”Vad har ni gjort med honom?”
Boxaren som de hade tagit med sig såg ut som om han hade gråtit. Assad hade många gånger förut sett knäckta vuxna män, men inte precis män som den här före detta boxaren från Berlins Boxningsakademi, som nog under sin karriär hade varit van vid att stå pall för det mesta. Vad var det han var så rädd för?
Det var en något sliten, men i övrigt förbluffande vaken och nykter Weber som gav honom svar på tal.
”Om du tänker på hans skråmor och blåmärken så har du dig själv att tacka, Assad. Vi har inte rört honom.”
”Nej, men han ser ju ut som om ni har avkunnat hans dödsdom och att den ska verkställas när som helst.”
Weber drog i sin polokrage. Varför såg han ut som om han hade träffat mitt i prick?
”Hmm. Det stämmer, han är livrädd. Vi blev tvungna att lova honom att behålla honom här på stationen tills det hela är över.”
”Vad har han berättat för er?”
”Att Hamid kanske inte heter Alwan i efternamn, kanske är det bara ett namn som han gick under som boxare, han är inte säker. Men i gengäld vet han var han brukade gå och dricka te på den tiden när han var aktiv. Kaféet finns fortfarande, så där har vi en uppgift att ta itu med. Och han vet dessutom att om Hamid får veta att han har skvallrat för oss så kommer både han och hans boxningsklubb snart att vara historia. Han har sett förut vad Hamid kan göra, och han vet att han har ett jättestort nätverk.”
Det hade Assad inte tvivlat på heller. ”Då kanske ni nu håller med mig om att vi har hittat rätt Hamid?”
Weber och alla omkring honom nickade.
Assad höll andan. Äntligen!
”Vad sa han när ni sa att vi är övertygade om att det är samma Hamid som rekryterade Mustafa i Frankfurt?”
”Han säger att han ofta har sett Hamid komma på oanmält besök på klubben, och att han efter cuperna nästan alltid stod och pratade förtroligt med de unga boxarna. Han har också hört rykten om att ett par av ungdomarna som deltog i cuperna sedan dess har åkt till Syrien. Så det kanske är så det ligger till, det förstår han mycket väl.”
”Varför har han inte för länge sedan anmält det om han har haft en känsla av att det försiggick något olagligt i hans egen klubb?”
”Av samma anledning som varför vi var tvungna att trycka på så hårt innan han öppnade sig.”
”Säg vad det där kaféet heter, Weber.”
”Nej, det kan jag inte göra. Du kan inte köra solo här, Assad. Det är för mycket som står på spel, det handlar inte bara om din familj, det handlar också om helt vanliga människors liv och säkerhet.”
Assad försökte låta bli att bli sårad, men vad hade han för nytta av det just nu?
”Om jag inte hade gjort det där i natt så hade vi inte kommit vidare. Du låg ju rejält påstruken på ditt rum, så säg nu vad det heter!” Såg HAN sårad ut nu? Inte såvitt Assad kunde se.
”Nej, vi åker dit i samlad tropp. Vår insatsstyrka går in, och så griper vi dem som driver kaféet, det är det enda sättet. Om du går in ensam så riskerar vi inte bara ditt liv utan dessutom att vår sista möjlighet att närma oss gruppen försvinner.”
”En insatsstyrka? Det är verkligen en dålig idé, Weber. Om ni gör det så kommer alla att knipa käft. Vi hinner inte på det sättet, vi hinner inte. Klockan tickar.”
Kaféet låg på andra sidan gatan, lite skyddat bakom några höga byggnader.
Det var fortfarande tidigt på dagen, så det fanns inte mycket trafik att gömma sig bakom. Det gjorde Assad missnöjd.
”Ni parkerar för långt fram, Weber, de ser bilarna. Sådana där svarta Audiar luktar ju bråk och problem på långt håll i de här kvarteren.”
Weber muttrade. ”Vi måste kunna se vad som pågår därinne, så enkelt är det. Annars går vi in tillsammans med dig. Du får max fem minuter från och med nu, sedan kommer vi.”
Assad skakade på huvudet och klev ut. Den här diskussionen hade redan pågått för länge.
”Den där tycker jag för övrigt att du ska lämna kvar här! Den kommer du ändå inte att få användning för.” Han pekade på nedre delen av Assads rygg, där pistolen satt.
Det låtsades Assad inte om, utan sneddade över gatan.
Utifrån sett var kaféet inget särskilt iögonfallande ställe, en kombination av sportbar och vattenpipsklubb med halvsmutsiga fönster och en entré som inte hade blivit städad på ett tag. De gjorde reklam för alkoholfria drycker och inte minst för en sjuttiotums storbildsskärm och sändningar från Bundesliga och den spanska La Liga, och så vattenpipsrökning för mellan fem och åtta euro beroende på tid på dagen.
