Vad vitt det är här, tänkte Joan med halvslutna ögon. I bakgrunden hördes röster som diskuterade på ett främmande språk, och det luktade syrligt, odefinierbart. Så kom rösterna närmare, de verkade varmare men också mer distinkta. Hade han sovit?
Han sparkade lite med ena benet och kände ett motstånd, nästan som om han hade något över sig. Så slog han upp ögonen helt och hållet.
”Goddag, Joan Aiguader”, sa en man på engelska. ”Jaha, då har ni äntligen vaknat.”
Joan rynkade pannan och tittade ner på konturerna av sin kropp under lakanet. Varför låg han i en säng med vita sängkläder och vit sänggavel, omgiven av vita väggar och vitt ljus? Vad gjorde han här?
”Det gick lyckligtvis snabbare än vi hade vågat hoppas”, sa en kraftig man och tog ett steg närmare honom.
”Vad var det som gick snabbare?” Han var förvirrad. Hade han inte åkt tåg alldeles nyss?
”Ni råkade ut för något som vi tyvärr måste beteckna som en fullständigt exceptionell händelse, och det beklagar vi oerhört djupt.”
Joan lät vänsterhanden glida över sin högra handled. Hade de stuckit in en kanyl i handryggen? Det kändes obehagligt.
”Är jag på sjukhuset?” frågade han.
”Ja. Ni ligger på Universitätsklinikum i Frankfurt. Det har ni gjort sedan i förrgår.”
”Vem är ni?”
”Jag? Jag kommer från Deutsche Bahn. Vi kommer naturligtvis att betala alla omkostnader i samband med er inläggning och vård. Jag har kommit hit för att vara hos er och för att diskutera den ersättning som ni naturligtvis har rätt till så snart ni är redo att diskutera saken.”
Nu anslöt sig både läkare och sjuksköterskor. De log hjärtligt, vad var de ute efter egentligen?
”Operationen gick över förväntan, herr Aiguader”, sa den läkarrocksklädda person som stod närmast. ”Vi måste tacka Deutsche Bahn för att de så snabbt som möjligt transporterade hit er, så att skadan i bakhuvudet inte blev bestående.”
”Den där mannen sa att jag har legat här sedan i förrgår?”
”Det stämmer. Vi har hållit er lättare nedsövd sedan operationen för två dagar sedan.”
”Jamen, två dagar!” Joan kunde inte fatta det. ”Jamen, det går inte! Jag måste upp. Jag måste skicka i väg artikeln som jag höll på att skriva.” Han försökte slänga ena benet över sängkanten. Det gick inte vidare bra.
”Jag beklagar, men det får vänta, herr Aiguader. Vi har informerat er arbetsplats om att sjukhuset låter er stanna kvar några dagar till.”
”Jamen, varför är jag här? Vad var det som hände?” frågade han.
Återigen var det den kraftige mannen som tog ordet. ”I förrgår drabbades ni av plågsam opasslighet på tåget, vilket era medpassagerare misstolkade som en hjärtinfarkt. Läkarna vet inte vad anfallet berodde på, men vi vet å andra sidan mycket väl vad som hände därefter, och den händelsen beklagar vi djupt. Vi har redan avskedat personen i fråga, han som satte i gång en hjärtstartare på er.”
”Jag förstår inte.”
Han log lite grann. ”Nej, det är svårt att förstå. Personen i fråga, Dirk Neuhausen, gick för några år sedan en kurs i hjärt-lungräddning, och ni hade sådan otur att det var han som var konduktör på tåget till Frankfurt den dagen.”
Joan försökte minnas. Det stämde att han hade simulerat en hjärtinfarkt, och det hade han haft all anledning att göra. Nu mindes han också varför han hade gjort det.
Joan knöt nävarna och såg sig om i rummet. Det stod en mörkhyad sjuksköterska bakom de andra, men hon var den enda som skilde sig från mängden.
