Joan såg sin spegelbild tydligt när han lutade sig fram mot fönstret och de vita ICE-tågsätten på de andra spåren på München Bahnhof.
”Du ser bra ut, Joan”, viskade han till sig själv. Hade inte de senaste dagarnas upplevelser gjort hans drag mer markerade, blicken djupare och ögonbrynen mörkare? Jo, det hade de faktiskt. Så när han kom hem igen skulle han slå sig lös. På strandrestaurangen Xup, xup i Barceloneta skulle han sitta med ett glas vin nonchalant i handen och dela ut blickar till kvinnorna som gick förbi. Och om han satt där tillräckligt länge så skulle han få napp, det kände han långt ner i underlivet. Joan kände sig nämligen som pånyttfödd.
Han tittade ut över förstaklasskupén och log för sig själv, öppnade sin laptop på bordet och nickade mot alla energiska, stumma affärsmän som satt med huvudena begravda i diverse datorer och papper. För ynka fyra euro extra för en förstaklassplats på det tidiga eftermiddagståget hade han äntligen stigit i graderna, och därifrån hade han inte tänkt kliva ner igen. Här satt han, mannen med vår tids starkaste reportage i huvudet, och snart skulle man minnas Joan Aiguader som den som hade avvärjt katastrofer, till råga på allt med livet som insats.
”Med livet som insats”, det var det han skulle få världen att tänka. Riddaren på den vita hästen, kavalleriet som kom i sista ögonblicket, den holländske pojken som stoppade fingret i hålet i vallen, det var han det. För om det inte vore för Joan Aiguader skulle människor dö. Om det inte vore för honom skulle blixten slå ner godtyckligt och brutalt i Europa och skapa kaos. Han kunde se det framför sig. Om Ghaalibs planer sattes i verket skulle människor fly från städernas öppna platser, män och kvinnor skulle dra sig in i sina skal, barn skulle inte få lov att gå i skolan.
Ja, exakt så såg han på saken. Och naturligtvis skulle den tyska säkerhetspolisen få sin beskärda del av äran, men vem var det som hade gett dem de upplysningar som de agerade på?
Återigen var det han, Joan Aiguader. Och som så ofta förut de senaste dagarna när hans funderingar gick åt det hållet, skickade han en tacksam tanke till offer tjugoett sjutton.
Han böjde sig över sin dator och satt och funderade på artikeln till dagen därpå, när en man med blå halsduk och tjock vinterrock satte sig på platsen bredvid, på andra sidan mittgången.
Joan nickade artigt till honom och fick ett ovanligt älskvärt leende tillbaka, inget han var van vid precis, men så var det väl i första klass, tänkte han. Här inne förstod och respekterade människor varandra för vad de var och kunde. Så han log tillbaka.
Det var en garvad men prydlig och ganska mörk man. Säkert italienare, tänkte han medan han betraktade mannens skor. När han satt på Xup, xup skulle han komma ihåg att vifta med ett par skor i den stilen. De var säkert dyra, men om Hores del dia inte gav honom ett anständigt och lönsamt erbjudande så fanns det andra som skulle göra det, det var han säker på, för tidningar fanns det gott om i Katalonien. Men tänk om det kom ett erbjudande från en Madridtidning, skulle han säga ja då? Joan var nära att börja skratta högt. Självklart skulle han det, så fanatisk behövde man väl inte vara som katalan.
Han hade fått en översättning av videofilen på Bernd Jacob Warbergs mobil gjord hos en översättare i centrum, som först skakade på huvudet och gruffade över att han var tvungen att arbeta före klockan tio på förmiddagen och över att han fick så lite tid på sig. Men Joan tryckte på, så då krävde mannen tvåhundra euro mer än normalarvodet, vilket Joan givetvis inte kunde gå med på. Han förklarade kortfattat att det fanns det absolut inte någon budget för, eftersom texten bara var ett läsprov för ett par skådespelare i en teveproduktion, och att anledningen till det här var att man hade glömt skicka med den engelska texten. De kom överens om hundra euro extra, men några garantier för den exakta ordalydelsen kunde han inte få, eftersom ljudet på filmen var så otydligt.
