Dagen därpå gassade solen av bara helvete och svepte in en kokande hetta över landet. Asfalten smälte och lokalbefolkningen stannade inomhus. Det var mycket varmare än Assad någonsin tidigare hade varit med om, och bara tio minuter efter att de hade lämnat lobbyn på Lars Bjørns hotell var bådas skjortor genomblöta av svett.
Vägen ut till fängelseannexet kändes oändlig i den gamla bakugnen till pansarbil som Lars hade hyrt. Till och med deras garvade chaufför, en libanesisk legosoldat som Lars kände sedan tidigare, dröp av svett från helskägget, som om han hade druckit ett glas vatten och dreglat ut det mesta igen.
Han parkerade tio meter från betongmuren som omgav hela komplexet, och ett par bistra soldater stod och väntade på dem vid ingången. En snabb kroppsvisitering under högljudda kommandorop förebådade stämningen, och när de blev inslussade kände Assad sig kräkfärdig.
Två av vakterna förde dem genom en fem meter bred och tjugo meter lång passage omgiven av både yttermur och innermur och vidare ut till en öppen, människotom plats, som på ena sidan gränsade till en sammanhängande rad med betongbyggnader.
En bit därifrån ropade en fånge plötsligt att Allah var stor, och så hördes det några dova ljud, varpå det blev helt tyst.
Flimret av hettan fick murarna kring den tomma platsen att dansa. Här inne var det nästan omöjligt att andas.
De fick order om att stå stilla och vänta, medan de två soldaterna stod bakom dem med var sin k-pist hängande vid höften. Assad tittade på dem och deras intensivt uppmärksamma och stickande ögon. Även om hettan gjorde alla slöa så skulle deras reaktion inte låta vänta på sig om det skulle uppstå en oväntad situation.
Assad vände sig mot Lars Bjørn, som inte såg ut att må särskilt bra, med sitt svullna ansikte och korta, ytliga andetag.
Det är alltid jobbigt att se rädsla som inte går att tygla.
Efter tio minuter släpade ett par fångvaktare med bar överkropp ut Lars bror Jess och lät honom falla på knä framför dem. Efter honom kom två män som såg ut som myndighetspersoner och var klädda i svarta kostymer, säkert från Saddams säkerhetspolis, och till sist en koltklädd irakier med en rejält tilltagen kamera i handen.
Medan fångvaktarna lämnade platsen ställde sig de två svartklädda bakom den knäböjande mannen, som knappt kunde hålla huvudet uppe, och sparkade på honom ett par gånger, tills han slutligen lyfte huvudet och tittade rakt på sin bror. Hans blick var så hjälplös och full av ånger och rädsla att man knappt kunde föreställa sig att han skulle kunna avlägga sitt vittnesmål utan att avslöja bedrägeriet.
Kameramannen steg närmare och gav tecken åt Lars Bjørn att ställa sig mellan kameran och sin bror.
Assad backade ett par steg, så att han kom närmare soldaterna bakom sig. Tre rejäla steg, uppskattade han utan att se sig om.
Framför honom stod en svettig Lars Bjørn med ansiktet vänt mot kameran. Han teg, svajade kanske en aning, men den fruktansvärda hettan var verkligen en utmaning. I värmeflimret över den dammiga platsen stod de svartklädda männen bakom den knäböjande Jess Bjørn och blinkade knappt. Soldaterna precis bakom Assad var som robotar, redo att avsluta hela sammankomsten vid minsta tecken. Det var ingen trevlig situation de hade försatt sig själva i.
Assad stod blickstilla och försökte räkna ut varifrån hoten skulle kunna komma.
Kom igen nu, Lars, tänkte han och drog handryggen över sin svettiga panna. Säg nu rätt, och gör rätt.
Men från det ögonblick då kameramannen gav tecken till Lars Bjørn och fram till det att han öppnade munnen gick det en evighet, och när det äntligen hände lät det som om han hade blivit tvingad att göra det. Meningarna blev mekaniska och hans engelska hackig. Det som skulle ha varit ett otvetydigt vittnesbörd om att hans bror var villig att förråda FN-uppdraget blev på alla sätt en föreställning som saknade trovärdighet.
Det var då Jess visade dem vilket virke han var gjord av. När den hjälplösa gestalten lyfte på huvudet och tittade rakt in i kameran.
”Min bror berättar bara det vi har kommit överens om”, sa han på engelska med svag röst. ”Ni ser ju hur hela situationen påverkar honom. Men faktum är att jag har agerat på egen hand. Jag har spionerat, det stämmer, och jag har inte hittat något som kan rättfärdiga detta FN-uppdrag.”
