”Döden är det som gör livet fullkomligt, precis som kapris för wienerschnitzeln”, skämtade alltid Gordons pappa, ända fram till den dystra dag när han själv hamnade på hospice, stel och grå i ansiktet och med plastslangar i så gott som alla kroppsöppningar.
Då var det inte så mycket med den liknelsen längre.
Gordon betraktade däremot döden som allt annat än det som gjorde livet fullkomligt. För honom hade medvetenheten om döden blivit livets eviga mardröm och en källa till sorg, och i flera dagar hade han försökt fatta varför Lars Bjørn, som hade betytt så mycket för honom, måste dö så chockerande plötsligt. Och medan frågan förblev obesvarad hade han minst tjugo gånger i timmen kontrollerat sin puls i orolig väntan på den dag då hjärtat stannade och allt annat upphörde med det. Sakta men säkert började ångesten över detta sista hjärtslag få ett fast grepp om honom. Inte nog med att det lade beslag på hans tankar dygnet runt, utan nu började det dessutom göra fysiskt ont i bröstet.
”Andas jag ordentligt om nätterna?” var en av alla de frågor han ställde till sig själv. ”Om min vilopuls alltid ligger på åttio, blir mitt hjärta utslitet då?” var en annan.
Och tankarna på det oundvikliga öde som hur lätt som helst skulle kunna drabba honom gjorde honom skräckslagen.
Det blev inte bättre av att han nu dessutom hade sett döden fastna i Assads ögon. Var det kanske inte han som ända fram till bröderna Bjørns bortgång och den nyvunna fasan för sin familjs öde annars alltid hade haft ett leende på läpparna och en ironisk distans till livets förtretligheter? Han som alltid såg positivt på morgondagen? Gordon märkte med all önskvärd tydlighet hur Assad bakom sitt annars så stoiska yttre funderade på vad de närmaste dagarna skulle leda till. Ingen som hade hört Assads berättelse kunde tvivla på att han gjorde sig redo att döda Ghaalib för sin familjs skull, och att han mycket väl visste att samma öde kunde drabba honom själv.
Och nu satt Gordon här på sin trygga kontorsstol, med de här dystra tankarna på livet och döden i bakhuvudet, och tog oavbrutet pulsen på sig själv för att vara säker på att den fortfarande var som den skulle. Det var helt enkelt ynkligt och pinsamt.
Gordon reste sig och gick ett par varv kring bordet. Här i situationsrummet satt alla avdelning Q:s andra pågående fall uppradade på anslagstavlor med anteckningar, journalutskrifter och foton. En fasansfull plats i källaren som borde skjutsa alla ens funderingar på det egna välbefinnandet rakt åt helvete. Och ändå kretsade hans tankar kring att han bara behövde hoppa på stället eller göra femtio armhävningar, så skulle allt bli bättre och döden säga pass.
Han hade just klarat av tio armhävningar på golvet och badade i svett när telefonen ringde.
”Hallå”, lät det i andra änden.
Det behövdes inte mer än det enda ordet för att Gordon skulle förstå att det var den där killen som tänkte döda folk.
”Ja, det är jag igen, farbror snuten”, sa pojken.
Som en dinglande marionettdocka släpade sig den gängliga kroppen mot telefonen och tryckte på inspelningsknappen.
Pojken lät osmakligt nöjd med sig själv, och euforisk med tanke på hur illa han annars tyckte om att leva i fred med sin omvärld.
Nu frågar jag honom vad han och spelet heter, tänkte Gordon. Enligt planen skulle han ju framstå som kamratlig, hygglig och förstående, men det lyckades han inte med, för killens tonfall blev vassare och mer arrogant. Och när han till på köpet började skratta åt Gordon och håna honom kunde han inte längre låta bli att gå ut hårdare.
Uppenbarligen blev grabben orolig när Gordon berättade vad siffran tvåtusenetthundrasjutton syftade på i hans värld, men det var ingenting mot Gordons chock när pojken gav igen och sa att han hade halshuggit sin pappa och stoppat huvudet i frysen. Och så slängde han på luren.
Då började Gordon skaka. För första gången i sitt inte längre så unga liv hade han pratat med en mördare. En galning, som alldeles öppet och rättframt deklarerade att han tänkte mörda igen. Det var verkligen inte trevligt att tänka på, för då vilade ju ansvaret enbart på hans axlar när Carl, Rose och Assad hade gett sig i väg för att leta efter Assads familj. Det gjorde honom på sätt och vis till herre över liv och död, och tänk om han inte bemästrade situationen?
Nu började pulsen skena igen. Gordon satte sig tungt på skrivbordsstolen med huvudet mellan knäna och bad om att telefonen aldrig någonsin skulle ringa igen. Han kunde naturligtvis dra ut telefonjacket, men då skulle det ju inte råda någon tvivel om vem som bar skulden om det en vacker dag kom in rapporter om en ung kille som hade löpt amok på öppen gata.
Herregud! Vad skulle han ta sig till?
Alla fyra satt inne i Carls tjänsterum och lyssnade på inspelningen av samtalet, och alla teg som graven. Till och med Carl såg allvarsam ut.
”Vad tror ni?” frågade Carl efteråt. ”Har han gjort det? Har han halshuggit sin pappa?”
Rose tittade på Gordon och nickade. ”Han har ju ringt till dig flera gånger tidigare, men det nya är att han nu uppvisar våldsamma känslosvängningar. Alltså, från att skratta åt dig, till det ganska arga tonfallet precis innan han lägger på. Hans påtagligt svaga röst när du avslöjar att du vet vad siffran syftar på. Alltså, tror du inte att han faktiskt har berättat sanningen för dig, Gordon?”
