Det hade varit en rakt igenom jävligt dålig natt. I timtal hade Alexander kämpat med att få spelet att funka, men det hade varit förgäves. För varje steg framåt i spelet sparkades han två steg tillbaka.
Alexander slog näven i tangentbordet, och eftersom det givetvis inte blev bättre av det lät han fingrarna leva rövare på musen, men ingenting hjälpte. Motvilligt fattade han sedan ett radikalt beslut, klickade sig bort från spelet och gick in på inställningarna för att kunna analysera datorns tillstånd. Precis som han hade befarat bådade det inte vidare gott, och trots att han bara hade spelat i ett par timmar hade datorn blivit glödhet och visade röda varningsnivåer. Han kanske hade varit för tuff mot sin maskinvara, så att moderkortet höll på att bli utslitet på något vis, även om det inte lät riktigt klokt. Han hade haft datorn i tolv månader och garantin gällde i tre år, men om han lämnade in den, när skulle han då få tillbaka den efter reparationen?
”Ta det lugnt, det är bara sådant som händer ibland”, tröstade han sig medan han väntade på att datorn skulle kallna. Förhoppningsvis skulle det fungera och få honom på banan igen. För om det inte hjälpte med nerkylning så hade han faktiskt ingen aning om vad han skulle ta sig till. Blotta tanken fick honom att bita på nagelbanden tills det blödde, och benen hoppade som trumpinnar på mattan.
Sekunderna kändes oändliga.
När det hade gått tjugo minuter hade datorn blivit så pass kall att han satte på den och tittade nervöst på skärmen.
Kom igen, kom igen, tänkte han medan svetten började samlas i armhålorna, för det hände ingenting. Visst, det kom upp en liten vit fyrkant mitt på skärmen, men det var allt. Systemet verkade vara fullständigt dött.
Han fumlade med kablar, startade om, tänkte så att det gjorde ont, tjöt av ilska, startade om datorn igen. Och det hände fortfarande ingenting. Alexander hade kunnat hoppa ut genom fönstret.
Han vaknade med ett ryck och en otäck känsla av att hans värld hade rasat samman. Med darrande fingrar tryckte han först av allt på on-knappen och konstaterade lika snabbt att allt fortfarande var samma jävla skit. Hans dyra gaming-pc var slut.
”Tur att spelet ligger på den externa hårddisken”, lugnade han sig själv medan han tittade upp på den drunknade gamla damen på väggen.
”Förlåt för att jag brände datorn”, sa han till fotot. ”Men du kan vara helt lugn, jag kommer att klara det. Min pappa har en laptop som jag har hjälpt honom att köpa. Den är visserligen inte riktigt lika snabb som min Shark Gaming, men den har ändå tillräckligt bra FPS.” Han log. ”Ja, du har rätt, jag lurade den dumskallen, helt enkelt. Han visste inte vad han skulle köpa för något och fattade inte heller varför den skulle kosta dubbelt så mycket som han hade räknat med.”
Alexander skrattade lite och skakade sedan på huvudet. ”Ja, ursäkta att jag bara babblar på, du vet säkert inte vad FPS är för något, men det betyder Frames Per Second, och om det ligger på över sextio så räcker det för det här spelet.”
Han log för sig själv. Hans pappas Lenovo hade ett hyfsat grafikkort, och FPS låg på sjuttio, så det skulle säkert funka. När hans föräldrar gick till jobbet om en liten stund skulle han gå ut ur sitt rum och norpa den. Lösenordet kunde han, för det hade han ju lagt in själv. Han log. Självklart skulle det göra hans pappa rasande, men vad skulle han kunna göra åt det? Krafsa extra ivrigt i dörrens fernissa?
Bakom de grå persiennerna kunde Alexander nu vagt skymta att det ljusnade, och ute på andra sidan dörren var hans föräldrar redan i gång med den vanliga morgonritualen med släpande steg i tofflor, skällande på varandra och skramlande med saker och ting. När de hade gått om tio minuter skulle det vara lugnt, och då skulle han gå ut och hämta datorn i sin pappas arbetsrum, koppla den till sin externa hårddisk, tangentbordet, musen och spelskärmen och se till att komma vidare. Så fort han fått i gång systemet skulle han säkert kunna få till de vinster som var planerade under dagen.
”Alexander”, ropade hans mamma där ute. ”Jag går nu. Jag ska på konferens i Lugano, som du vet. Precis som de andra gångerna har jag fyllt frysen med färdigmat till dig och pappa. Och Alexander! Överraska mig nu för en gångs skull och kom ut medan jag är i väg, hördu? Så blir jag glad.”
Lugano! Alexander fnös. Ännu en orsak till att han hatade de sjuka hycklarna. Hon hade dragit det där tricket med konferensen i åratal, och under tiden hade hans pappa knappt varit hemma. Varför i helvete kunde de inte bara säga rent ut att de vänstrade? Han hatade dem.