På insidan stämde baren överens med sitt yttre, med den lilla skillnaden att en rad hyllor uppe under taket och längs väggarna var fyllda med diplom, silverpokaler och affischer för mängder av idrottsgrenar, som alla gick ut på att få sin motståndare på rygg. Boxning, judo, taekwondo, jujutsu, MMA och så vidare.
Den lilla kundkretsen bestod av idel araber, så det skulle verkligen ha varit ett misstag att skicka in en grupp etniska tyskar här i det ärendet. Han nickade till de tre männen som bredde ut sig med vattenpipan i gång. Stämningen var ganska seg, och det passade Assad utmärkt.
Mannen bakom det sammetsklädda surrogatet till bardisk tog ingen särskild notis om honom, Assad var ju precis som resten av kundkretsen uppenbarligen en av deras egna.
”Assalamu alaikum”, började han, och fortsatte på arabiska: ”Är det du som är ägaren?”
Han nickade, och Assad såg näringsverksamhetstillståndet på väggen. ”Du heter Ayub, och då är det dig jag ska prata med. Jag letar efter Hamid, kan du hjälpa mig?”
Just den sista meningen var det nästan för lätt att svara nej på, men ibland är en naiv utstrålning den bästa nyckeln. Det var det däremot inte här.
Han skakade på huvudet. ”Hamid? Det är många som heter Hamid som kommer hit.”
”Jag pratar om Hamid Alwan, vår mästarboxare. Jag ser honom inte uppe på väggen men det är väl ett misstag.”
Värden slutade putsa sina billiga vattenglas. ”Hamid Alwan?! Vad vill du honom?”
Assad lutade sig in över disken. ”Jag måste komma i kontakt med honom så snart som möjligt, för annars kommer han att få stora problem.”
”Problem, vad då för problem?”
Assad rynkade ögonbrynen och betonade alla ord han sa därnäst. ”Riktiga problem. Sådana som du inte vill veta något om, förstår du?”
Alla de tre rökarna bakom honom lyfte på huvudet. Han hade alltså ändå sagt det för högt.
”Jag ska säga det till honom när jag träffar honom”, svarade kaféägaren.
”Ge mig hans nummer, så säger jag det själv.”
Kafévärdens rörelser blev snabbare. Glaset ställdes bland de andra, och handduken kastades över axeln. Så gick han runt disken och tittade uppfordrande på de övriga i lokalen.
”Tag med honom ut på baksidan, och om ni så ska ge honom stryk så låter ni honom inte gå förrän han berättar varför han är här. Jag gillar honom inte.”
Assad ställde sig framför dem. ”Jaha, det gör ni bara om ni vill att kaféet ska avlägsnas från jordens yta.” Assad vände sig om mot ägaren, medan de tre livvakterna långsamt reste sig upp. ”Om du visste vem det är som har skickat mig så skulle du gå ner på knä. Till och med Hamid Alwan är bara ett sandkorn i öknen.”
Det verkade inte ha någon effekt.
”Sätt i gång nu bara”, befallde ägaren oberört.
Däremot fick det effekt när Assad drog fram pistolen och siktade på honom. Alla männen stelnade till.
Assad tittade på sin klocka som vibrerade på armen. Det var ett sms från Weber. ”Du har exakt fyrtiofem sekunder på dig från och med nu, inte mer”, stod det. Var karln idiot?
”Stå stilla, annars plockar jag er en efter en”, befallde han.
Han vände sig mot ägaren igen. ”Vi har inte så lång tid på oss, så nu måste du fatta ett beslut, Ayub. Tala om för mig var jag hittar Hamid, för han är i livsfara. Fattar du vad jag säger?”
Han nickade. Inte helt övertygad, men kanske på väg.
Assad lyfte upp jackan och stoppade ner pistolen innanför linningen igen. ”Nu har jag visat min goda vilja, så nu är det din tur.”
Han nickade, men i samma ögonblick flimrade det av skuggor över skyltfönstret, och innan Assad hann uppfatta det sparkades dörren upp, och Webers trupper stormade in på kaféet.
Det hade inte gått tjugo sekunder sedan sms:et kom, vad höll de på med?
Övermakten var kompetent och stor, så de tre männen blev omedelbart neutraliserade och belagda med handfängsel, och sedan steg Weber fram till Assad, till synes totalt oberörd av hans blixtrande ögon.
”Det var visst tur att vi kom förbi”, sa han och tog fram ett par handfängsel. ”Armarna på ryggen”, sa han till ägaren och vände sig sedan till Assad. ”Det gäller dig också.”