Oavsett om det fanns några felaktigheter i översättningen visade den med all önskvärd tydlighet att Ghaalib var terrorist och att han i åratal hade slagits för milisen i Irak och Syrien och så småningom hade fått en ganska framskjuten position i organisationen. Nu hade kriget vänt, så han hade fått andra uppgifter, som fortfarande kunde innebära kaos och elände överallt där han drog fram. Även om man inte fick veta exakt vad det rörde sig om så framgick det av samtalet att allt verkade vara planerat in i minsta detalj. Det fanns folk som väntade på hans order, och både Frankfurt och Berlin kunde vänta sig fruktansvärda händelser, så mycket kunde han lista ut.
Joan bredde ut kartan över Frankfurt som han hade köpt i stationskiosken på bordet. Ghaalib och hans medhjälpare Hamid hade nämnt ett våldsamt attentat på ett torg i Frankfurt, men om det var på Römer, på Rathenauplatz eller på Goetheplatz eller någon helt annanstans, det hade de inte kommit in på. Bara att torget var stort och öppet och fullt med folk, men vilket torg var det, när det fanns så många att välja mellan?
Joan tittade upp och uppfattade en blick från mannen på andra sidan mittgången. Det verkade som om snubben ivrigt hade följt med i det han hade för sig.
”Ni är turist?” frågade han Joan på en engelska som fick ta en extra tur genom hjärnan innan det blev till en hel mening.
”Ja, på sätt och vis, det kan man säga”, svarade han kort och tittade ner igen.
Såvitt han förstod av den översatta texten tänkte Ghaalib inte personligen medverka i attentaten, men kanske skulle Hamid göra det. Han hade åtminstone väldigt ingående kunskap om alltihop.
”Ursäkta mig, men jag tänker att ni kanske håller på att planera vad ni ska titta på i staden”, fortsatte mannen och pekade på översättningen och kartan. ”Får jag då rekommendera er att gå till Römerberg först. Det är absolut stadens trevligaste och mest välbevarade torg.”
Även om Joan inte kunde sätta fingret på något specifikt, så verkade mannen på något sätt inte längre så italiensk, så han tackade för informationen och lade undan karta och papper.
När tåget närmade sig Nürnberg, där han skulle byta, hade han suttit och skrivit på måfå i gott och väl en timme utan att få till några som helst magiska passager.
”Fan också”, viskade han för sig själv. Hur skulle man kunna skriva välformulerat och fritt när det fanns folk som hela tiden höll ögonen på vad man skrev? Om han skulle lyda alla de olika direktiven, vad kunde han då göra annat än att upprepa det han redan hade skrivit? Att han var på jakt, ja, och att han hade sett dödsoffer, men däremot inte vad jakten gick ut på eller vem det var som skulle fångas in, och inte heller något om vad som eventuellt skulle hända och var. För om han avslöjade det allra minsta om att han kände till samtalet mellan Ghaalib och Hamid så skulle både den tyska underrättelsetjänsten och Ghaalib komma efter honom. Herbert Weber förmodligen med en påhittad efterlysning för mord, och Ghaalib med en vass kniv tvärs över hans hals. Å andra sidan var det så att om han inte trotsade de här restriktionerna så skulle han både tappa fart och förlora uppbackningen från sin redaktör. Han hade faktiskt trott att det var möjligt att navigera runt de här hindren, men nu verkade det hopplöst.
Med tom blick tittade Joan ut genom fönstret. Om han fortfarande skulle tro på att han en dag skulle sitta som berömd och firad reporter på Xup, xup och ragga brudar så fanns det helt enkelt ingen annan utväg. Han blev tvungen att skriva precis vad fan som föll honom in, hur farligt det än var. Till sin förvåning upptäckte han att han vågade göra det. Även det hade han faktiskt offer tjugoett sjutton att tacka för.