Alexander lade örat mot dörren och hörde inte ett ljud. Då hade hans pappa säkert redan stuckit, men för säkerhets skull väntade han i tio minuter till innan han tog bort stålvajern som han hade spänt kring vredet på elementet. Han ville ju inte bli överrumplad om de skulle ha glömt något och kom hem igen medan han promenerade omkring där ute.
Ute i korridoren stank det mer än någonsin av tung parfym och vänsterprassel, det var kväljande. Han kunde knappt hålla sig tills han hade satt stopp för alltihop, nu skulle han bara slutföra sitt uppdrag och komma upp i vinst nummer 2117.
Sedan skulle de allt få se.
I vanliga fall skulle han först ha ätit frukost och tömt pottan och allt det vanliga, men tanken på att något kunde gå på tok vid överföringen föste honom rakt förbi köket och in i arbetsrummet.
Ett ögonblick stod han framför sin pappas skrivbord och försökte föreställa sig vad han skulle göra om det inte funkade som det skulle. För lite över ett år sedan hade en av hans spelkompisar från Boston råkat ut för samma sak med ett spel som han hade spelat i flera år, så när datorn kraschade gick den jubelidioten i baklås och hotade i ren frustration med att begå självmord.
Alexander skakade på huvudet, det var bara så töntigt och meningslöst. Självmord, ha! Nä, när den tiden var inne så var det bättre att ta en massa andra med sig till helvetet.
Han hade just kopplat ur kablarna för att ta loss datorn när en skugga tornade upp sig över skrivbordet och ett järnhårt grepp slog ner på hans axlar och höll honom fast.
”Där fick jag dig!” sa den välkända rösten bistert.
Han hann knappt vända sig om innan hans pappa började skaka honom som en småunge som har varit elak.
”Vad håller du på med?” skrek han. ”Trodde du verkligen att du skulle komma undan med att stjäla från mig utöver all annan jävelskap och skit som du har gjort, Alexander? Trodde du det?”
Alexander svarade inte. Han lät bara sin pappa slita i honom och knuffa på honom, vad kunde han annars göra just nu? Lova bot och bättring och säga att alltihop bara var på skoj? I helvete heller.
”Jag släpper dig inte förrän vi har fått ordning på det där äckliga kaoset som du vältrar dig i”, hotade hans pappa.
Det var flera veckor sedan Alexander hade varit så nära gamlingens gråbleka hud och kvalmiga andedräkt och kroppslukt. Hur han överhuvudtaget hade kunnat leva ett helt liv under samma tak som den löjliga gubben, det fattade han inte. Men nu skulle det vara slut med det.
”Titta dig omkring, fy fan”, väste hans pappa när han knuffade in honom i hans rum. ”Är det här tacken för all vår omsorg och för att vi har gett dig det här rummet? Det är ju en svinstia. Tycker du att det här är vad vi har lärt dig, tycker du det?” skrek han och sparkade till ett par tomma colaburkar som låg och skräpade på golvet. ”Luften är ju rena rama pesten, allt här inne stinker och är ruttet. Se dig bara omkring, Alexander. Titta på allt skräp, vad vittnar det om? Att du är frisk i huvudet? Inte det, va? Men då fattar du kanske varför vi skäms så mycket över dig? Vad i helvete ska vi ta oss till med en sådan son?”
”Du behöver inte oroa dig”, sa Alexander medan han ruskade av sig sin pappas grepp. ”Du ska fanimej slippa mig fortare än du tror.”
Oavsett om det var svordomen eller hans brist på respekt som gjorde susen så tog hans pappa i alla fall ett steg bakåt och tittade på honom som om han hade fått ett slag i ansiktet.
”Slippa dig?! Ja, det tror jag faktiskt att jag säger ja tack till”, sa han kallt efter att samlat sig ett ögonblick. Och så drog han upp en sedelklämma ur fickan.
”Här, ta dem. Och så räknar jag med att du sticker härifrån omedelbart, så att vi inte behöver vänta på att det ska passa herrn. Du kan säkert hitta ett ungdomshärbärge, för här ska du i alla fall inte stanna längre.”
Han vände sig mot dörren och upptäckte den slaka stålvajern som hängde på dörrhandtaget. ”Jaså minsann”, konstaterade han och mätte avståndet bort till elementet med blicken. Sedan häktade han av vajern från handtaget och virade den kring handleden. ”Sådärja! Nu är det definitivt slut med att bura in sig, begrips? Se nu till att komma i gång med att packa din skit. Om det är något du saknar så är jag säker på att din mamma kommer över med det när hon är tillbaka från sin resa.”
”Du menar väl när hon har knullat färdigt med den där snubben som hon tycker bättre om än dig, är det inte det du menar?”
