Under de senaste dygnen hade Ghaalib varit väldigt aktiv på nätet och med djup tillfredsställelse kunnat konstatera att Zaid al-Asadi hade nappat på deras pressmeddelande.
Precis som de hade hoppats levde han i högsta välmåga, och hans svar i Frankfurttidningen var försett med ett foto av honom och detaljerade uppgifter om dag och klockslag och plats där de skulle konfronteras med varandra. Det rådde ingen tvekan om att det var äkta, för trots att ansiktet var fårat av år och sorg var han sig lik.
Ghaalibs puls började nästan skena. Det var verkligen samma Zaid al-Asadi som för länge sedan hade kastat syra i ansiktet på honom och förstört hans liv. Äntligen kom det ett livstecken. Äntligen kunde han få sin hämnd.
Han skrattade när han läste att Zaid al-Asadi just nu befann sig i Frankfurt am Main, av alla platser i världen. Han hade alltså spårat dem genom pressmeddelandet.
Uppgörelsen skulle ske vid hans hotell – det kunde inte bli bättre. Givetvis visste Ghaalib att Zaid hade allierat sig med alla möjliga representanter för ordningsmakten, det hade man väl kunnat vänta sig? Men det skulle löna sig även för dem, det hade Hamid sett till.
Deras lockfågel var en arketypisk arab. En gudfruktig ung man med kraftig skäggväxt, klädd i vit vindjacka, bruna vida byxor och en vit kufi på huvudet, så att ingen behövde tvivla på att han var rättrogen. Via mejl hade Hamid gett honom instruktioner om var och när han kunde hitta denne ogudaktige man, så att han skulle kunna komma tillräckligt nära för att avrätta honom. Efter det skulle hans familj aldrig lida nöd. Och mannen tog emot uppdraget med stor ödmjukhet, hänryckt över att han skulle få tjäna denna rättfärdiga sak.
Syftet var att uppgörelsen skulle sluta med att lockfågeln dog, och när han sedan låg där på marken i sitt blod skulle någon se till att han blev omsorgsfullt genomsökt. I den stackarens fickor skulle de hitta ett mikroskopiskt spår, som oundvikligen skulle föra Zaid och Ghaalib närmare varandra.
Och så måste det bli.
Sedan skulle Zaid förlora kontrollen.
När Ghaalib valde att upprätta sin bas i Berlin hade det utlöst massiva protester från Hamid.
”Jag hade kunnat hitta hundra bättre ställen. Så varför denna lägenhet i Lichtenberg, det är väl inte vidare smart att gömma sig här? Området är ett tillhåll för högerextremister, har jag inte sagt det om och om igen? Har du kanske sett en enda människa med arabiska rötter i det här området förutom oss?”
Hamid gläntade lite på gardinen och tittade för tionde gången ner på gatan, och Ghaalib visste vad han såg. I åratal hade han varit fascinerad av den här delen av det gamla Östberlin, och det fanns ett speciellt skäl till det.
”Vi skulle smälta in bättre i Wedding, Kreuzberg eller Neukölln”, fortsatte Hamid. ”I de stadsdelarna är en tredjedel invandrare, och massor av dem har sin bakgrund i Mellanöstern, och eftersom många av dem är arbetslösa så vimlar det alltid av liv på gatorna. Det kommer inte mycket turister dit, åtminstone inte till Neukölln, där den libanesiska maffian styr. Så jag tycker att det var ett misstag av dig att välja just det här stället.”
”Ja, och det har vi redan diskuterat, Hamid. Men just nu letar polisen och säkerhetspolisen som galningar efter oss. Och när de har hittat bussen borta på Tempelhof, så kommer sökinsatsen att bli som mest intensiv i Kreuzberg och Neukölln, där invandrarna bor, inte här. Vi måste bara se till att vi håller en låg profil och stannar inomhus tills vi slår till, för då kommer ingenting att hända.”
Hamid stönade – även i det här sammanhanget visste han sin plats.
”Har du fått tag på hattar?”
Han nickade. ”Ja, med tillbehör till och med. De ser väldigt äkta ut.”
”Och skägg?”
”Ja, och de var extremt dyra.” Han snörvlade lite. Skulle han också få den där djävulska förkylningen nu?
”Men de ser verkligen äkta ut”, fortsatte han. ”Jag fick dem i flera olika längder.”