”Dirk Neuhausen var mycket väl medveten om att hjärtstartare inte har varit tillåtna ombord på Deutsche Bahns tåg sedan 2016, eftersom alla typer av växelströmsmagnetfält kan störa de elektroniska kretsarna i de avancerade systemen på moderna tåg. Men Dirk Neuhausen hade uppenbarligen alltid drömt om att få rädda liv, och så höll han på att göra raka motsatsen. När förbudet trädde i kraft stal idioten en gammal professionell hjärtstartare från det lokala sjukhuset som han hade med sig i en väska under alla sina arbetspass, och ni blev alltså den första person som han fick möjlighet att använda apparaten på. Tyvärr var herr Neuhausens hjärtstartare av en äldre modell, så den registrerade inte att det inte var någon fara med ert hjärta.”
”Ja, herr Aiguader”, tillade läkaren. ”Ni har ett helt friskt hjärta, och det är på det hela taget inget fel på er, såvitt vi kan bedöma. Men chocken som er kropp fick när Neuhausen använde defibrillatorn fick er att krampa och spänna hela kroppen och därefter dunka nacken i golvet och tyvärr rakt ner på spännet på er axelväska, som gjorde hål i huvudet på er. Ni förlorade medvetandet och blödde rikligt.”
Deutsche Bahns representant lade handen på Joans. ”Väldigt olyckligt, ja. Vi utgår som sagt från att ni vill diskutera era ersättningsanspråk med oss, och att det sker så fort ni har fått juridisk rådgivning. Till dess får jag för Deutsche Bahns räkning bara nöja mig med att beklaga händelsen.” Han pekade på nattduksbordet bredvid sängen, där det stod en överdådig samling blombuketter. ”Vi hoppas att ni så länge ska njuta lite av naturens färgprakt. Det är Deutsche Bahn som har kommit med rosorna.”
Det hördes buller från dörren ut till korridoren, och in steg en man som han genast kände igen och absolut inte hade räknat med att få träffa igen. Hans lekamen fyllde ut nästan hela dörröppningen – det var Herbert Weber, hans kontakt inom den tyska underrättelsetjänsten.
Weber log myndigt mot alla omkringstående, vilket uppenbarligen betydde att han ville att de skulle gå därifrån.
”Ni känner igen mig, ser jag”, sa han när de hade blivit ensamma. ”Då är det nog inte riktigt lika illa som man hade kunnat frukta.”
Vad ville Herbert Weber här? Hade de inte tillräckligt att göra med att spåra Ghaalib?
”Vi blev naturligtvis förvånade över att mobilens GPS-position hade stannat på stället. Ja, faktum var att vi var ganska övertygade om att ni hade blivit dödad och dumpad på någon avlägsen plats, men gudskelov var det inte riktigt så förskräckligt i verkligheten.” Han försökte le, men han var inte bra på det. ”När vi lyckades lokalisera er här på avdelningen tillät vi oss att gå igenom era ägodelar och hittade då den här.”
Han vecklade ut lappen och läste högt:
Hur vet du att du ska till Frankfurt? Och vad gjorde du hos polisen i natt? Gav jag dig inte order om att hålla dig borta från dem? Vi vet precis vad du gör, Joan Aiguader, så akta dig. Ett felsteg, så är du slut, och leken är över. I Frankfurt vet du hur.
Herbert Weber tittade strängt på honom. ”Varför informerade ni oss inte om att ni hade fått den här lappen i er ägo? I så fall hade vi omedelbart satt vår personal på att skugga er, och det hade med stor sannolikhet kunnat leda oss till Ghaalib.”
”Jamen, det hade jag tänkt göra”, ljög han, ”men allt hände så snabbt. Jag var säker på att Ghaalibs folk väntade på mig på stationen i Frankfurt, så jag simulerade en hjärtinfarkt för att slippa undan dem. Jag trodde ju att de skulle stoppa tåget i Würzburg och se till att jag kom till sjukhuset så snabbt som möjligt.”
”Men då kom det en idiot med en hjärtstartare i stället.” Nu log Weber helt naturligt, snarast skadeglatt. Kunde det bero på att han föreställde sig hur ont det hade gjort?
Han gick runt sängen. ”Känner ni någon här i Frankfurt?”
Joan skakade på huvudet.
Han pekade på några vita liljor som kontrasterade mot de röda rosorna.
”De här blommorna lämnades här i går, men det står ingen avsändare. Vi tror att det är en vink från Ghaalib om att han vet var ni befinner er.”
