det här. Var smart och skjut och döda utan nåd, du har bara varit för trött det senaste dygnet. Vänd rytmen, så funkar det.”
Nu rumsterades det utanför dörren igen.
”Det är din kompis Eddie som står här ute, Alexander”, ropade hans mamma. ”Han skulle vilja komma in till dig. Han har kommit hit för att hälsa på dig.”
Det var ju inte sant. För det första var Eddie inte hans kompis, för det andra skulle han aldrig bara komma förbi och hälsa på sådär. Kanske för att låna något som han ändå aldrig lämnade tillbaka, jovisst, eller kanske för att få lite tips på bra porrsajter, men inte bara för att hälsa på. Aldrig i livet.
”Hallå Eddie, hur mycket betalt har du fått av mina föräldrar?” ropade han tillbaka. ”Mycket, hoppas jag. Men om du är smart så drar du med pengarna nu direkt, för jag har inte den minsta lust att träffa dig. Inte så mycket som en sekund. Hej då Eddie.”
Nu försökte den stackaren göra skäl för pengarna och ropade tillbaka att han hade saknat honom. Han hade fått jävligt bra regi.
”Bara tio minuter, Alexander”, hördes han röst, lite hesare än vanligt.
Alexander sträckte sig efter samurajsvärdet på väggen och drog klingan ur skidan. Den var så sagolikt vass. Den där fjanten Eddie skulle bara veta vad som skulle hända om han på något sätt tog sig in här. Hans huvud skulle trilla ner på golvet med en duns, och bordet och stolen och mattan skulle bli nedsprutade med varenda droppe blod som hans hjärta kunde pumpa ur hans kropp.
”Fem minuter, då”, försökte tönten igen.
Alexander svarade inte. Den bästa strategin om man ville avväpna folk var att helt enkelt inte svara. Folk blev så vansinnigt frustrerade när man inte låtsades om dem, men det gjorde dem också handlingsförlamade. ”Tystnad är det främsta av alla vapen”, hade han hört någon säga. Relationer mellan människor gick sönder av tystnad, vänner försvann på grund av tystnad. Politikernas bästa vapen var tystnad, och först på andra plats kom lögnen.
Det gick ett par minuter när både hans mamma och Eddie försökte med kortare och kortare böner, och så dog ljuden ut i korridoren.
Alexander stack svärdet i skidan på väggen igen och vände sig mot sitt spel. Han hade fortfarande lite drygt hundrafemtio wins kvar innan han nådde sitt mål. Bra dagar klarade han av ungefär femton wins, dåliga dagar bara ett par stycken. Men om turen vände och han ansträngde sig extra mycket och sparade på krafterna och höll koncentrationen på topp, så skulle han ha nått sitt mål inom ett par veckor. Alltihop var en fråga om motivation, och Alexander visste precis hur han skulle hålla den uppe.
Han tog sin mobil och letade upp numret som han hade haft så mycket glädje av de senaste dagarna. Det var inte varje gång han fick tag på sin kontakt, men den här gången gick det bara ett par sekunder innan han hörde den lätt nasala rösten i andra änden.
”Nu ringer du igen”, sa polisen. ”Berätta vad du heter, för jag vill inte prata med dig förrän jag vet det.”
Alexander höll på att brista i skratt. Skulle en polis strunta i en person som berättade att han snart tänkte döda folk? Trodde han att han var dum i huvudet?
”Jaså du. Jag ringer bara för att berätta för dig att jag inte har kommit riktigt så långt som jag räknade med. Du kanske får vänta lite till innan jag kommer upp i 2117, för det är svårt att komma vidare. Jag blir hela tiden dödad, förstår du, och då halkar jag ner och har slösat med tiden. Och då måste jag ju tjäna ihop nya poäng igen, eller hur?”
”Vad är det för spel du spelar, och varför är det så viktigt för dig att komma upp i just 2117? Vad är det med den siffran?”
”Haha. Det vet du när jag kommer dit. Och NÄR jag kommer dit så kommer du också att få veta vad jag heter. Det kan jag garantera.” Och så lade han på luren.