När Carl lämnade Assad och kröp in i taxin visste Assad att han nu var redo för vad som helst. Om han måste mista sitt liv för att rädda sin familj så fick det bli så. All smärta och olycka som hans handlingar hade vållat hade fått sina konsekvenser, och Assad var inte rädd för att dö. Han tänkte bara inte dö ensam – Ghaalib skulle följa med honom på vägen.
Nu satt han på Hotel Meliás femte våning i sitt premiumrum med blicken fastnaglad vid panoramafönstret och Berlins blinkande ljushav. Någonstans mellan alla dessa små och stora lådor och klossar fanns det ett rum där Marwa och Nella låg och andades tungt.
Visste de att han levde och letade efter dem? Han hoppades att de gjorde det. Det kanske kunde ge dem en smula hopp?
Han drog i täcket där alla de oljade delarna av hans vapen låg och väntade på att bli hopsatta. Ovanpå vapendelarna låg hans sammanfattning av situationen. Minst tio gånger hade han gått igenom listan, och nu hade den börjat oroa honom. Om han inte hittade svaret på punkt åtta och nio, och den plats i staden där duvor på något sätt hade betydelse, så var han illa ute.
Assad var förtvivlad. Var skulle han sluta och var skulle han börja?
Det som stack i ögonen var fortfarande den tomma raden vid punkt arton, och han föreställde sig att den var en gemensam nämnare för flera av de andra punkterna. Om han med hjälp av den punkten skulle kunna följa ett konkret spår baklänges utifrån de fakta han hade räknat upp, så skulle det vara som att hitta änden i en hög med hoptrasslade sladdar och sedan långsamt reda ut knuten.
Assad tittade på klockan. Den var över midnatt, och det var länge sedan han hade känt sig så ensam. Carl var i Köpenhamn, och Herbert Weber låg i ett rum ett par våningar högre upp, förmodligen fortfarande upprörd över mediernas hårdhänta behandling av honom till följd av historien om konvertiten Dieter Baumann och mordet på Webers två män i Frankfurt.
Assad drog händerna över ansiktet och försökte vakna lite. För helvete, varför skulle även Carl svika honom på det sättet? Givetvis förstod han att han var orolig, men kunde han inte ha väntat tills han visste hur illa det var? Vem skulle han nu utväxla idéer med?
Han började montera ett par av sina mest kraftfulla handeldvapen medan han stirrade ut över floden Spree, stadens livsnerv, som flöt så stilla längs foten av hotellet genom Tysklands viktigaste stad. Hade de bara blivit till en flock bräkande får som dansade efter Ghaalibs pipa sedan de hamnade här? Fan ta honom!
Assad lade sig på rygg på bönemattan och glodde upp i taket. Stilleståndet under de senaste dagarna hade sugit musten ur honom, och om det fortsatte på samma sätt skulle katastrofen inträffa utan att de kunde göra något åt det, så det fick bara inte ske. Men hur skulle han hitta den lösa änden i sladdhärvan som låg där i villervallan bakom en massa andra trådar?
Han blundade och lät sig genomkorsas av en flod av frågor. En uppenbar lös ända som stack ut var varför Ghaalib hade valt Berlin till sitt mål. Var det enbart för att det var landets största och viktigaste stad? Huvudstaden, som hade upplevt så gruvligt mycket ondska? Den världsberömda stad som alla medier i världen skulle rikta allt sitt sökarljus mot om den än en gång drabbades av ett terrordåd? Eller hade Ghaalib någon särskild koppling till staden?
Han skakade på huvudet. Svaret var inte långt borta.
Efter ytterligare en halvtimme med ofruktbara analyser och otaliga genomgångar av listan fattade han äntligen ett beslut och valde att fylla i punkt arton med orden: ”Hamid rekryterade förmodligen gärningsmannen i Frankfurt, men hur gick det till? Ta reda på det.”
Hans klocka vibrerade. Det var mobilen som ringde.
”Är du vaken?” frågade Carl – typiskt honom. Vad fan skulle han annars vara när han nu svarade i telefon?
”Nej, jag sov min ljuvaste Askungesömn, Carl, vad hade du trott?”