Ghaalib log. Resan till Berlin hade gått utan komplikationer, och lägenheten här i gamla Östberlin var idealisk och låg till råga på allt bara några hundra meter från Stasis fängelse, Hohenschönhausen, som var det fängelse i världen vars utstuderade metoder Ghaalib allra bäst kunde identifiera sig med och låta sig inspireras av. Hans läromästare i Abu Ghraib hade utförligt förklarat för honom hur man arbetade här och hur noga uttänkt allting var. Fängelset var hermetiskt slutet mot omvärlden och osynligt på alla kartor. Via en massa omvägar körde man hit fångarna i täckta bilar för att de inte skulle veta vart de fördes, och på så sätt inledde säkerhetspolisen sin absoluta terror och kontroll i fängelset, precis som det Ghaalib kände igen från Irak. Fångarna fick bara sova på rygg med händerna på täcket, fönstren var ogenomskinliga, och på dagtid fick de bara gå eller stå i cellerna medan de väntade på att bli förhörda. Det mest utstuderade var fångvaktarnas förmåga att förvirra fångarna med julpynt på konstiga tidpunkter och förhör som kunde pågå i fem minuter eller fem timmar, det visste man aldrig. Och slutligen, för att komplettera bilden av helvetet på jorden, så lät man Väst köpa loss många av dessa politiska fångar, men först gjorde man en tandläkarundersökning där en kraftig röntgenapparat bakom nackstödet gav de frigivna hjärnskador.
När Ghaalib tittade ut genom köksfönstret såg han fängelset. Där kunde han stå i timtal medan de väntade på rätt ögonblick för att slå till. Till dagen då Berlin och Tyskland skulle få känna på vålnaden av sina fäders synder så att det gjorde ont.
Vilken underbar ironi.
Samma morgon hade Ghaalib för första gången sett den katalanska tevekanalens reportage på nätet om den drunknade Yasser Shehade på stranden i Cypern. Ghaalib fnös när han såg sin tidigare allierades lik ligga där och skvalpa i vattenbrynet. Men hur skulle han ha kunnat veta att denne annars så hårdföre man skulle gripas av panik i samma ögonblick som han låg i vattnet? Att den där idioten skulle tigga om hjälp och klamra sig fast vid honom som ett hjälplöst barn? Om inte Ghaalib hade dragit ner honom under vattenytan skulle de ha drunknat båda två.
Ghaalib skakade på huvudet. Därför var det bra att han hade Hamid, som redan hade bevisat att han kunde klara av uppdraget ensam. Han tittade på mannen som hade genomfört det komplicerade förarbetet på ett så exemplariskt och grundligt sätt. Denna starka, lojala, kortsnaggade man var verkligen helt rätt val.
Upphetsade rop från vardagsrummet fick Ghaalib att studsa till, och det lät som om uppståndelsen blev ännu större när han steg in i rummet. Framför honom stod en av Hamids bästa män med ett rasande ansiktsuttryck framför en grupp människor som alldeles säkert var på hans sida.
”Vi vägrar att möta vår skapare i den där utstyrseln som han har skaffat”, sa han och pekade på Hamid.
”Vad betyder det, Ali?” frågade Ghaalib lugnt. ”Annars händer vadå?”
”Annars ställer vi in aktionen.”
”Ställer in?! Men vi är jihadkrigare, Ali. Jihadkrigare ställer inte in en aktion.”
”Det som ni föreslår att vi ska göra är att häda, det är vi allihop överens om. Det är haram.”
Ghaalib vände sig långsamt om och tittade på de andra. ”Håller ni med Ali? Tänker ni avbryta det här uppdraget?”
Ett par stycken var precis på väg att nicka men gjorde det inte, utan de tog det säkra för det osäkra, det såg Ghaalib tydligt.
”Jag frågar en gång till! Vilka är på Alis linje här?”
Ingen, absolut ingen reaktion, trots att Ghaalib visste vad de tänkte.
”Vad säger du, Hamid?”
”Du vet vad jag säger. Planen bygger på det här, så Ali måste göra som vi andra.”
”Jaha, men det tänker jag inte göra.” Han nickade uppfordrande mot de andra för att få dem med sig. Det här var verkligen inte en utveckling som gagnade deras plan.
”Jag beklagar, Ali”, sa Ghaalib, tog fram pistolen som han hade under kolten och höll upp den mot hans ansikte. ”Det här är du ensam om, så vi kan inte använda dig, jag beklagar.”
De två konvertitkvinnorna som stod precis bakom honom drog sig åt sidan och ropade att han skulle låta bli.
Ghaalib sköt, och Ali föll mot golvet som en säck i fritt fall, medan folk hoppade undan från blodet som redan flöt över golvet. Det var bara Joan Aiguader i sin rullstol som inte kunde fly, men när blodet stänkte kring rullstolens ena däck blev han likblek i ansiktet.
Från rummet bredvid, där Ghaalibs gisslan var fjättrade vid sängarna, hördes gråt. Det var bara Hamid som stod kvar på stället som en orubblig och stum saltstod.
”Nu bereddes vägen till paradiset för Ali. Han vacklade, och ändå visade jag honom nåd. I dag har således jannahs portar öppnats för honom, en sann son av sin tro”, sa Ghaalib.
”Han var en av dina bästa män, Ghaalib!” skrek Jasmin, den ena av de två konvertiterna.
Alltså blev det hon som fick order om att få bort blodet och röja upp efter skändligheterna.
Ghaalib stoppade ner pistolen i innerfickan igen och vände dem allesammans ryggen.
Nu var de alltså bara tio kvar i den aktiva gruppen, inklusive honom själv. Men de var fortfarande tillräckligt många för att göra ohjälplig skada.