”Gav han oss en ledtråd med flit, Rose?” frågade Gordon efter den andra genomlyssningen av inspelningen.
”Ja, undrar om han inte gjorde det? Det var i vilket fall som helst ett mycket märkligt uttalande att han hade tänkt överleva sig själv med exakt ett år. Mycket märkligt.”
”Han gav mig myrkrypningar. Tror du verkligen att han tänker verkställa hotet om att halshugga någon mer i morgon?”
”Ja, och uppenbarligen sin mamma, verkar det som. Och sedan har han alltså eliminerat sina föräldrar så att de inte kan hindra honom att vända sig mot hela världen med alla sina farliga och sjuka idéer.”
”Att han tänker verkställa sina hot om att döda slumpmässigt utvalda människor när han har vunnit tvåtusenetthundrasjutton gånger i sitt spel, är det så du menar?”
”Ja, det är jag faktiskt rädd för. Den sjuka, efterblivna idioten.”
”Borde vi inte egentligen se till att någon blev satt på den här uppgiften nu, Rose? Jag gillar inte att vi är ensamma om det ansvaret. För tänk om han verkligen gör allvar av sina hot? Marcus sa ju att vi kanske borde kontakta säkerhetspolisen?”
Hon tittade länge på honom. Om Gordon bröt ihop mitt under utredningen så var uppgiften i varje fall för stor för henne. Men vem skulle hjälpa dem? Våldsroteln var överbelamrad med arbete. Lite för många skottlossningar och lite för många mord, det kostade mantimmar. Och vad hade hon och Gordon egentligen, förutom hypoteser? Killen var uppenbarligen inte riktigt som han skulle i skallen, men kunde det inte vara så att hans största brott var att han hade lite för livlig fantasi? Att hans sjuka huvud bara höll på med något slags vulgära busringningar som man egentligen bara borde rycka på axlarna åt?
”Visst”, sa hon för husfridens skull. ”Jag ska informera säkerhetspolisen, även om Carl tycker att de ska hålla tassarna borta från avdelning Q.”
”Och om de blandar sig i, då?”
”Ja, vad gör vi då? Då jobbar vi väl ändå på som vi brukar, eller hur?”
Han nickade.
Alltså måste hon faktiskt komma ihåg att ringa till säkerhetspolisen förr eller senare, men inte just nu.
”Killen säger inget om andra familjemedlemmar, så tror du han är enda barnet?” återupptog Gordon samtalet.
”Absolut! En dysfunktionell kille som har haft en riktig skitbarndom, enligt min åsikt.”
”Men inte för att den var fattig?”
”Nej, för helvete. Tvärtom verkar han som urtypen för den som lugnt och stilla har kompenserat brist på kärlek och ömhet genom att dag och natt sitta och slösa bort sitt liv framför datorn. Och vem har egentligen möjlighet till det? Jo, för tusan, bara den som inte själv behöver slita för brödfödan.”
”Är du säker på det? Han skulle väl till exempel kunna vara en bidragstagare som bara sitter och slöar.”
”Nej, det tror jag inte. Hans ordförråd och språk tyder på att han kommer från ett hem där man försöker upprätthålla skenet av en viss standard.”
”Vad sjutton tror du att han menade med att han tänkte ’överleva sig själv med ett år’? Kan det ha något med siffran tvåtusenetthundrasjutton att göra?”
”Jag vet inte. Vi kanske bara har blivit vilseledda av sammanträffandet med offret på Cypern. Det SKULLE ju till exempel också kunna vara ett årtal, eller hur?”
Rose skrev ner talet på en papperslapp och räknade ut tvärsumman, som blev två. Syftar det bara på de två som han tänker döda, mamman och pappan? tänkte hon. Men varför skulle han då säga att han tänkte gå ut och döda fler människor?
”Tyckte du att han reagerade på något särskilt sätt när du nämnde den drunknade kvinnan?” frågade hon sedan.
