Det var Rose som svarade när det ringde, för det var ett okänt nummer och det hade gått ett par dagar sedan den sinnesförvirrade pojken hade hörts av. Rose lyssnade därför på sin oftast pålitliga kvinnliga intuition och knäppte med fingrarna åt Gordon, som genast ringde upp våldsrotelchefen. Nu var hon bara tvungen att hålla i gång samtalet i ett par minuter, så att Marcus hann ner och kunde lyssna med.
”Näämeen, min vän, är du här igen”, sa hon och tryckte på inspelningsknappen.
Reaktionen blev ögonblicklig. ”Jag är inte din vän, och jag vill inte prata med dig överhuvudtaget. Lämna över luren till den där snutidioten!”
Rose tittade ursäktande på Gordon.
”Han lyssnar med. Vi har högtalaren på.”
”Jaså.” Det verkade som om han skrattade. Kände han sig viktig nu, kanske?
”Säg hej till den där Kurt-Brian Logan, tjugotvå år gammal, snutidiot”, uppmanade hon Gordon.
”Jag heter inte Kurt-Brian Logan!” Killen lät stött.
”Jamen då så. Nu vet vi åtminstone att du är tjugotvå år, för annars hade du nog protesterat, va?”
”Är det några fler än idioten som lyssnar?”
”Inte just nu, men alldeles strax kommer chefen för våldsroteln på finbesök. Han tycker precis som vi att du är väldigt intressant.”
”Finbesök, jaha! Då har ni alltså fattat hur stor den här grejen är”, sa han. ”Jag är mycket nöjd.”
”Mycket nöjd!” Rose tog ett djupt andetag. Hur sjutton kunde det kännas så enkelt att prata med den här stöddige dåren till mördare?
”Du har väl inte gjort det, Kurt-Brian Logan? Du har inte dödat din mamma?” Rose höll andan.
”Nädå, hur kunde du veta det?” Han skrattade igen. ”Nej, lustigt nog sitter hon fortfarande här med huvudet kvar. Hon hör vad du säger, men du hör inte henne.”
Men det gjorde hon faktiskt. De hårresande, halvkvävda ljuden som skrek på hjälp var knappt hörbara, men de fanns där.
Nu började Rose svettas. Ansvaret för det människolivet hamnade plötsligt på henne.
Hon tittade på Gordon, som satt med blicken stelt riktad mot hennes grepp om telefonen. Han hade alltså också hört det.
”Om du kallar mig för Kurt-Brian en gång till så hugger jag huvudet av henne, så det rekommenderar jag inte att du gör.”
”Okej, men vad ska jag kalla dig, då?”
Hans tystnad tydde på att han faktiskt inte hade funderat på det. Rose sa ingenting. I detta ögonblick var Marcus Jacobsen på väg ner till dem, så hon lät killen tänka.
”Du kan väl kalla mig Toshiro”, sa han till sist.
Gordon flyttade närmare. ”Hej, Toshiro”, sa han.
”Är det du, cp-snuten?”
Gordon nickade och svarade ja. ”Jag tänkte väl att du var samuraj”, fortsatte han.
Pojken skrattade. ”Varför då? För att jag använder ett sådant svärd, kanske. Du är verkligen smart.”
”Kanske det, ja. Men det var nog mer för att du kallar dig Toshiro. Är det inte japanskt, kanske? Är det kanske inte från Japan som samurajerna kommer? Och hade de inte samurajsvärd? Jo, det hade de, därav namnet.”
Han nickade åt Marcus, som kom in i rummet och satte sig ner.
”Och så tror jag att du tänker på skådespelaren Toshiro Mifune, den störste samuraj som någonsin har uppträtt på en filmduk. Stämmer det inte, Toshiro?”
Han skrockade i bakgrunden. Det var hemskt att höra det skrattet blandat med hans mammas halvkvävda nödrop.
Gordon tittade på Rose, och hon nickade instämmande. Han skulle bara löpa linan ut när han ändå höll på.
”Vi vet såklart mycket väl att du är samuraj, Toshiro. Det ser man ju tydligt på den där knuten med blont hår som du har längst upp på huvudet, inte sant?”
Nu hörde de bara mamman i bakgrunden. Skrockandet hade tystnat helt.
”Hej, Toshiro”, inflikade våldsrotelchefen. ”Jag heter Marcus Jacobsen, och jag är chef för den avdelning som heter personbrott. Vi arbetar med de värsta av de värsta brottslingarna i Danmark, och min specialitet är att hitta sådana som du och bura in dem i fängelser där de kan sitta och ruttna. Du är tjugotvå år nu, och när rättsväsendet är färdigt med dig så är du en mycket, mycket gammal man, Toshiro. Såvida inte, naturligtvis, du lugnt och stilla slutar med det du håller på med och berättar för mig hur vi kan hitta dig.”