Joan tittade på de ranka stjälkarna.
Givetvis visste de var han fanns just nu. De hade garanterat väntat på honom på perrongen i Frankfurt, och hans ambulansfärd hade alldeles säkert inte varit omärklig.
Joan höll andan, för nu gick det verkligen upp för honom.
De visste var han befann sig.
”Vi har satt en polis utanför dörren som ska bevaka er, och det betyder att ni inte ska göra er några som helst illusioner om att ni kan lämna stället innan vi ger klartecken, är det uppfattat?”
Han drog efter andan igen. Gudskelov. Givetvis var det uppfattat.
Så vände han sig mot buketterna. ”Vem är det som har skickat tulpanerna, vet man det?”
Herbert Weber nickade. ”Vi informerade er arbetsplats så fort vi fick veta var ni hade hamnat, så blommorna kommer från Hores del dia. Jag har ytterligare en fråga innan jag lämnar er.”
”Jaha?”
”Menogeialägret?”
Joan rynkade pannan. Varför frågade han om det?
”Det var en kvinna som dog där. Hon fick halsen avskuren, skrev ni.”
”Eh, ja.” Han försökte hålla huvudet klart, men han mådde illa. Just det kapitlet ville han inte att Weber skulle fråga alltför mycket om. Inte det.
”Man hittade aldrig mördarna. Om ni har någon som helst aning om motivet så får ni gärna berätta det för mig.”
”Nej, egentligen inte, men det fanns mycket fiendskap därinne, det märktes tydligt.”
”Hur då?”
”Flera i gruppen hade just drunknat, och de anklagade varandra för att vara medskyldiga till det. De nämnde inga namn, men ändå.”
”Om ni har en teori, så fram med den. Vi har också en teori.”
”Det fanns milissympatisörer bland dem. Det har jag skrivit, eller hur?”
”Och kvinnan som blev dödad, vad hade hon gjort dem?”
”Hon hade pratat med mig, och det räckte. Jag letade efter de två kvinnorna som stod på stranden tillsammans med Ghaalib för att de kanske skulle kunna leda mig till honom och bakgrunden till alltihop.”
”Vi kan alltså anta att den eller de som dödade kvinnan i lägret på något vis sympatiserade med Ghaalib och hans förehavanden eller åtminstone inte gjorde det motsatta. Kan det vara de som har rymt därifrån? Jag frågar eftersom man tror att rymlingarna redan har slussats in i Europa, och troligen inte med några goda avsikter.”
”Det kan ju inte jag veta, eller hur? Jag visste inte ens att det var några som hade rymt därifrån. Var det kvinnor eller män?”
Frågorna började göra Joan orolig. Trodde karln att han kunde vara inblandad i allt det där?
”Administrationen för lägret har skickat oss bilder av de två kvinnor som rymde från interneringen och nu är försvunna.” Han sträckte fram dem till honom. ”Här! Känner ni igen dem?”
Joan var inte bra på ansikten, men han kände ögonblickligen igen dem. Det var de två kvinnorna som hade råkat i slagsmål när stämningen i lokalen gick överstyr. Det bråket var uppenbarligen ett spel för gallerierna.
”Ja, jag känner igen dem. De råkade i slagsmål.”
Weber lade huvudet på sned. ”Som om de var fiender?”
”Ja, det trodde jag, men det var de kanske ändå inte.”
Weber trutade med munnen. Han verkade vara nöjd, så tack och lov stannade det där.
Weber räckte honom en mobiltelefon.
”Vi behåller er mobil, och så får ni den här i stället. Vi har lagt in alla de viktigaste numren, till exempel det senaste numret Ghaalib har ringt från, säkerhetspolisens lokala nummer ända från München upp till Berlin och givetvis även numren till redaktionen på Hores del dia. Jag skulle hälsa från er redaktör att hon skulle vara tacksam om ni ringde till henne så fort ni hade vaknat ur medvetslösheten.”
Joan tog emot mobilen. Samma märke och modell som hans egen.