”Det heter Törnrosasömn, Assad, annars blir det helt obegripligt. Hur är det med dig? Har det lossnat på något sätt?”
”Jag känner mig sjuk, och det kanske jag är också. Hur är det med Mona?”
”Jag hann inte till sjukhuset innan hon hade somnat, men hon mår inte bra. Kanske mister hon barnet, men de gör allt de kan för att stabilisera tillståndet. Det är för tidigt att förutsäga hur det slutar.” Han gjorde en lång paus, som inte öppnade för invändningar.
”Ja, jag är verkligen ledsen, Assad”, fortsatte han till sist. ”Om det kommer ett positivt besked om Mona i morgon eller övermorgon så kommer jag ner igen, det lovar jag.”
Assad kommenterade inte det. I övermorgon var så långt in i framtiden att det kanske inte existerade överhuvudtaget.
”Jag tror att det är Hamid som är nyckeln”, sa Assad i stället.
”Hamid? Varför då?”
”Det är så många punkter på listan som går tillbaka till honom, tycker jag. Som du lade märke till på videon från München så ser han väldigt annorlunda ut än en typisk arab med sitt kortsnaggade hår och sin västerländska klädsel, så jag tror faktiskt att han är bosatt i Tyskland, till skillnad från Ghaalib. Någon måste ju ha sett till att alltsammans klaffar för dem. Att hyra bussen och huset i Frankfurt, att samla ihop gruppen och hitta en säker plats att uppehålla sig på här i Berlin. Och så tänker jag att han dessutom har rekryterat både fotografen i München, attentatsmannen Mustafa i Frankfurt och den konverterade tyske kaptenen som dödade Mustafa.”
”Jaha…”, sa Carl och avbröt sig tvärt, som om det skulle komma en mening efter det.
”Vad tänker du?” frågade Assad efter en halv minuts tystnad.
”Du tror att Hamid kan ha rekryterat Mustafa fastän han bodde i Frankfurt?” Carl lät skeptisk. ”Står det någonting om det i underrättelsetjänstens rapport, då? Nu är det ju över ett dygn sedan killen blev dödad, så undrar om inte Webers folk har hunnit skrapa så pass mycket på ytan att rapporten är värd att läsa?”
”Jag läste den i eftermiddags, och det gjorde mig inte mycket klokare. De har förhört Mustafas familj, och de visste givetvis ingenting om hur han hade blivit radikaliserad och rekryterad. Han var en helt vanlig pojke som ur tomma intet blev lurad att göra det han gjorde, sa de.”
”Jaså. Har man hört det förut? En helt vanlig pojke och ett par föräldrar som är chockade och inte förstår något överhuvudtaget? Jag tycker att du ska väcka Herbert Weber och se till att du får den senaste rapporten.”
”Ja, men om det överhuvudtaget finns något i den som ger några konkreta spår, så har väl Webers folk gett sig ut på jakt för länge sedan?”
”Sant, Assad. Men Webers folk är ju inte du, eller hur?”
Återigen denna irriterande paus, hur fan skulle han reagera på det? Visste inte Carl att smicker var satans andedräkt?
”Oavsett vad du gör så måste du vara försiktig, Assad. Jag ringer igen i morgon. Sov gott!”
Så lade han på.
”Nej, jag har inte gått och lagt mig. Kom ner till gatuplan, jag sitter i baren. Vem fan kan sova efter sådana dagar?”
Herbert Weber hade låtit någorlunda normal i telefon, men hans spritandedräkt var fullständigt desinficerande och ögonen halvslutna och oförmögna att fokusera när Assad hittade honom på en stol ut mot gatan. Det var en man som säkert aldrig tidigare hade varit med om att förlora folk på sitt pass.
”Jag skulle gärna vilja läsa rapporten om förhöret med Mustafas föräldrar en gång till”, sa Assad.
Weber skakade på huvudet. ”Jag råkar inte ha papperet på mig.” Hans skratt avslöjade ett tonläge som man inte hade trott om en så stor man, och alla sneglade på honom.
”Vem är det som har den, då?”
Weber höll upp ett finger i luften. ”Ett ögonblick”, sa han och rotade slött i fickorna.
”Här”, sluddrade han och räckte Assad sin mobil. ”Lösenordet är fyra-tre-två-ett, och filen är bifogad i Gmail och heter fhmustafa.”