Han drog tungt efter andan. ”Det är sanningen, och jag har blivit dömd till döden. Inte för att jag har tagit mig in på irakiska skyddsobjekt utan uniform, utan för att jag under min sista aktion var mycket nära att döda en vakt. Jag överlämnar mig därför åt mitt öde och ber alla om ursäkt för vad jag har tänkt göra och vad jag har gjort.”
Han gjorde en paus och spottade i sanden framför sig så att det blev ett par blodröda fläckar. Det var först i det ögonblicket som det gick upp för Assad hur Lars Bjørns plan egentligen såg ut och varför han inte hade invigt honom i den utan i stället hade understrukit att Assad skulle följa sina instinkter. För det var nu han skulle behöva använda dem, det fattade han i samma ögonblick som Jess blodiga saliv avdunstade i sanden.
Det fanns bara två möjligheter efter Jess oväntade vittnesbörd. Antingen att det irakiska rättsväsendets dom skulle sättas i verket och Jess bli hängd, eller att straffet skulle komma omedelbart. Under alla omständigheter skulle något ske, och när den äldste av de kostymklädda männen gav soldaterna bakom Assad en stelt ögonkast utlöstes Assads instinkter. I samma ögonblick som den yngste säkerhetsofficeren lossade på kavajen och stack in högerhanden efter sitt vapen fick Jess oanade krafter, hoppade upp från sin ställning och kastade sig bakåt mot mannen så att de båda for i marken.
Utan att tveka gjorde Assad samma sak och slängde sig baklänges in i den närmaste soldaten bakom sig, så att de ramlade i dammet med Assad överst. På en millisekund körde han armbågen i soldatens struphuvud, grep tag om hans k-pist, drog den åt sidan och sköt ett enda skott rakt i den andre soldatens underliv. Under tiden tumlade Jess runt med officeren, som bara några sekunder tidigare hade tänkt avrätta honom kallblodigt med ett nackskott. Nu låg han i stället och fäktade med pistolen med förvirring i blicken, medan Jess tog ett hårt tag om hans hals och ryckte den åt sidan så att den knäcktes.
Den andre säkerhetsofficeren hann bara utstöta ett oartikulerat rop på hjälp innan Assad lyckades avfyra en kort salva i låret på honom och han föll omkull.
Mest oväntat var angreppet från kameramannen, som i en enda rörelse slängde ifrån sig kameran, hoppade bort från skottlinjen och vände sig mot den liggande Assad med en kniv i handen och ett vansinnigt uttryck i ögonen, som visade tydligt hur van han var vid att använda den mot levande kött.
I det ögonblicket knöts bandet mellan Jess och Assad på allvar, för det var Jess som med säkerhetsofficerens pistol räddade Assad med ett enda skott mot kameramannens nacke, och han var död innan han var nere på marken.
Medan allt detta hände hade Lars Bjørn inte rört sig en millimeter från sin plats, för att han inte skulle vara i vägen. Men ögonen missade ingenting.
”De kommer där nere från andra hållet, akta er!” ropade han och pekade på ett par vakter som hoppade fram ur tomma intet och nu riktade sina vapen mot dem.
”Jag täcker er!” ropade Assad och ryckte åt sig k-pisten från den rosslande soldaten som låg och höll sig om sin lemlästade hals. Han plockade upp videokameran från marken och hängde remmen över axeln.
I ett enda språng kastade sig Jess och Lars Bjørn över den sårade säkerhetsofficeren och släpade honom efter sig som sköld. Det ljöd ett par skott från muren längst bort, som Assad besvarade med en kort salva som fällde den ena soldaten.
Nu hördes dessutom skott utifrån.
”Det är vår chaufför!” ropade Lars. ”Din tur, Assad”, beordrade han.
Från det ögonblick då de såg ingången i slutet av byggnaderna sköt Assad oavbrutet, medan han funderade på hur många skott det kunde finnas kvar.
Ett par steg från honom tryckte Jess den sårade irakiern framför sig som skydd, medan blodet strömmade från hans ben.
Han måste vara viktig eftersom soldaterna inte skjuter mot honom, tänkte Assad. En skottsalva uppifrån fick sanden vid Assads vänsterfot att flyga upp i ett moln.
”Ta betäckning!” ropade han till bröderna och deras fånge. Och precis som han själv slängde sig bröderna ner intill innermuren och kröp längs den medan de släpade säkerhetsofficeren efter sig så att de inte hamnade i skottlinjen uppifrån.
Hur många Assad lyckades oskadliggöra innan de kom fram till porten och chauffören, som stod bakom sitt bepansrade fordon och avfyrade salvor från en rykande k-pist, fick han inte veta förrän senare. Men vakter och soldater hade fallit på alla håll och kanter.