Gordon ryckte på axlarna. ”Svårt att säga. Han blev lite tyst just då.”
”Hmm! Men om vi har fel och det är ett årtal, hur ska vi då tänka kring det?” frågade hon.
”Att det åtminstone ligger långt in i framtiden.”
”Testa att googla siffran, Gordon.”
”Hur då?”
”Skriv bara siffran, för helvete.”
”Siffror eller bokstäver?”
Hon pekade på siffrorna till höger på tangentbordet, och så skrev han.
”Förutom att 2117 är mediernas namn på kvinnan från Cypern är det också ett svenskt klädmärke”, sa han efter ett par sekunder. ”Och dessutom en asteroid. Man får massor av träffar på den siffran.”
”Okej, det är ett slag i luften. Men skriv ’år 2117’ i stället då.”
Det tog honom två sekunder.
”Här är en artikel i BT. ’600 000 människor kan flytta till Mars 2217’, står det. Men det är ju hundra år fel.”
Rose tog sig åt huvudet. Flytta till Mars? Hur länge skulle man behöva stå ut med att lyssna på sådant strunt? Det skulle ju aldrig, aldrig någonsin bli någon kolonisering av rymden. Rent slöseri på tro, hopp och tonvis med pengar.
Hon satt och funderade en stund, medan Gordon skrollade igenom den ena domedagsprofetian efter den andra för det kommande århundradet.
”Finns det överhuvudtaget någonting som verkar rimligt?” frågade hon.
”Domedagsprofetior, och det finns det massor av. Det kanske är symboliskt på något sätt. Att han vill att vi ska tänka på att världen upphör för honom också.”
”Jaja, men i så fall kunde han ha hänvisat till en massa andra årtal. Men testa med att skriva ’Logan 2117’ i stället.”
Tangenterna knattrade på nytt.
Rose satt alldeles intill skärmen när hans händer hejdade sig i luften. ”Bingo”, sa han. ”Det finns en Hollywoodfilm med Hugh Jackman från 2017 som heter ’Logan’.”
”Nog sjutton var det ett märkligt sammanträffande, men det är hundra år för lite, för du skrev fel, Gordon. Försök en gång till, och skriv rätt.’2117’ och sedan ’Logan’.”
Han skrev.
”Okej”, flinade han. ”Nu har vi fått en massa ’Logan Avenue 2117’ i USA i stället. Tycker du att det verkar mer rimligt?”
Rose suckade. ”Hur många är det?”
Han tittade ner längs sidan. ”Jag skulle nog vilja påstå att det är hundratals!”
”Glöm det.”
”Jag har ont i fötterna”, klagade Gordon.
Rose tittade ner på sina Skechersskor och tackade gud för den uppfinningen. Hon var mycket bättre i fötterna nu än när hon satt hemma i sin lägenhet, och hon skulle kunna klampa runt i området i flera timmar till, men det började kännas mer och mer meningslöst.
En del frisörer tyckte att de kände igen den unge mannen på teckningen, men de hade nog aldrig klippt honom. Var han kanske modell på Copenhagen Models, frågade någon?
En stressad herrekiperingsinnehavare klagade över att man bara såg grabbens huvud, medan ett par som råkade vara i butiken trodde att de hade sett honom på teve i en svensk film som utspelade sig på en ö i skärgården.
”Ja, det är min son”, sa en rynkig kvinna ute på gatan och brast i skratt. Spritlukten i hennes andedräkt var tydlig.
Efter tre timmar var Gordon och Rose alltså tvungna att erkänna att de hade kammat absolut noll. Kvarteret där deras unge mördare köpte sina kontantkort var definitivt inte ett område som han vistades särskilt mycket i.
”Behöver vi gå längre?” frågade Gordon.
Rose tittade bort längs Frederikssundsvejs skyltskog och mängder av upplysta skyltfönster.