Det var Gordon tvungen att svara jo på.
”Då kan vi väl enas om att han inte är styrd av impulser och fantasier, utan att allt han säger handlar om något som är verkligt och noga övervägt. Vad säger ni andra?”
Både Carl och Assad nickade.
”Men har jag gjort fel på något sätt?” frågade han försiktigt.
Carl klappade honom på handryggen. ”Det är först nu vi vet vad vi har att göra med, så ända tills för en liten stund sedan hade du inte kunnat göra på något annat sätt, Gordon, det får du verkligen inte tvivla på. Bra att du stod på dig trots att jag var skeptisk.”
Gordon slutade hålla andan. ”Jag är bara rädd att jag inte klarar av det”, sa han. ”Jag vill inte bli skyldig till att fler människor dör.”
”Såja, min vän. Nu ska vi bara ta det lugnt och analysera det vi just har fått höra”, sa Carl och lutade sig tillbaka på skrivbordsstolen. ”Bor grabben i lägenhet eller villa, vad säger ni?”
”Han bor i villa”, svarade Assad tvärsäkert.
”Ja”, sköt Rose in. ”Han sa inte frys, utan frysbox. Vem tusan får plats med ett sådant åbäke i en lägenhet?”
”Just precis.” Carl log, men Gordon fattade ingenting. På vilket sätt underlättade det att han inte bodde i lägenhet, när alternativet var att de var tvungna att kolla tusentals villor?
”Det här påminner mig om de japanska ungdomarna som liksom spärrar in sig själva. Du minns vad det heter, eller hur, Rose?”
”Ja, de kallar det för hikikomori.”
”Just det. Du har inte hört talas om det, Gordon?”
Han skakade på huvudet. Eller det kanske han hade, han mindes inte.
”Nej, men det påstås att det är uppemot en miljon unga japaner som lever isolerade på det sättet. De bor hos sina föräldrar, men de kommunicerar inte med dem. De sitter bara på sina rum och flyr in i sina egna små världar. Ett jätteproblem i Japan i dag.”
”En miljon?” Det svindlade för Gordon. Det borde motsvara att det kanske fanns femtiotusen sådana fall i Danmark.
”Det är oerhört skamligt för en japansk familj med alla deras märkliga hedersbegrepp, så i regel säger de ingenting om det till sin omgivning.”
Rose räckte upp handen. ”Och det är alldeles säkert samma sak här.”
”Men kommer de ut från sina rum igen?” frågade Gordon.
”Såvitt jag vet är det inte helt ovanligt”, svarade Carl. ”Men det kan faktiskt ta flera år. Jag känner däremot inte till att de rent ut hotar med att mörda när det till sist händer. Men även det förekommer säkert.”
”De är psykiskt sjuka, eller hur?” Gordon nickade åt sin egen fråga.
Carl ryckte på axlarna. ”Vissa i högre grad än andra. Den här killen är i varje fall inte riktigt normal.”
Det gav Gordon honom helt rätt i. Normal var han inte, och tack och lov för det. ”Kan vi enas om att han är rätt ung och förmodligen bor i Köpenhamnsområdet?” frågade han.
”Ja. Han sa LOL, ’Laughing Out Loud’, så han är säkert ganska ung”, sa Assad.
Carl kliade sig i nacken. ”Precis. Men betyder inte LOL ’Lots of Laughs’, det trodde jag?”
”Han sa också ’vad snackar du om’ och ’too bad’”, tillade Rose. ”Och så pratar han inte med någon riktig dialekt. Jag tippar att han bor i Köpenhamnsområdet.”
Återigen nickade både Carl och Assad.
”Men han pratar inte med slutna a, så han kommer knappast från en arbetarklassmiljö”, sa Rose med ett skratt.
Carl ryckte på axlarna. Som om han visste något om arbetare och slutna a. Men så var han ju också från Vendsyssel.
”Vad tror ni om hans ursprung, då?” frågade han.
”Absolut dansk”, sa Rose och Assad nästan samtidigt.
”Återigen håller jag med.” Carl vände sig till Gordon. ”Du letar alltså efter en ung dansk man, förmodligen i tjugoårsåldern, vars far knappast lär komma till jobbet igen, som bor i en villa med frysbox, och som enligt min åsikt kommer från ett fint, borgerligt hem. Nästa gång du pratar med honom ska du byta strategi och retas med honom. Kalla honom för Kurt-Brian eller något annat fånigt. Och om du gör det upprepade gånger så skulle det förvåna mig om han inte blir provocerad. Och om du bara kan göra honom det minsta arg så kan du kanske till och med få honom att gräla med dig. Det är så lätt att få folk att göra bort sig när de är helt vansinniga. Sedan låter du vår lingvist lyssna på det. Språkspecialisten kan säkert dra en massa slutsatser om pojken av ett sådant samtal.”
Nu började Gordons mage att reagera. Han hade haft en massa uppgifter av alla möjliga slag, men det här var nog den…
”Och så måste du ta reda på vem som säljer kontantkort i Köpenhamnsområdet. Och när du vet det ringer du till alla butikerna och frågar dem om de minns en ung man av dansk härkomst som har köpt en massa kontantkort på sista tiden. Fattar du?”
Gordon spärrade upp ögonen. Alldeles strax var han tvungen att gå på toa. ”Men Carl, han kan ju ha köpt dem på flera olika ställen, och dessutom långtifrån där han bor”, försökte han slippa undan, men det låtsades Carl inte om.