De for i väg i ett dammoln med gasen i botten och återkommande dova ljud av projektiler som träffade den bepansrade bakluckan.
Inte förrän fängelset var utom synhåll bakom dem drog de ut den sårade säkerhetsofficeren ur bilen och lade honom på marken.
”Knyt den hårt om låret så du inte förblöder”, sa Assad till honom och slängde sin livrem efter honom. ”Glöm inte att vara tacksam för att vi skonade ditt liv!”
Känslan han hade när de körde mot Albu Amer och bytte fordon borde ha varit lättnad, men det var det inte. Så många döda, så många faderlösa barn som skulle gråta sig till sömns.
Samma eftermiddag rapporterade Lars Bjørn händelsen till närmaste FN-observatör och beklagade djupt, och omedelbart därpå gick han och Jess upp i rök. De vandrade i en månad genom vilda landskap upp mot Kurdistan och vidare från Turkiet och hem innan någon hörde från dem igen.
Assad skulle ha rest ut ur Irak genast tillsammans med Jess och Lars Bjørn, men just när de skulle ge sig av ringde hans yngsta dotter och grät och sa att deras mamma var sjuk och att hon var rädd att hon skulle mista barnet.
Assad tystnade när telefonen ringde inne på Gordons rum.
”Det är garanterat killen”, sa Gordon.
”Glöm inte att spela in”, ropade Carl efter honom.
Marcus Jacobsen tittade på Assad. ”Du tog dig alltså inte ut ur Irak?” frågade han.
Assad tittade på honom med plågad blick. ”Nej, det gjorde jag inte.”
”Och det fick konsekvenser för dig? Svåra konsekvenser?”
”Ja. Tyvärr.”
”Men inte för bröderna Bjørn? Det begriper jag inte.”
”Irakierna nämnde aldrig det här för någon med ett enda ord, för de var rädda för Saddams vrede. De sa att det var ett fånguppror och drog ut en massa slumpmässigt valda fångar på rastgården och avrättade dem som straff.”
”Jaha.” Våldsrotelchefen tog ett djupt andetag. ”Det måste ha varit tungt för dig att få veta.”
”Ja, det var det. Jag fick reda på det senare samma dag, när de grep mig. Alla i Annex 1 hatade mig som pesten.”
Carl bredde ut tidningsurklippen framför sig. ”Du är säker, alltså? Det är din extramamma Lely från Syrien som är offer nummer tjugoett sjutton?”
”Ja! Men jag förstår inte hur det kunde bli så att hon och min hustru och dotter flydde med samma båt.”
”De flydde från Syrien, det vet vi ju.”
”Ja, men jag trodde ju att min familj var i Irak.”
”Kände Lely och din fru varandra?” frågade Marcus Jacobsen.
”Ja, vi hälsade på hemma hos Lely strax innan Ronia föddes. Och fram till inbördeskriget i Syrien skrev vi regelbundet till varandra, Lely och jag. Vi skickade foton till varandra, och hon följde med i Marwas graviditeter och kallade sig farmor, eftersom hon inte hade några egna barn och barnbarn. Jag förstår inte hur och varför hon och Marwa har kommit i kontakt med varandra efter det. Det hade varit mer logiskt om Lely hade flytt till Irak än att de andra flydde åt andra hållet.”
”Och du är säker på att det är din hustru som står där, Assad? Fotona är ju ganska otydliga när det är så här dålig upplösning.”
”Inte det här”, sa Rose och tog fram ett urklipp med ett mindre foto. ”Det här är från en debattartikel. De matta färgerna och upplösningen återger det bättre.”
”Det fotot har jag inte sett.” Assad flyttade närmare.
”Har du inte?”
Han skakade på huvudet och fick något frånvarande över sig, som om han smekte kvinnans förgråtna ansikte med blicken.
”Nej, jag har inte sett det förut, men det ÄR hon”, sa han med skälvande läppar. ”Och den unga kvinnan bredvid henne är en av mina döttrar, det är jag helt säker på.”
Assads händer darrade av rörelse när han varsamt strök över sin hustrus ansikte med fingertopparna.
När han lyfte handen frös den fast i luften. Det var mannen som stod bredvid dem som var orsaken.
”Vad är det du ser, Assad?” frågade Rose.
Assad darrade på rösten. Mannen syntes så tydligt på det här fotot. Alltför tydligt. Det var så fruktansvärt att han stod där, precis intill dem som stod honom närmast i världen.
”Allah vare mig nådig”, stönade han. ”För här ser jag en som jag fruktar och hatar mer än någon annan människa i världen.”