”Lämna över till cp-snuten igen”, kom det torrt. ”Och håll käften, din skitstövel till chef. Jag hatar sådana som du. Ett ord till från dig, så hör ni inte ett ljud från mig mer.”
Marcus Jacobsen ryckte på axlarna och gestikulerade åt Gordon att fortsätta.
”Hur vet du att jag är blond och har knut uppe på huvudet?” fortsatte grabben.
”Det vet jag eftersom vi har fått fram en riktig bra fantomteckning av dig, Toshiro. Den gjordes i butiken på Frederikssundsvej där du köpte dina kontantkort. Vi håller på att identifiera de kontantkorten, och sedan kommer vi och tar dig.”
Rose blev förbluffad. Var det den bleka killen som hon skulle kunna förföra med ett enda ryck i byxorna som satt där och skakade iskalla fakta ur ärmen?
”Kontantkort registreras inte i Danmark”, blev svaret. ”Så mycket vet jag. Tror du att jag är dum i huvudet?”
”Nej, det tror jag absolut inte, Toshiro, men just nu håller vi på att ta reda på hur smart du egentligen är och var du har fått lära dig det. Upplysningsvis har vi skickat ut teckningen till alla skolor som överhuvudtaget finns i landet.”
Konstigt nog började han skratta igen.
”Det var många”, sa han. ”Men hör på nu. Jag drar ut lite på det där med att döda min mamma, för jag hör att ni tycker det är kul att hon fortfarande är vid liv. Så kan ni ju öva er lite på polispsykologi också.”
Sa han ”tycker det är kul”? tänkte Rose. Killen var ju spritt språngande galen.
”Perfekt”, sa Gordon. ”Då kör vi på det.”
”Vad vet ni mer om mig?”
Gordon tittade frågande på våldsrotelchefen, som satt där med hopknipna läppar. Det märktes att även han tänkte att de hade med en psykiskt sjuk människa att göra och att det snabbt kunde utvecklas till ett fall som fick mycket negativa följder för avdelningen om det spårade ur.
Han nickade.
”Okej, Toshiro. Utöver din ålder och ditt utseende och var du har köpt kontantkorten, så vet vi att du bor i Köpenhamnsområdet och förmodligen i ett fint hus, som vi tror kanske inte är så litet heller. Vi ska säkert hitta dig, Toshiro, men gör dig själv en tjänst och lyssna på vad våldsrotelchefen just sa, så kommer du undan med att bli dömd till rättspsykiatrisk vård och betydligt bättre förhållanden.”
Här föll Rose in. ”Och då slipper du dessutom att bli rövknullad sönder och samman med det där vackra utseendet du har”, sa hon hårt.
Nu blev killens röst vass. ”Jaha, och det är du säker på att jag vill slippa?”
”Toshiro”, sa Gordon sammetslent. ”Jag lovar dig att du kommer att få en schyst rättegång om du berättar för mig vem du är. Annars kommer det att sluta på det hårda sättet. Vi jobbar på det dag och natt, vi är outtröttliga, bara så du vet.”
”Bra! Jag säger bara perseverando och tack för i dag.” Det hördes ett klick, och så var han borta.
Marcus Jacobsen tittade upp över sina läsglasögon och verkade milt uttryckt inte vidare glad.
”Han är i sämre skick än jag trodde”, sa han. ”Skicka inspelningen till mig, så skickar jag över den till säkerhetspolisen i alla fall. Vi måste göra vårt yttersta, annars står vi där med en massmördare om ett par dagar.”
Rose räckte upp handen. ”Kan jag bara få höra hans sista mening en gång till, Gordon.”
Han klickade på inspelningsreglaget och drog det tjugo sekunder bakåt.
Rose höll handen i luften tills ordet kom.
”Sa han ’preseverando’?” frågade hon. ”Spela upp det en gång till.”
Alla tre lyssnade intensivt.
”Nej, ’perseverando’”, sa Marcus. ”Vet ni vad det betyder, för det gör inte jag?”
Rose googlade det.
”Det står att det betyder ’genom ståndaktighet’.”
Hon hejdade sig tvärt.
”Pojken har försagt sig, tror jag.” Hon nickade för sig själv med ett snett leende. ”För vet ni vad perseverando är mer? Det är mottot för internatskolan som ligger ute vid Bagsværd Sø. Titta själva.”
De andra vände sig mot skärmen.