Alexander hade sett sin pappa kritvit i ansiktet förut. Det brukade vara precis innan han gav honom en örfil, och i vanliga fall gjorde det honom rädd, men den här gången sket han högaktningsfullt i det. Och slaget kom omgående, men det kändes inte ens hårt, även om det faktiskt var det, och det gjorde inte det andra eller det tredje slaget heller. Däremot kände han en enorm tillfredsställelse över att hans fars ögon blev mer och mer desperata över att han inte längre kunde skrämma sin son. Slagen bekräftade bara att styrkeförhållandet äntligen hade vänt.
”Du är ju sjuk i huvudet”, flämtade hans pappa medan han drog sig bakåt. ”Sjuk i huvudet!”
Alexander nickade. Han kanske har rätt, vem kan avgöra det? tänkte han, och medan hans pappa fortsatte skälla började han samla ihop kläderna på golvet och långsamt förflytta sig mot samurajsvärdet på väggen.
När Alexander plockade ner det från spikarna brast hans pappa i skratt.
”Haha, har du verkligen tänkt ta med dig det där svärdet till härbärget, Alexander? Tror du kanske att de släpper in dig med det? Är du verkligen så korkad? Det är ju värre ställt med dig än jag trodde.”
Just där förvreds hans fula nuna av hånskratt, som fortsatte ända till ögonblicket då Alexander drog svärdet ur skidan.
Det var det flinet som för evigt fastnade när huvudet höggs av och landade mjukt i Alexanders säng.
Han tittade upp på urklippet på väggen och log. ”Då har vi satt i gång”, viskade han.
Det var den första, tänkte han nöjt när han hade stoppat in sin pappas huvud i frysen och släpat ut kroppen i tvättstugan med en plastpåse över halsen för att blodet inte skulle söla ner överallt.
”Har ligger du ju bra, farsan”, sa han medan han virade in det huvudlösa liket i uppsprättade sopsäckar. Lite gaffatejp här och där, så kunde kroppen ligga där i en evighet utan att stanken spred sig till resten av huset.
Alexander nickade nöjt och knuffade byltet lite närmare tvättmaskinen, så att det fanns plats för hans mamma också på tvättstugegolvet när hon väl kände för att komma hem.
Hela hans kropp darrade av glädje medan han bar in sin pappas it-utrustning på sitt rum. Han hade gjort exakt det som han hade planerat, och det hade varit enkelt. Det skulle han utan vidare kunna göra igen. Och igen. Och igen.
Han kopplade ihop alltsammans och satte på datorn. Lustigt nog var han inte längre rädd för att det inte skulle fungera, för det var väl klart att det skulle göra.
Från och med nu skulle han lyckas med allt.
Och när han hade förvissat sig om att Lenovon spann som en katt och att spelet funkade utan problem flög han igenom hela nästa nivå utan minsta problem.
Dags för rapport, tänkte han, sträckte sig efter mobilen och ringde sitt kontaktnummer.
Polisen som kallade sig Gordon lät irriterad och trött, men det var det snart slut med.
”Sådärja!” retades Alexander. ”Jag har inte kommit fram till vinst nummer tvåtusenetthundrasjutton än, men jag ville bara berätta för dig att jag redan har satt i gång.”
Han kände tydligt hur frågetecknen stökade omkring i huvudet på mannen. Det var så att man kunde skratta ihjäl sig.
”Satt i gång med vadå?” frågade han, precis som väntat. ”Med att ta dig till tvåtusenetthundrasjutton, är det det du menar? Är det svårt?”
Alexander skrattade högt.
”Svårt, haha. LOL. Du har visst ingen aning om vad som är svårt och inte svårt, har du det, din korkade cp-polis?” Han räknade sekunderna tills mannen i andra änden hade hunnit smälta förolämpningen. Den här gången tog det lite längre tid än han hade räknat med.
”Jaså, ja, det är möjligt att jag inte har en aning”, svarade han. ”Men i stället kan jag tala om för dig att vi vet vad siffran tvåtusenetthundrasjutton syftar på. Den syftar på det stackars offer som för några dagar sedan spolades upp på en strand på Cypern, eller hur? Men förklara bara för mig varför den gamla kvinnan betyder så mycket för dig?”
Alexander blev alldeles stel. Hur kunde han veta det? Han såg sig omkring. Var det något han hade förbisett? Kunde de ha spårat hans telefonsamtal? Hade han inte varit tillräckligt noga med att byta kontantkort? Hade de tagit reda på hans ip-adress eller något som han inte kände till? Men hur skulle det ha gått till? Det var ju omöjligt.
”Vad snackar du om?” svarade han, men kände själv att hans röst hade blivit svagare.
”Du ska sluta upp med den här leken nu”, sa rösten. ”Annars kommer vi och sätter stopp för dig, fattar du?”
Det uppstod ett ögonblicks paus. Höll de på att spåra honom i detta nu? ”Too bad, för det är för sent”, svarade Alexander sedan, redo att lägga på.
”För sent? Det kan det väl aldrig vara”, sa polisen.
”Nähä? Men då tycker jag att du ska säga det till min pappas huvud, som just nu ligger och flinar i frysboxen, för det här är ingen lek”, svarade han och lade på.