”Det skulle ta en evighet för folk som vi att kolla allt det. Bara Frederikssundsvej är ju tusen kilometer lång. Och sedan har vi alla tvärgatorna. Hur skulle vi någonsin hinna det på ett par dagar?”
”Men då skulle vi ju i stället kunna skicka mejl med teckningen till alla skolor milsvitt omkring, som Carl föreslog. Tycker du att det är så vi ska göra?”
”Hmmm, det var faktiskt jag som föreslog det. Men problemet med teckningen är ju att om Marcus Jacobsen inte låter oss offentliggöra grabbens ansikte, så ser jag inget annat självklart sätt än att mejla ut det till specifika målgrupper.” Hon ryckte på axlarna och plockade upp mobilen, som låg och surrade i fickan.
”Ja, det är Rose Knudsen, biträdande utredare på lägsta lönenivån”, sa hon med ett snett leende, som snabbt gick över.
”Åh nej, Assad”, sa hon flera gånger. ”I Frankfurt också?” Hon nickade och skakade på huvudet i ett kör.
Gordon tog henne i armen och pekade på högtalarknappen på mobilen.
Hon tryckte på den. ”Nu lyssnar Gordon också, Assad. Och vad gör ni nu, då?”
Det hördes tydligt hur uppriven han var, han darrade på rösten, orden var inte lika väl valda som vanligt.
”Vi väntar, vad kan vi annars göra?” sa han trött. ”Och för varje sekund som går så snurrar det runt i huvudet på mig var Marwa och Nella är just nu och vad Ghaalib har tänkt göra med dem. Jag dör en aning hela tiden av att tänka på det, Rose.”
”Ni har ingen aning om var de kan befinna sig?”
”Herregud, nej. Säkerhetspolisen har monterat in en GPS i journalistens mobil, och den drivs av mobilens batteri oavsett om den är på eller inte. Men signalen försvann bara några gator från sjukhuset.”
”Och beredskapen?”
”Den är på topp. Hundratals människor håller utkik efter dem. Det finns inte en stad i Tyskland som inte har försatts i larmberedskap.”
”Jag fattar inte, Assad. Det borde väl vara lätt att känna igen Ghaalib med den där nunan som han går omkring med.”
”Jag vet att du försöker ge mig lite hopp, och det ska du ha tack för, Rose. Men precis innan vi åkte till det här hotellet hittade en av teknikerna en pappersnäsduk med smink på. De log åt det och trodde att det var någon av kvinnorna som hade lagt på rejält med smink för att spela ofarlig, men Carl och jag gick inte på det.”
”Ghaalib döljer sina ärr?”
”Naturligtvis gör han det.”
Rose tittade uppfordrande på Gordon. Nu var det hans tur att bidra med något.
”Öh, Assad, det är Gordon här”, sa han. ”Vi har ett problem här med fantomteckningen, för det är ingen som känner igen den där grabben.”
Rose tittade uppgivet på honom. Det var ju inte precis den vägen han skulle snubbla i väg på. Hon tog ifrån honom telefonen.
”Ursäkta, Assad. Du har värre bekymmer än så, men jag är helt säker på att du och Carl kommer på något som kan sätta er på spåret. Säg till om det är något vi kan hjälpa er med.”
”Det är det faktiskt.”
”Vad som helst, Assad. Fram med det bara!”
”Jag skulle vilja att ni skickar ut ett pressmeddelande till alla de stora europeiska tidningarna. Och i det ska det stå att Zaid al-Asadi har tagit emot Ghaalibs budskap och att han befinner sig i Frankfurt på Hotel Maingau på Schifferstrasse, och att han väntar på honom.”
”Är det verkligen så klokt, Assad?” sa Rose. ”Skulle det inte utsätta Marwa och Nella för stor fara om han vet var du befinner dig? Ja, ursäkta att jag säger det rent ut, men varför skulle han i så fall hålla dem vid liv?”