Gmail och världens vanligaste lösenord. Och detta var underrättelseofficeren som ledde utredningen?
”Det är inte rapporten, Assad, det är något bättre. För det är en videofilm av själva förhöret. Vidarebefordra den till din mejladress, bara, och sedan skulle du kunna bjuda mig på en konjak. Ta en till dig själv också, det behöver du visst.”
”Jag dricker inte alkohol, Herbert, men tack ändå.”
Han skickade filen och hittade en ostörd plats i soffhörnet ut mot receptionen.
Efter tio minuter gjorde det ont att titta på förhöret, för Mustafas föräldrar var fullständigt otröstliga. De slet i sina kläder, och på arabiskt vis ropade de till sin profet och bad honom ge dem tröst. För mindre än tjugo minuter sedan hade det ringt på dörren, och de hade fått meddelandet om sin älskade sons gärning och död. Det hade varit det värsta ögonblicket i deras liv.
Assad ville helst av allt spola framåt i filmen, men han fick en känsla av att polisens tolk inte fick med allt och lyssnade därför extra intensivt på föräldrarnas egna ord. För det mesta kom översättningen precis efter föräldrarnas repliker, men ibland gled den in över nästa mening. Det var uppenbart att tolken hade rutin på sitt arbete, för han påverkades inte alls av föräldrarnas sinnesrörelse. När föräldrarna stammade fram sin kärlek och sorg upprepade han bara det som inte hade sagts förut. Så det var inte så konstigt att inte heller Webers män såg ut att bli berörda.
När de kom till frågan om vem Mustafa umgicks med och var han hade kunnat bli radikaliserad skakade modern så mycket på huvudet att slöjan gled ner på axlarna.
”Mustafa blev inte radikaliserad av någon”, snyftade hon. ”Han var en helig människa som inte kunde göra någon illa, och han gick aldrig någonstans utan att hans pappa var med. Han skötte skolan och sina böner och han gick aldrig till moskén utan sin pappa heller.”
”Vi vet inte vad det är som har hänt”, hulkade hans pappa. ”Mustafa var en sådan sund pojke, som höll på med sport precis som sin pappa. Han var väldigt, väldigt stark och boxades på elitnivå, för han hoppades så innerligt att han skulle kunna bli proffs. Vi var så stolta över…”
Han hejdade sig. Det blev för jobbigt att prata om.
Han reste sig så tvärt att teet skvalpade över i skålarna på bordet, och tjugo sekunder senare kom han tillbaka med en silverpokal stor som en vinkaraff i händerna.
”Titta här! Förstapriset i lätt mellanvikt. Han vann alla sina matcher på teknisk knockout.”
Han torkade ögonen och riktade pokalen mot kameran. Det var jobbigt att se den vuxne mannen försöka försvara sin son med skälvande läppar. Assad hade verkligen önskat att han aldrig hade varit i den där parken. Då hade pojken kanske fortfarande levt.
”Mustafa visste alltid exakt hur han skulle träna och vad han skulle äta, han var en sådan klok och snäll pojke. Åååhhh, vad är det vi har gjort?”
Hans arm sjönk ner lite, så att man kunde se inskriptionen på pokalen. Assad pausade filmen och spolade tillbaka några sekunder.
”Juniorcup 2016, Lätt mellanvikt, Wiesbaden-Berlin”, stod det.
Assad studsade till.
”Det var första gången Mustafa vann en cup, och förra året vann han en cup till i Berlin, men som mellanviktare. Vi hade en sådan fin dag, han och jag”, grät pappan medan hans hustru drog honom intill sig och höll om honom.
Assad satt ett ögonblick och funderade på vad han hade sett innan han reste sig. Så höjde han handen till hälsning till Weber, som nu satt lutad mot fönstret. Undrar om de inte skulle slänga in honom på rummet snart?
Assad försökte minnas.