Joan vände blicken mot skärmen och började skriva om i sitt dokument och kalla en spade för en spade. Först rubriken. Sedan mellanrubrikerna. Namn gjordes konkreta, mordet på fotografen i München beskrevs ingående, precis som blodet han halkade i, staden han var på väg till och mannen han försökte stoppa innan han hann begå ett terrordåd.
När tåget saktade in och till sist stannade hade han kommit dithän i texten att han var tvungen att överväga om han också skulle nämna sitt möte med underrättelsefolket och inte minst sin upptäckt av videofilen på fotografens mobiltelefon.
Det beslutet får vänta tills jag har bytt tåg, tänkte han och skulle just stoppa ner datorn i väskan när mannen som hade suttit på andra sidan mittgången böjde sig över honom och med ett leende viskade i hans öra att han gärna ville tacka honom för att han hade gett honom så mycket bra information.
Det tog bara en millisekund innan Joans försvarsberedskap sköt i höjden och han reflexmässigt vred huvudet mot mannen i den stora vinterrocken, som nu avverkade mittgången i ett par snabba steg och försvann ner på perrongen.
Under de kommande tjugosju minuterna, innan nästa tåg till Frankfurt avgick från Nürnbergs station, stod en rad brådskande frågor på kö. Vad var det egentligen för bra information mannen nyss tackade för? På det avståndet kunde han omöjligen ha läst vad Joan hade suttit och skrivit, och utifrån det hade han inte heller kunnat sluta sig till varför Joan satt på det tåget och vad han för övrigt kunde ha för ärende i Frankfurt. Han hade inte heller frågat honom vad han arbetade med eller varifrån han kom, så kanske förstod han bara att han var på väg till Frankfurt am Main eftersom han satt med den där kartan framför sig?
Men Joan lyckades inte få ihop det. För helvete, vem fan var den där karln egentligen? Var han fiende eller vän? En journalist som skulle sno hans story, eller en av Ghaalibs mannar? Joan svettades våldsamt medan han använde väntetiden till att leta sig igenom stationens alla kringelikrokar, väntsalar och perronger i ett försök att få svar på sina frågor. Men vart hade mannen tagit vägen, och varför hade han haft så bråttom att komma undan? Kunde det här kanske vara en tydlig vink om att underrättelsefolket inte släppte honom ur sikte, och att det inte bara var GPS:en i fodret som höll reda på var han befann sig? Det hoppades han faktiskt.
Förstaklasskupén på ICE 26-tåget mot Frankfurt såg ut som den förra. Strålande förutsättningar för arbete, allvarliga män i kostym och den sortens tystnad som gav ro i själen, så att man kunde planera och tänka framåt. I Frankfurt skulle han hitta ett centralt ställe att bo på, så att gångavståndet till de torg och platser han hade i åtanke blev så kort som möjligt. Han skulle gå systematiskt tillväga och lära känna alla områden och inte minst undersöka potentialen för terrordåd där. Om han använde sin fantasi och studerade människors rörelsemönster och folktätheten på varje plats skulle han kanske kunna se in i framtiden. Frågan var bara när framtiden inföll. I princip kunde katastrofen ha hänt redan innan han kom till staden. Ghaalib och Hamid hade ju ett visst försprång.
Han tog fram sin dator och skummade igenom artikeln.
De blir säkert inte glada inom Bundesnachrichtendienst om jag tar med för mycket fakta och börjar komma med spådomar, tänkte Joan. Men var det inte alla journalisters samhälleliga plikt att höja rösten och varna folk när de kände till kommande katastrofer, oavsett vad säkerhetspolisen ansåg om saken?
Det är klart att mannen med det ärriga ansiktet ville att artiklarna som Joan skickade till sin tidning skulle skapa fruktan, men hur skulle han reagera om Joan lade hinder i vägen för honom med artikeln i morgondagens tidning? Skulle han ändra sina planer? Skulle han ta tillfället i akt att skapa falsk trygghet och i stället förlägga terrordådet någon helt annanstans, där man minst av allt väntade sig det?