”Den här gången har vi valt att inte sy in en GPS i era kläder, men däremot har vi monterat en GPS i mobilen, och den fungerar oavsett om mobilen är på eller inte. Då vet vi var vi har er när ni väl blir utsläppt härifrån. Till dess vill jag bara säga krya på er.”
Och så gick han.
Joan lutade sig fram i sängen och kände på sitt slätrakade bakhuvud och förbandet som gick från öra till öra. Det måste se förskräckligt ut bakifrån.
Han såg sig omkring. En tom säng bredvid hans berättade för honom att rummet var avsett för ännu en patient. Vid sängarnas fotända stod det ett bord och två stolar, förmodligen tänkta för eventuella besökare, och så fanns det sängbord med varsin liten hylla. Till sin stora lättnad såg han att hans dator stod på hyllan under bordsskivan med blommorna.
Joan sträckte sig efter den och satte på den, och som tur var hade batteriet inte laddat ur. Han öppnade dokumentet som han hade jobbat med i tågkupén och läste belåtet igenom det. Även om han låg efter hade han fortfarande tillräckligt med kött på benen för att ge Hores del dia vad de betalade honom för.
Efter ett ögonblicks eftertanke tog han mobilen och ringde till Montse Vigo. Han skulle tamejfan visa henne att det krävdes mer än en hjärnblödning för att sätta stopp för hennes stjärnreporter.
”Tack för tulpanerna”, var det första han sa.
”Åh, Joan Aiguader, utmärkt.” Lät hon överraskad eller irriterad över att bli störd? Hon hade ju själv bett honom ringa.
”Jag har precis fått veta av sjukhuset att du har vaknat”, fortsatte hon. ”Är du okej?”
Han log. Äntligen betydde hans välbefinnande något för damen i fråga.
”Jo tack”, svarade han. ”Jag är en aning yr, men värre är det inte. Sjukhuset och intensivvårdsavdelningen har tagit väl hand om mig. Och så förgås ju ont krut inte så lätt, som bekant”, skrattade han.
”Det gläder mig. Har du läst kortet som kom tillsammans med blommorna?”
Han tittade på tulpanerna. Var den vita fläcken mellan ett par gröna blad ett kort?
”Nej, inte än.”
”Nähä, men strunt samma, nu har vi ju varandra på tråden. Då kan jag säga det själv.”
”Ja, men jag kan väl bara först få säga att jag naturligtvis är ledsen att jag var tvungen att hoppa över en dag, men att jag redan är i gång igen. Det är inte det enda jag kan skriva om de kommande dagarna, för det finns en stark misstanke om att det snart kommer att ske ett terrordåd, och därför måste den tyska säkerhetspolisen godkänna alla texter jag skriver. Men jag har en artikel som jag skrev på tåget, och…”
”Det vet vi, Joan. Vi har redan publicerat den. Vi fick tyskarna att skicka den till oss efter att ha censurerat den en aning. Så tack för den.”
Joan rynkade pannan. ”Har ni tryckt den?”
”Ja. Är det inte det vi betalar dig för?”
Han var inte riktigt säker på om han skulle bli glad eller motsatsen.
”Men nu är det ju inte tyskarna som ska bestämma vad vi trycker i Hores del dia, så från och med nu går vi inte med på censur längre”, sa Montse Vigo.
”Jamen, det är vad jag har kommit överens om med säkerhetspolisen. Jag får inte komma i närheten av Ghaalib om jag inte följer deras spelregler. Då kommer de helt enkelt att gripa mig.”
”Det är därför vi har lyft dig från storyn, Joan Aiguader. Vi har satt två av våra fast anställda på att följa upp den. Vår upplaga stiger, det strömmar in royalties från andra tidningar runt om i världen. Skulle vi då låta oss bli hejdade mitt i alltihop? Men var bara lugn, Joan, du kan behålla resten av pengarna du fick som kompensation för sveda och värk.”
”Oj, det får du ta en gång till. Vem ska skriva vadå? Det är ju bara jag som kan skriva den här storyn. Jag har källorna, jag är nära Ghaalib, det är jag som pratar med säkerhetspolisen, jag som känner till bakgrundshistorien.”