Det var ett par dagar sedan han såg Blaue Jackes video från München, men när han blundade kunde han återkalla bilder från den som gjorde honom både orolig och hoppfull. Han erinrade sig scenen: I det dunkla rummet hos den tyske fotografen satt Ghaalib och Hamid och pratade förtroligt med varandra. Det var första gången Hamid kom in i bilden i det här fallet, och han hade framstått som en beslutsam man som Ghaalib verkade ha stor respekt för. En gång hade de trots samtalets allvar skrattat ihop, det mindes han tydligt, och nu mindes han dessutom varför. Det var när Hamid för att illustrera något i samtalet som Assad inte hörde hade hoppat upp och levererat en serie boxningsslag på lätta fötter, som en proffsboxare. En snabb reaktion mitt i ett lugnt samtal, tyckte Assad. Var Hamid gammal boxare? Och hade han träffat Mustafa i den rollen?
Assad trutade med munnen och andades ut, för alla hans instinkter sa honom att detta måste undersökas här och nu.
Med några få sökord på Google hittade han boxningsklubben som hade arrangerat cuperna som Mustafa hade varit med i. Sedan gick han in på det som säkert ursprungligen var tänkt som en hemsida med statistik, foton och allsköns information. Men i stället för sådana fakta fanns det inget mer än klubbens adress och ett erbjudande om rabatt om man blev medlem i klubben före den 31 december 2015, alltså för snart tre år sedan. Om det inte hade varit för att Mustafas föräldrar hade nämnt en cup för bara ett år sedan så skulle han utifrån denna hemsida ha trott att klubben var nerlagd.
Och slutligen stod det längst ner på sidan att om man bara ringde ett visst nummer så skulle man få prata med en tränare.
Än en gång den natten tittade Assad på klockan. Klockan var över ett, och det var knappast en tid på dygnet när en tränare skulle sitta och vänta på nya medlemmar. Ändå slog han numret och väntade tålmodigt tills telefonsvararen gick i gång och meddelade att klubben hade öppet alla veckans dagar mellan elva och tjugoett.
Sedan tog han sin mest pålitliga pistol och stack ner den i byxlinningen.
På Friedrichstrasse behöver man inte stå i många sekunder innan det kommer förbi en taxi, men när chauffören hörde vart han skulle såg han bekymrad ut.
”Det är ett väldigt mörkt område”, sa han och lade i växeln. ”Väldigt mörkt så sent på natten”, upprepade han, och sedan sa han inget mer förrän de äntligen stannade.
Han hade rätt. Stället påminde faktiskt mest av allt om några av de allra värsta områden som Assad hade besökt i Litauen. Själva byggnaden hade förmodligen varit ett ståtligt stationshus före kriget, högt och i flera våningar, för det låg precis intill järnvägen och var nu omgivet av allsköns skräp och rostiga metallstaket, som för länge sedan hade lagt sig ner.
”Är du verkligen alldeles säker på att det är rätt adress?” frågade chauffören.
Assad tittade upp på en skylt med ett par jättelika boxhandskar som hängde ovanför entrédörren. ”Berlins Boxningsakademi”, stod det.
”Ja, det är här. Du får femtio euro om du väntar på mig i en kvart.”
”Tyvärr”, sa han och tog emot sin betalning. Och så stod Assad ensam i mörkret.
Dörren såg verkligen ut som om den hade kunnat vara entrén till någon av forna tiders offentliga institutioner. Visserligen fanns det inte längre något mässingshandtag, det hade säkert hamnat på loppis, men materialet som dörren var gjord av var massiv ek.
Han bankade på dörren ett par gånger, och när det precis som väntat inte kom någon och öppnade gick han runt till baksidan, där resterna av en smal perrong löpte längs byggnaden. Där upprepade han proceduren, knackade på ett fönster och ropade för säkerhets skull och frågade om det var någon därinne. Fortfarande ingen reaktion.
Han tryckte näsan mot den skitiga rutan och såg in i en stor, mörk lokal, som säkert hade varit väntsal, men som nu efter alla konstens regler hade utrustats med träningsredskap, en boxningsring och till och med sittplatser för minst femtio personer.
Om det inte hade varit för Herbert Webers omtöcknade tillstånd skulle Assad ha ringt honom och bett honom ta reda på om myndigheterna på något vis redan hade ögonen på klubben. Han skakade på huvudet åt sig själv. Ett sådant samtal skulle knappast leda till något konstruktivt vid den tiden på natten.
