Dagen innan hade Assad varit mycket djupt berörd medan han berättade vem mannen som stod intill hans hustru var.
Efter det blev han tom i blicken och orkade inte mer.
”Det blir för mycket”, hade han sagt. ”Även en kamel måste någon gång emellanåt falla på knä och få lite vila. Just nu är mitt huvud som ett hönshus.”
”Som ett getingbo, Assad, det heter getingbo”, rättade Rose.
Han tittade på henne med tunga ögonlock. ”Men det känns större än så när jag har så mycket oro inne i mitt huvud. Jag måste få tid att tänka, sova och be, är det okej? När vi ses i morgon bitti ska jag verkligen försöka berätta resten för er, även om det blir jobbigt. Kan ni ge mig den tiden?”
Hemma hos Mona samma kväll försökte Carl återberätta Assads skakande historia.
”Men Carl”, sa Mona efteråt. ”Om Assad hade sagt det här till dig för åratal sedan så hade vi kanske kunnat hjälpa honom. Varför gjorde han inte det?”
”Ja, bra fråga. Men när man tänker efter – hur skulle han ha kunnat säga något? Lars Bjørn såg ju till att han fick en ny identitet, och det har säkert funnits många skäl till att han slog vakt om den.”
”Du tror att han har varit rädd för att bli av med sitt arbete?”
”Nej, men han har alldeles säkert varit rädd för att det skulle komma ut vem han var.”
”DU skulle ju aldrig ha angett honom, och det måste han väl ha vetat.”
”Jag tror att det har funnits några tillfällen när han har varit nära att berätta det för mig, men all den där ondskan som har uppstått i Mellanöstern och all radikalisering som har skett i Europa har liksom gjort honom förlamad, tror jag. Shia mot sunni, inbördeskrig. Han har sett fiender överallt.”
”Vad vidrigt det är egentligen”, sa hon. ”Kan du föreställa dig att din familj satt som gisslan i så många år och att du inte visste var de var eller ens om de var vid liv? Det kan inte jag.”
Carl tog tag om hennes händer. ”Nej, det är grymt. Och till råga på allt har han vetat att mannen som höll dem fångna skulle göra vad som helst för att hitta honom och döda honom. Därför har han varit tvungen att arbeta i det fördolda och flytta hela tiden. Kanske har inte ens Lars Bjørn och hans bror vetat var han befann sig när han inte var i Huset.”
”Han har använt alla möjligheter som avdelning Q gav honom i sökandet efter sin familj, tror du inte det?”
”Absolut. Det var förmodligen både Lars Bjørns och Assads egentliga syfte med att ge honom det jobbet. Men när jag tänker tillbaka så är jag rädd för att han så småningom har gett upp hoppet om att återförenas med sin familj.” Han skakade på huvudet. ”Och så händer det här. Hur måste det inte ha känts för honom att ställas inför den gamla kvinnans öde i Ayia Napa? Det måste ha varit en chock.”
”Tror du att han tänker berätta resten av historien?”
”Ja. Och om han inte tänker det så ska vi nog få honom till det. Vi har ju fått Rose tillbaka på banan.” Han log åt tanken. Det hade i alla fall kommit något gott ur Assads hemska historia.
Mona drog händerna till sig och tittade allvarsamt på honom.
”Carl, jag skulle vilja fråga dig en sak, en helt annan sak.” Hon tog ett par djupa andetag. ”Vad tror du kommer att hända om Hardys, Mortens och Mikas resa till Schweiz inte lyckas? Alltså, om Hardys tillstånd inte går att förändra, kommer du att flytta tillbaka till Allerød då?”
”Tillbaka?” Han plutade med underläppen och tänkte efter lite. ”Nä, det tror jag inte, varför frågar du det?”
”Det gör jag för att jag… jag älskar ju dig, Carl. Du har funnits här så mycket för mig under det senaste året. Vet du egentligen vad det har betytt för mig?”
Han studerade hennes minspel. Passar hennes ansiktsuttryck ihop med frågan? tänkte spanaren i honom.
”Kan du vara snäll och berätta för mig varför du frågar, Mona?” frågade han. ”Är det något du håller inne med?”
Hon böjde huvudet ovanligt ödmjukt för en så självständig kvinna, nästan som om hon skämdes. Vad var det hon dolde? Nu blev han orolig.
”Är du sjuk, Mona?” Han grep efter hennes händer.