Joan försökte sammanfatta det hela. Just nu visste Ghaalib förhoppningsvis inte var han befann sig. Om han tog det försiktigt, vad kunde då hända om han nu skickade en story full med sanningar till Hores del dia? Förhoppningsvis ingenting, men hans problem var dock att det fanns en rad avgörande sakförhållanden som han inte hade en aning om. Var befann sig Ghaalib, och vad höll han och hans folk på med? Han visste bara att denna livsfarliga människa förmodligen redan hade tagit sig till en av Tysklands mest fartfyllda miljonstäder, och att han inte skulle tveka att röja alla hinder ur sin väg. Så vad fan skulle han egentligen skriva?
Han satt och vägde för och emot en stund, när en man steg in i kupén och ställde sig vid hans bord.
”Joan Aiguader?” frågade han artigt.
Joan rynkade pannan och tittade upp på en liten, kraftigt byggd man, som var påtagligt mörk i hyn för årstiden.
”Ja, vem frågar?” frågade han.
”Jag skulle bara överlämna det här”, sa mannen och räckte honom ett kuvert. Sedan lyfte han på hatten, bad passagerarna runt omkring om ursäkt för att han hade stört och gick därifrån.
Kuvertet var vitt och neutralt, det var dock inte dess budskap.
Det stod:
Hur vet du att du ska till Frankfurt? Och vad gjorde du hos polisen i natt? Gav jag dig inte order om att hålla dig borta från dem? Vi vet precis vad du gör, Joan Aiguader, så akta dig. Ett felsteg, så är du slut, och leken är över. I Frankfurt vet du hur.
Joan höll andan. ”Ett felsteg, så är leken över”, stod det. I det här fallet betydde ”över” definitivt något absolut och slutgiltigt, det tvivlade han inte på. ”Över” som i att få halsen avskuren. ”Över” som i att bli tillfångatagen och torterad. ”Över” som en avslutning på det som redan hade gått för långt. Och sedan är man slut.
Vad ska jag göra? tänkte han desperat. Skulle han kunna hoppa av tåget när de närmade sig stationen?
Han kramade sin mobiltelefon i handen. Om han ringde Herbert Weber på underrättelsetjänsten skulle de tänka att han inte längre var till någon nytta för dem. De skulle anklaga honom och sätta honom i häkte ända tills de hade alltihop under kontroll, och alla drömmar om berömmelse och om att ragga upp brudar på stranden i Barcelona försvann. Med ens skulle han vara tillbaka på noll och i den meningslösa tillvaro som han för ett par dagar sedan hade varit nära att lämna för tid och evighet.
Han läste lappen en gång till. Kunde ”över” överhuvudtaget betyda något annat än döden?
Joans hjärna gick på högvarv. Skulle han hoppa av tåget i farten? Nej! Hoppa av när de närmade sig stationen, kanske, men när? Var inte centralstationen i Frankfurt en av världens mest trafikerade? Om han hoppade av skulle han kanske krossas mot skenorna eller bli överkörd av andra tåg. Han kunde inte bara hänga ut genom en öppen dörr när de närmade sig perrongen och vänta tills tillfället uppenbarade sig, för Ghaalib hade folk som höll ögonen på honom och skulle ta fast honom, det visste han nu. Han kunde inte heller ringa den tyska säkerhetspolisen om han ville fortsätta med sina reportage, det hade han ju just kommit fram till. Men han kanske kunde dra i nödbromsen och försöka hoppa av innan han blev haffad?
Joan såg sig omkring. Det skulle ta högst fem sekunder innan de vitala och handlingskraftiga männen omkring honom skulle ta fast honom, så det var bara en utopi. Men tänk om han lät sig bli gripen av människorna här i kupén? Då skulle väl den vanliga polisen vänta på honom på perrongen? Ja, det skulle de alldeles säkert, för det var straffbart att dra i nödbromsen i onödan, det visste alla.