Men vad kunde han göra, då? Det hade förekommit förr att föreningar som den här fungerade som täckmantel för samhällsfientlig verksamhet, som lockade till sig unga män från de samhällsskikt som hade mest att slåss för. Fattiga svarta i USA, fattiga latinos i Sydamerika och fattiga invandrare i Europa. Inte så konstigt att världens boxningspodier oftast befolkades av människor med mörk hy. När han tittade upp på de fransiga turneringsaffischerna som var uppklistrade på väggen såg han att det här stället inte var något undantag.
Assad nickade för sig själv. Vad riskerade han om han bröt sig in? Att ett larm gick i gång? Att polisen skulle komma och gripa honom och kanske väcka åtal? Ett åtal som Weber säkert snabbt skulle kunna avblåsa?
Han hittade en mer anspråkslös bakdörr, där målarfärgen var avflagnad och plywoodskivorna hade krympt så mycket att de hade spruckit. Han tog lite sats och sparkade så hårt på den nedersta panelen att rutorna skallrade. Sedan väntade han ett ögonblick, tittade sig omkring och sparkade en gång till, så att faneren splittrades och isoleringsmaterialet i dörren föll ut.
Efter ytterligare ett par sparkar hade hålet blivit så stort att han kunde krypa in genom det.
Han hittade en strömbrytare på en pelare mitt i lokalen och tände ett hav av lysrör, som efter några sekunders blinkande lyste upp lokalen så vitt och kallt att det hade kunnat vara ett ställe där man tvingade ur folk bekännelser.
Nu var hans mål att hitta något som kunde bekräfta att Hamid hade brukat besöka stället.
Efter en hård och svettig cup hade det säkert varit en smal sak för Hamid att klappa segrarna på ryggen och bjuda in dem till lite belöning. Hur många gånger runt om i världen hade inte unga män blivit rekryterade med fina ord och en kopp ångande te med söta kakor till? Så varför hade det inte också kunnat ske med Mustafa, när man tänkte på hans sorgliga slut? Ja, om Mustafas umgängeskrets verkligen var så snäv som hans föräldrar påstod, så skulle han inte bli förvånad om den unge mannen hade träffat någon här under sin senaste cup och att vederbörande hade invigt honom i västvärldens dekadens och hans plikt som rättrogen att försvara sin religion.
Och ju mer Assad tänkte på det, desto mer övertygad blev han om att denne någon var Hamid.
Det låg flera rum alldeles intill den stora salen. Ett par omklädningsrum som luktade mögel, ett av dem utrustat med en sliten massagebänk, ett litet köksallrum med kaffebryggare, vattenkokare, porslin och flera hyllor med olika sorters te och kryddor i genomskinliga glasburkar.
Det måste finnas ett kontor någonstans, kanske en trappa upp, tänkte han och valde en spinkig spiraltrappa som gick upp till övervåningen.
Han hade bara kommit halvvägs när ljuset tändes däruppe och gled in över trappans översta steg.
Assads hand sökte sig automatiskt till pistolen när han tog de sista stegen. För ett ögonblick tänkte han att han hade aktiverat en sensor, men det dementerades av en gestalt på trappavsatsen. Utan förvarning sparkade han Assad i ansiktet så att han flög baklänges nerför trappan och slog i golvet i träningslokalen så att han tappade luften.
”Vem är du?” skrek mannen och ställde sig grensle över honom. Han var stor och svettig. Kanske hade Assad väckt honom när han sov som djupast. Det såg ut så när han stod där i underkläderna.
”Räkna inte med att du får någon hjälp av den där”, sa han och pekade på Assads pistol, som låg på golvet fyra, fem meter bort.
Assad masserade sitt bakhuvud och reste sig till hälften.
”Du undrar vem jag är? Jag är den siste i hela staden som behöver bli försenad”, sa han. ”Jag beklagar verkligen att jag var tvungen att bryta mig in, jag ska betala din dörr. Hörde du inte hur jag bankade och skrek?”
”Varför har du kommit hit? Här finns ingenting som du kan stjäla”, sa han och grep tag i Assads krage så hårt att han fick kräkreflexer.
Assad högg tag om mannens handled för att få honom att lossa sitt grepp.
”Var bor Hamid?” kom det halvkvävt från honom.