Då vände hon sitt ansikte mot honom med så djupa smilgropar att han var beredd på ett hysteriskt skrattanfall.
”Sjuk?” Hon smekte hans kind. ”Kalla det vad du vill. När Samantha dog…” Hon samlade sig lite. ”Åh herregud, Carl, min älskade dotter var så full av liv, så begåvad, hon… När hon dog var det något inom mig som också dog. Min själ gick i bitar. Jag med mitt yrke borde vara den första att veta vad sorg kan göra med en människa, men jag gick ner mig helt. Min läkare rådde mig att ta antidepressiva, men det vet du väl att jag inte gjorde, eller hur?”
Han nickade. Nu var han mer orolig än vad som kändes bra.
”Jag mådde verkligen skit, för min kropp och själ var helt ur balans. Jag kände att jag åldrades snabbare än blixten, men så fick jag hormoner utskrivna, och det hjälpte faktiskt mycket. Men så kan man ju inte göra utan att det får något slags konsekvenser. Och jag är rädd att jag fick för hög dos.”
”Konsekvenser? Jag förstår inte vad du menar. Kan det ge blodproppar? Är du rädd för det?”
Hon log och tryckte hans hand en gång till. ”Jag är femtioett år gammal, Carl, och nu har jag alltså blivit gravid. Så du får inte flytta tillbaka till Allerød, lovar du mig det?”
Carls överkropp studsade genast en halvmeter bakåt. För några år sedan hade han haft en ångestattack som tvärt slet ut honom ur verkligheten och tömde honom på all slags känsla för vad som var på riktigt.
Just nu kändes det som om en sådan attack kunde vara på väg.
Om det var två som inte lyckades sova ordentligt den natten, så var det Carl och Assad. Hur som helst låg Assad på knä i böneställning med kinden mot mattan och snarkade när Carl kom ner i källaren i polishuset igen klockan sju morgonen därpå.
”Du kommer snart att slita ut den där mattan, Assad”, var det första Carl sa när han brakade in till honom med en kopp kaffe.
Assad tittade förvirrat på kaffekoppen som Carl räckte honom.
”Tack”, sa han och tog en slurk. Det såg ut som om den skapade ett väldigt kaos i matstrupen. Med ett harmset uttryck i ögonen tittade han på Carl, som om hans chef nu äntligen hade fått hämnd för alla gånger som Assad hade bryggt kaffe.
”Det är bara för att du ska vakna, min vän”, sa Carl. ”Jag kan göra mer när du behöver.”
Assad log mot honom med krökta läppar. Så mycket var det nog ingen på detta plågade jordklot som behövde.
”Det kommer att bli en tung dag för oss båda två, Assad, det är därför jag kommer före de andra.”
”För oss båda två, vad menar du?” Assad satte sig på pallen i sin städskrubb till kontor och lutade trött huvudet mot väggen.
”Jag säger det rent ut. Mona har berättat för mig att jag ska bli pappa. Jag fick veta det i går kväll.”
”Med ögon stora som tekoppar”, skrev H.C. Andersen om den ena hunden i Elddonet. Och så såg krulltotten ut.
”Ja, jag vet, Mona är femtioett. Det är verkligen… verkligen…” Ja, vad fan skulle han säga? Märkvärdigt? Ett mirakel?
”Vi är båda smått chockade”, sa han i stället. ”Alltså… egentligen vill vi gärna ha barnet, men när vi nu är så gamla, båda två? Monas barnbarn Ludwig kommer att vara femton år äldre än sin morbror eller moster, det är ju inte klokt, eller hur? Och kan vi överhuvudtaget få ett friskt och normalt barn? Vågar vi ta risken? Och om vi kan det, och förhoppningsvis kan vi det, så är vi i princip sjuttio när barnet går i gymnasiet.”
Carl stirrade rakt framför sig.
Mona var arton när hon fick Mathilde, och redan året därpå kom den yngsta, Samantha. Och till på köpet var Samantha också arton när hon fick Ludwig. Unga, friska och starka mammor, så var det med den saken. Men nu var Mona alltså femtioett, så det var plötsligt trettiotre år sedan Mona blev gravid för första gången. Trettiotre år, för höge farao! Det var så att man blev vimmelkantig. Och vid femtiofyra års ålder skulle han för första gången bli pappa till ett eget, biologiskt barn.
I ett skrämmande ögonblick såg Carl sina föräldrar och sin syster framför sig när de fick höra nyheten. Du milde! Det skulle inte gå obemärkt förbi i Brønderslev.