Men tänk om Ghaalib hade fler män än han med lappen på tåget och de anade oråd? De kanske satt i kupén intill och höll ett öga på utvecklingen. I så fall var de väl kapabla att döda honom ljudlöst och diskret med en giftspruta och genast gå därifrån?
”Tygla din fantasi”, sa Joan till sig själv medan han knöt nävarna och försökte tänka klart. Om han skulle se nyktert på det hela – varför hade Ghaalibs folk överhuvudtaget gett honom den där lappen om de ändå hade för avsikt att döda honom? Han kunde inte begripa det, men han tänkte inte heller vänta på att svaret kom av sig självt. Död, tortyr, fångenskap, i vilket fall som helst måste han bara härifrån.
Han tittade på kartan framför sig och letade efter utvägar. Mellan Nürnberg och Frankfurt am Main låg det en massa småstäder, men bara en stad där han kunde tänka sig att tåget skulle kunna stanna i en nödsituation, och det var Würzburg.
Jag har hört talas om den, tänkte han och googlade den. Hundratrettiotusen invånare och flera sjukhus och vårdcentraler, det lät helt perfekt.
Joan andades lättad ut och reste sig lugnt, slog ihop sin laptop, trädde axelväskan över huvudet och lade ner sina papper och datorn i den, tog på sig ytterkläderna och stoppade mobilen i innerfickan.
”Arghhh”, stönade han plötsligt och tog sig för bröstet. Upprepade stönet och lät huvudet falla bakåt medan han visade ögonvitorna och började svaja och reflexmässigt famla efter något han kunde ta stöd mot.
Precis som väntat upphörde alla i kupén med det de höll på med, och ett par stycken hoppade upp och grep tag i honom.
”Finns det en läkare här?” ropade en av dem, men det reagerade ingen på.
”Är det hjärtat? Har ni tabletter, och var har ni dem i så fall?” frågade en annan, men Joan svarade inte.
Om ett par sekunder kommer de att tillkalla tågpersonalen, det går som smort, tänkte han. Sedan skulle de stoppa tåget i Würzburg och föra över honom till en ambulans. Och när han kom fram till sjukhuset skulle han sjappa innan de fattade ett skit.
Joan sjönk ner på golvet och hamnade på rygg med slutna ögon, vilket skapade stor uppståndelse omkring honom. Någon rusade ut genom dörren, medan någon annan rotade i hans fickor och väskor efter tabletterna som inte existerade.
Det var faktiskt en riktigt fridfull upplevelse att känna all den omsorgen, så Joan följde passivt med och andades bara mycket ytligt och omärkligt.
Det han inte hade tänkt på var att när en person har symptom på hjärtinfarkt så är det ingen, särskilt inte i de kretsarna och alldeles oavsett kompetens, som tvekar att ta till drastiska metoder, och plötsligt låg en enorm karl på knä intill honom.
Joan blev skräckslagen när han kände de första trycken och den fruktansvärda tyngden på sina revben, och därefter mannens heta mun mot sin egen.
Ahhh, klagade han inom sig när det krasade i revbenen. Om en sekund skulle han inte kunna hålla masken längre.
”Jag har den här”, ropade en röst. Genom ögonfransarna skymtade Joan konturen av en man i konduktörsuniform som lutade sig över honom med ett beslutsamt uttryck i ögonen medan en annan drog upp hans skjorta till axlarna.
”Har du gjort det förut?” frågade någon.
Och när Joan hörde konduktören säga: ”Ja, jag har gått en kurs” och insåg vad han skulle göra var det redan för sent att protestera. Stöten från hjärtstartaren fick hela kroppen att krampa, alla nervändar exploderade, och en tryckvåg från hjärtregionen pressade sig upp mot halsen som en klump som aldrig skulle gå att smälta.
I ett par sekunder spände elchocken hans överkropp som en stålfjäder, och när den upphörde damp kroppen bakåt med nacken först, rakt ner i golvet.
Han hörde precis hur de ropade ”Mein Gott” innan allt svartnade och försvann.