Jättens ansikte skrynklades ihop. ”Det är många som kommer hit som heter Hamid.”
”Den här kommer inte hit för att träna. Han är omkring femtio och har gråsprängt, snaggat hår.”
Greppet blev hårdare. ”Menar du honom?”
Han nickade mot en affisch på kortväggen, där två boxare tittade på varandra utan kärlek. ”Mästerskapsmatch lätt tungvikt 1993, Hamid Alwan mot Omar Jadid”, stod det, och så ett datum då matchen hade gått av stapeln.
Assad var inte säker. Så tydlig hade Münchenvideon inte varit att han med fullständig säkerhet skulle kunna känna igen mannen däruppe som han såg ut för tjugofem år sedan.
”Ja, jag tror det”, sa han ändå, och då föll jättens första slag, som skickade Assad baklänges mot domarbordet.
Assad studerade sin en och nittio långa motståndare och tog sig för hakan. Slaget hade varit exakt och smärtsamt, troligen var han före detta boxare på hög nivå. Bra räckvidd, relativt muskulösa överarmar och lår, men tydligt märkt av ålder och av den hårda sporten, med bruten näsa, tunga ögonlock och garder som just nu hängde mitt på mellangärdet.
Assad reste sig upp. ”Sådär borde du nog inte göra en gång till”, sa han och torkade bort blodet från överläppen. ”Jag frågar dig. Hamid Alwan, han där borta på affischen, är Alwan hans riktiga efternamn?”
Tungviktaren förberedde sig för nästa slag. Brist på respekt bestraffades tydligen omgående i de kretsarna.
”Stopp”, sa Assad och höll upp handen framför sig som försvar. ”Jag är inte ute efter att skada dig, du måste bara svara. Är Alwan hans riktiga efternamn?”
”Säger du skada MIG?” Han trodde inte sina öron. ”Jag slår ihjäl dig, din lilla lus. Du ska inte komma här och…”
Assads handkantslag mot halsen fick honom att kränga åt sidan, och det räckte för att Assad skulle kunna få in två snabba sparkar i skrevet och avsluta trippelattacken med ännu ett slag mot halsen. Det tog allt som allt två sekunder innan mannen brakade i golvet med ett dån.
Assad plockade upp pistolen och stoppade tillbaka den. Som ett berg låg hans motståndare där på golvet med båda händerna på halsen och försökte få luft. Åsynen av en dödvikt på hundratjugofem kilo i vita underkläder som ligger och vrider sig på golvet med ögonen uppspärrade i panik och ångest var inte riktigt det Assad hade kommit dit för.
”Är Alwan hans riktiga efternamn?” frågade han om igen.
Mannen försökte svara, men det gick inte.
”Är det ditt ställe, det här? Har du en lägenhet där uppe?” frågade han och fick fortfarande inget svar.
Assad gick ut i köket och hämtade vatten. Om han så skulle smörja hans tunga med olja så skulle han nog få i gång den.
Mannen drack försiktigt medan han såg Assad i ögonen. Det märktes att han fortfarande inte hade kommit över chocken. Assad tyckte nästan synd om honom.
”Är Alwan hans riktiga efternamn?” frågade han för fjärde gången.
Jätten blundade. ”Han dödar mig. Han kommer hit och bränner ner stället”, kom det hest.
Då visste han alltså svaret. Det var en lättnad.
”Har du ett register över folk som kommer hit?”
Han tvekade lite för länge och skakade sedan på huvudet.
Assad tog fram sin mobil och ringde Weber.
Kanske skulle ett sceneri som detta kunna få spaningsledaren att ta sig samman lite grann.
Det kom hela fem man, så Weber hade förstått budskapet. Han stank fortfarande sprit, men han var förbluffande närvarande och samlad.
”Vi tar in honom på förhör”, sa han och nickade till sina mannar. Han såg sig omkring. ”Och vad har du sysslat med här, då?”
Assad ryckte på axlarna. ”Jag stötte till dörren så att den gick sönder. Jag ska betala för den, det har jag lovat vår gamle vän här.”
Weber skakade på huvudet ett par gånger, och det såg inte ut att vara så välbetänkt, eftersom han tog sig för pannan efteråt.