Assad reste sig sömngångaraktigt från sin pall och stod ett ögonblick och svajade och tittade på Carl, som om han var redo att spotta ur sig alla möjliga välmenta förslag och råd om varför det skulle vara en otroligt dålig idé att genomföra ett sådant vansinnesprojekt. Carl hade redan intagit försvarsställning och var på väg att ilskna till när krulltotten började gråta stilla.
”Carl”, sa han och grep tag om Carls huvud och tryckte det mot sin panna. ”Carl, det var det bästa som kunde hända.” Så drog han sig bakåt och stirrade rakt på Carl med en hinna av tårar framför ögonen och en massa levande skrattrynkor som långsamt började dansa. ”Det är ett tecken, Carl, förstår du det?”
Och Carl förstod honom.
De sa inget om graviditeten till Gordon och Rose, men om de två hade varit en aning mer uppmärksamma skulle de ha känt av det kraftfält som plötsligt vibrerade i rummet.
”Jag ska försöka hålla mig kort och inte gå in på för mycket detaljer”, sa Assad. ”För det tror jag inte heller att ni skulle uppskatta.”
”Du gör som du vill, Assad”, svarade Rose.
Han lade fram tidningsartikeln från föregående dag på bordet och pekade på fotot. ”Mannen bredvid min hustru heter Abdul Azim, det sa jag nog i går? Han är irakier och kommer från min hustrus födelsestad, Falluja. Och det är han som har förstört mitt liv. Jag hoppas bara att jag har lyckats förstöra hans också.”
I dödscellerna var stanken av svett, spyor och piss så frän och stickande att ögonen blev blodsprängda, och Assad var rädd. Tidigare samma morgon hade de lett fem män förbi hans cell och bort till galgen i betongbyggnaden mittemot. Han hade hört deras klagorop och känt dödsångesten medan vakterna släpade dem efter sig.
När luckan i hans dörr öppnades var han helt säker på att det hade blivit hans tur, men det var Ghaalib som steg fram till luckan för första gången. Med några få ord hade han diskret förklarat att Assad kunde lita på honom och att hans familj kände hans hustrus familj mycket väl. Att han skulle hjälpa honom om han bara höll ut i ett par dagar.
Nästa gång Assad såg mannen var det i en blodfläckad och lortig förhörslokal med lågt i tak, när det just hade gått upp för honom att han måste frukta det värsta. Under sin utbildning hade han fått veta att han förmodligen skulle bli bunden vid en stol eller upphängd under tortyren, men det stämde inte.
En man i traditionell vit dishdasha-särk hade kommit in och ställt sig framför honom under den blinkande taklampan. Han log när han såg Assad i ögonen och knäppte med fingrarna mot fyra stora karlar med ludna, nakna överkroppar, som hade kommit samtidigt som han. De hade tunna rottingspön i händerna och ställde vant upp sig i en ring runt Assad.
Förhörets första fråga handlade om vem han var och om han hade klart för sig att hans kriminella handling skulle innebära döden för honom. Och när Assad inte svarade knäppte förhörsledaren med fingrarna igen.
De första slagen från de fyra männen var inte särskilt svåra att tåla för Assads vältränade överkropp, bara han spände musklerna innan de träffade honom. När ledaren frågade om hans militära grad, hans uppdrag, hans ursprung, och vad han kände till om FN-observatörernas nästa steg och de frågorna inte heller fick några svar, blev slagen hårdare och hårdare och närmade sig slag för slag hans underliv och huvud.
Just då kom mannen som alldeles nyss hade försäkrat honom att hans familj var i säkerhet in i rummet och ställde sig vid den bakre väggen.
Han sneglade på Assad på ett sätt som skulle kunna uppfattas som att pryglandet snart skulle vara över.
Och så var det. Under den sista minuten hade slagen blivit så våldsamma att Assad med all kraft försökte värja sig mot dem, och så upphörde de.
”Du är en hård man, men senare i dag kommer vi att få dig att avslöja allt”, sa han som ledde förhöret.
Assad sköt ut underläppen och blåste varm luft upp i ansiktet. Han försökte verka lugn, men adrenalinpumpen och hjärtat gick på högvarv.
Honom skulle de inte knäcka.
Assad satt hopsjunken på sin stol och tittade inte på någon av dem. Han tog en liten paus i sin berättelse, som för att samla krafter till fortsättningen.