”Jag ger dig nittio sekunder från och med nu”, viskade han när han klickade fast dem kring hans handleder. ”En och en halv minut, är det uppfattat?”
Assad förstod och hoppades att han skulle vara bättre på att hålla tiden den här gången. Bortsett från att de tog ifrån honom hans pistol så spelade de äntligen med.
Weber och hans mannar tryckte ner kaféägaren och Assad på ett par stolar och vände dem ryggen. Redan då var Assad i full färd med att lirka fram handfängselnyckeln under sin armbandsklocka.
”Ni sitter kvar här, vi håller ett öga på er”, sa en av Webers män till Assad och ägaren. Och så släpade de ut livvakterna mot bilarna.
Assad stretade ett tag med handfängslen. ”Jag är loss om några sekunder, så gör dig redo, för vi måste härifrån.”
Han skakade på huvudet. ”Jag ska inte härifrån. Vad skulle de kunna göra med mig, jag har inte gjort något?”
”Om du stannar kvar här så kommer du inte att se solen gå upp i morgon. Det är de här typerna jag skulle varna Hamid för. Tänk dig för, människa! Tala i stället om för mig om det finns en bakdörr och om du har ett fordon?”
Han tvekade i några sekunder, men sedan nickade han och vände sig om så att Assad kunde befria honom.
De tumlade ut på ett stort komplex av bakgårdar som hängde ihop, och tjugo sekunder senare satt de på Ayubs motorcykel i full fart bort från huvudgatan, där tre oskyldiga män just nu var på väg till stationen för att bli placerade i häkte tills det här var över. Assad klappade sig på innerfickan, där hans mobil låg. Kanske hade Weber redan sett att hans GPS-signal var på väg mot sydöst?
När de hade kört i en kvart stannade Ayub på en stillsam gata med radhus och låga flerfamiljshus.
”Nu kan du stiga av”, sa han.
Assad gjorde som han sa, och tittade sig omkring. ”Är det därinne?” frågade han och pekade på huset närmast dem.
Han hann precis uppfatta klicket när Ayub lade i växeln på motorcykeln. Han hoppade instinktivt framåt just som mannen skulle trycka gasen i botten. Assad lyckades inte välta motorcykeln utan fick i stället tag i bygeln som han alldeles nyss hade lutat sig mot.
Motorcykeln svajade, och Assads fot slungades mot trottoarkanten, men Ayub var så rutinerad att han lyckades få den i balans, och i hög fart körde de genom kvarteret med Assads ena ben sparkande mot asfalten medan han försökte dra sig upp på sadeln. Ett par gånger slog Ayub bakåt med högerarmen och träffade Assad i tinningen, och när han försökte för tredje gången släppte Assad bygeln och grep tag i hans fria arm med båda händerna.
Resultatet var förutsägbart och verkligen inte bra för hälsan. Det oväntade rycket fick Ayub att dra i det vänstra handtaget med full kraft, vilket gjorde att motorcykeln svängde och välte åt vänster, så att Ayub hamnade under den. Assad släppte omedelbart sitt grepp och låg plötsligt på körbanan och såg hur den förarlösa motorcykeln brakade mot trottoarkanten på andra sidan och inte stannade förrän den var femtio meter längre bort på gatan.
”Är du inte klok? Vad i helvete håller du på med?” skrek Assad medan han linkade mot den skadade.
Ayubs ansikte låg rakt ner mot stenplattorna, halvt om halvt uppe på trottoaren. Bortsett från blodiga skrubbsår verkade det som om överkroppen hade klarat sig bra i fallet, men hans vänsterben var inte i något vidare skick.
”Tror du inte att jag genomskådade dig?” stönade Ayub.
Assad böjde sig över honom. ”Hamid håller på att planera ett terrordåd, och de har upptäckt honom. Vi måste varna honom, hör du det. Tala om för mig hur jag kan hitta honom, så räddar du hans liv.”
Det gick en ryckning över hans ansikte. ”Jag känner inte mina ben”, sa han med kraftlös röst.
”Jag ringer efter en ambulans, men tala först om för mig var jag hittar honom.”
Han tittade på Assad med ofokuserade ögon. ”Hamid är min bror”, sa han. Och så dog han.
Assad höll andan, det här var fruktansvärt. Och när folk kom störtande ut ur husen och frågade vad som hade hänt kunde han inte annat än att blunda och be en kort bön för den döde och för sin familj, vars öde nu verkade mer och mer oundvikligt.
Sedan lade han handen på mannens kind. ”Din stackars dumskalle”, sa han och väntade i ett par minuter, tills Webers trupper äntligen hittade honom.