Svaret var mycket lågmält. ”I sexton år har Ghaalib inte haft en aning om var jag har befunnit mig. Därför vet han mycket väl att jag aldrig skulle upplysa honom om något sådant utan att ha en baktanke med det. Han vet att jag är honom på spåret, men också att jag har en plan. Och han kommer att kolla upp hotellet, och givetvis kommer han inte att hitta mig där, det vet han också mycket väl. Jag kommer att vara incheckad på hotellet, det kommer de lätt att kunna kontrollera, men jag kommer inte att vara där förrän om några dagar. Han kommer att tro att jag väntar någonstans i närheten för att kunna förfölja hans mannar tillbaka till honom. Och det är exakt det han vill, för det kan han styra, tror han. Kattens lek med råttan fungerar inte på något annat sätt i hans värld. Och under tiden kommer han att njuta av väntetiden och spänningen, för nu vet han verkligen hur mycket jag lider. Därför kan du också lita på att han kommer att hålla Marwa och Nella vid liv precis så länge som det överhuvudtaget är möjligt. Det enda jag är rädd för är att jag inte ska hinna fram till dem innan hans terrorattentat drar i gång. Men så ser tyskarnas plan ut. Det är mycket som måste ordnas innan dess.”
”Är du klar, Gordon?”
Rose pekade på utskriften som låg på bordet.
”Ja, Assads meddelande har nu skickats till i runda tal hundra europeiska medier. Så någon måste väl för helvete offentliggöra det.”
Hon tittade på texten och nickade.
”Det ska nog rubriken se till att de gör, ja. Bra jobbat, Gordon.” Hon klappade honom på axeln. ”Under tiden har jag gått och tänkt på killen som kallar sig Logan, och jag tror att jag har kommit på en grej.”
”Jaså. Vadå för något?”
”Han tänker överleva sig själv med ett år, sa han, men vad menade han egentligen med det, Gordon? Om det är ett väldigt exakt år som han har överlevt sig själv med, så är det kanske år tvåtusenetthundrasjutton? Kan det vara så? Hänger du med?”
Han ryckte på axlarna. Han hade ingen aning om vart hon ville komma med det. ”Jo, hör på nu. Om han har överlevt sig själv med ett år 2117, så hamnar vi på 2116, som alltså motsvarar ett fiktivt nu, eller hur? Så testa att skriva det i stället.”
”Är det inte lite väl…”
”För helvete, Gordon, gör det bara. Skriv Logan 2116!”
Det gjorde han.
”Jag får ju nästan samma träffar som förut, Rose.”
”Ja och nej. Titta lite längre ner. Det står ’Logan’s Run’ i Wikipedia.”
”Jaha, ja, det gör det.” Han gick in på sidan och nickade imponerat.
Rose läste texten högt. ”’Logan’s Run’. En roman av William F. Nolan och George Clayton Johnson från 1967. Den beskriver en dystopisk framtid år 2116, då befolkningsutvecklingen hålls under kontroll genom att man dödar alla unga människor när de fyller tjugoett. Romanen filmatiserades 1976, och i filmen sker det inte förrän de fyller trettio, men jag tror att grabben syftar på boken, ser du inte det?”
”Eh, jooo. Ingen dålig upptäckt, Rose, men vad tror du att han vill säga med det?”
”Sin ålder, Gordon. Han har gett oss ett klockrent tips om hur gammal han är. För om han har överlevt sig själv med ett år 2117 i Logans värld, så är han alltså tjugoett år plus ett år, eller hur? Ja, herregud, jag fattar att det verkar långsökt, men är det inte så hans tankegång går?”
”Alltså tjugotvå år?”
”Du är tamejfan på hugget i dag, Gordon. Ja, exakt! Han är tjugotvå år gammal. Alltså något äldre än vi trodde. Så nu är vi på banan, Gordon. Vi är på banan.”