”De kom tre dagar i sträck, och de pryglade mig blodig, hotade att dränka mig genom att trycka ner mitt huvud under vattnet i en balja, men jag sa ingenting. Det var först när de klämde fast elektroder på mina bröstvårtor och kopplade på strömmen flera gånger så att det kändes som kortslutning i hela kroppen som jag öppnade munnen. Då sa jag vad jag hette och att FN-delegationen inte kände till vår fritagningsaktion. Att syftet enbart hade varit att frita en vän.”
Assad beskrev irakiernas raseri och de följande dagarnas misshandel, som hade varit så fruktansvärd att han önskade att hans tid snart var kommen.
Det var då förhörsledaren gav upp och sa att dödsdomen skulle verkställas nästa morgon.
Carl och Rose tittade på varandra och sedan på Gordon, som såg ut som om han hade svårt att få tillräckligt med blod upp till huvudet. Bara han inte tuppade av.
”Den kvällen kom det svinet till min cell igen. Den här gången var han arg på mig, och hans historia var förändrad. Nu sa han att de höll min hustru och mina två döttrar som gisslan, och om jag inte erkände allt de önskade så skulle även min familj få känna på kniven. Jag blev chockad, men vad fanns det mer jag kunde säga? Kanske trodde jag inte på honom, jag vet inte.”
Carl hade varit långt borta en liten stund och inte märkt hur han påverkades av Assads berättelse och att han satt med spända käkmuskler och knutna nävar.
”Ursäkta att jag avbryter, Assad. Men känner du mannen tillräckligt bra för att veta vart han kan ha tagit vägen efter Cypern?”
Han skakade på huvudet. ”Nej, verkligen inte. Men på något sätt anar han väl att jag befinner mig någonstans i Europa, ja, kanske till och med i Danmark, men inte exakt var. Enligt min åsikt råder det inget tvivel om att han försöker locka fram mig ur gömstället och inte skyr några medel för att lyckas med det. Och han har min familj fullkomligt i sin makt och kan göra dem väldigt illa i vilket ögonblick som helst, det tvivlar jag inte längre på.”
Han pekade på ett par av fotografierna. ”Titta på Marwas ansikte. Hon är skräckslagen.” Han svalde ett par gånger medan tårarna flödade. ”Hur ska jag kunna hitta dem utan att göra dem illa? Jag vet inte. En gång var Marwas och Samirs storebror nära att snoka reda på var de hölls fångna, och det kostade honom hans liv. De slängde honom som ett slaktdjur med avskuren hals i lorten utanför deras hem. Det är därför Samir hatar mig så djupt.” Han vände sig mot Carl. ”Kommer du inte ihåg hur han och jag råkade i slagsmål på Hovedbanegården när han bad om att bli förflyttad från polishuset och ut till Glostrup för att han ville slippa mig?”
Han satt med bortvänd blick en liten stund och försökte få andningen under kontroll. ”Det är också därför jag i så många år har legat sömnlös om nätterna och därför jag otaliga gånger genom åren har varit tvungen att säga förlåt till min svärfar via Skype. Och nu är den gamle mannen död”, sa han med darrande röst. ”Det är ett under att Samir inte för länge sedan har bestämt sig för att avslöja var jag håller till. Men han är rädd för att det inte skulle gagna hans syster och systerdöttrar, och det har han säkert rätt i.”
Assad begravde ansiktet i händerna. Det framgick alltför tydligt hur han mådde.
”Samla mod, Assad. Det här är otäcka saker, till och med väldigt otäcka saker, men vi är med dig.” Carl vände sig mot de två andra. ”Eller hur?”
Gordon och Rose nickade.
”Så nu går vi systematiskt tillväga. Jag vet att det kanske är en kapplöpning mot klockan, men titta nu här, Assad.” Han lade ut alla tidningsartiklarna framför honom. ”Artiklarna är skrivna för en dagstidning i Barcelona, Hores del dia, och allihop av samma person, Joan Aiguader.”
”Ja, och jag har fått fram att nyhetsredaktören är en kvinna som heter Montse Vigo”, tillade Rose. ”Jag har telefonnumret här.”
”Bra. Så nu letar vi upp alla artiklar som Joan Aiguader har skrivit de senaste dagarna, och när vi vet mer så ringer vi redaktören och frågar henne, som de poliser vi trots allt är, hur det kan komma sig att deras utsända medarbetare kan veta så mycket om en båtflykting som är på rymmen.”