”Ja, men nu angriper vi historien från ett annat håll, Joan. Den blir mer allmänt hållen och därmed mer teoretisk än praktisk, ja, mer analys än reportage, kan man säga. Vi måste fylla våra spalter varenda dag, och du är inte tillräckligt stabil för oss. Det är enkel matematik, Joan. Hellre att det säljs en del till andra tidningar varenda dag än att det säljs en hel massa någon gång emellanåt. Kontinuitet, Joan, det är det Hores del dia står för.”
Joan svalde en rejäl klump i halsen. Där rök hans fasta anställning, flörtandet med kvinnor på Xup, xup, drömmen om ett tryggt liv som hyllad journalist.
”Du kanske kan tjäna lite kosing på annat håll. Det är i alla fall några töntiga danska polistyper som väldigt gärna vill prata med dig, det var det jag tänkte säga.”
Sedan lade hon på, och Joan satt kvar, som paralyserad. Nu var det några andra som skulle gå i hans fotspår, men vad var det för poäng med det om de inte också kunde gå i Ghaalibs fotspår? Och vad var det för poäng med det när de aldrig själva hade träffat offer tjugoett sjutton? Ingen.
Kunde det vara så att Herbert Webers folk hade ingått ett avtal med tidningen? Var det så lumpet? Hur som helst skulle han nog se till att ge den elaka häxan Montse Vigo grå hår på huvudet, om det så skulle sluta med att han hamnade på en tidning i Madrid.
Han försökte resa sig upp helt och slänga benen över sängkanten, men det funkade inte den här gången heller. Benen var för tunga, kroppen för svag, det gjorde för ont i bakhuvudet.
Joan sjönk ner på kuddarna bakom sig och andades tungt medan han tittade upp i taket. Det var därför de hade tagit ifrån honom jobbet. De hade inte tid att vänta på att han blev tillräckligt frisk, så han hade helt enkelt blivit satt ur spel. Det var så att man kunde börja grina.
Men vad kunde den danska polisen vilja? Danmark? Han visste för tusan ingenting om danskarna, på det hela taget visste han ingenting om det landet, förutom att vissa påstod att danskarna var världens lyckligaste folk.
Joan var nära att brista i skratt åt den tanken när den mörka sjuksköterskan från förut kom in med en lika mörk läkare klädd i läkarrock och med allvarsamt ansiktsuttryck.
Vad var det nu? Dåliga nyheter? Han rörde vid sitt bakhuvud. Vad kunde det handla om?
”Vi har fått besök av en läkare som kommer från Deutsche Bahns försäkringsbolag, herr Aiguader. Han skulle vilja ställa några frågor till er. Går det bra?”
Joan andades lättad ut och ryckte på axlarna. Han skulle nog fan se till att förklara för dem att de inte skulle räkna med att han skulle nöja sig med ett skadestånd på mindre än ett sexsiffrigt belopp i euro.
Läkaren presenterade sig som doktor Orhan Hosseini, och så tog han fram ett stetoskop och hjälpte Joan att sätta sig på sängkanten, så att det gick att lyfta upp hans skjorta och lyssna på hans hjärta och lungor.
”Jaha”, sa han varje gång han flyttade på stetoskopet. ”Hjärtat verkar må bra, och lungorna också”, sa han med en säkerhet och auktoritet som liksom fick ett par av nollorna i Joans hopfantiserade skadeståndsbelopp att blekna lite. ”Sitt stilla ett ögonblick bara”, sa han och skramlade med något i fickan. Så hördes det en duns, och Joan hann vända på huvudet i tid för att se hur sjuksköterskan sjönk ner på golvet och ryckte till ett par gånger. Sedan kände han själv en våldsam stöt.
Exakt vad som hände omedelbart efteråt var svårt för Joan att uppfatta, men det var någon som kom in och lossade bromsen på hans säng och snabbt rullade ut honom i korridoren. Polisen som skulle vakta honom var kvar, men han satt hopsjunken på stolen och blundade.
Herregud, det är ingen som kan sätta stopp för dem, tänkte han och försökte förgäves skrika, när transportören bakom honom ropade åt folk att lämna plats.
Så kände han att något stacks in i plastdroppet som satt på hans handrygg, och sedan kom en varm, lite svidande förnimmelse böljande genom armen.
Och så var han borta.