En sjuksköterska kom trippande i korridoren.
”Ett ögonblick!” sa hon och drog honom åt sidan innan han öppnade dörren till Monas rum.
”Carl Mørck, jag tänker bara säga dig ett par saker innan du går in. För säkerhets skull behåller vi Mona i en eller ett par dagar till, så lova mig att du inte sätter någon press på henne, för hennes kropp och huvud har gått igenom ett par extremt utmattande dagar. Och även om det just nu ser ut som om fostret är utom fara så har Monas tillstånd alltså inte stabiliserats än, bara så du vet. Upphetsning, sorg, frustration, alla möjliga stora känslor kan framkalla ännu en ofördelaktig utveckling, och Mona har faktiskt varit mycket orolig både för dig och för något fall som ni håller på med inne på er avdelning.”
Carl nickade. Han skulle göra allt som stod i hans makt för att graviditeten skulle fortskrida som den skulle, sa han. Han var bara så lycklig över att både barnet och Mona hade tagit sig igenom krisen så fint.
Mona log och grep tag om hans händer som om de var hennes enda fasta punkt i tillvaron. Det var inte svårt att se vilken kris hon hade gått igenom utan honom. Huden såg ömtåligare ut och läpparna var bleka, men hennes inre styrka, den som hade hållit kvar barnet, lyste i hennes ögon.
Han omfamnade henne försiktigt och lade handen på hennes mage. ”Tack”, sa han bara.
De satt tysta en liten stund och höll varandra i handen. Ord var så betydelselösa nu. Varför skulle det gå så många år innan de äntligen fann varandra? Det verkade just nu så meningslöst.
”Tack själv”, sa hon och kramade hans hand.
”Försökte sjuksköterskan skrämma upp dig?” Hon väntade inte på att han skulle svara. ”Glöm henne, Carl. Hon försöker bara skydda mig, men hon känner inte mig. Vi måste prata om alltihop, Carl. Annars får jag ingen ro.”
Han nickade.
”Hinner ni? Hinner ni stoppa det som håller på att hända i Berlin? Kommer Assad och hans familj att slippa undan med livet i behåll? Säg som det är.”
”Ärligt?”
”Ja, för guds skull, svara mig ärligt.”
”Jag är väldigt orolig för alltihop, Mona. Vi har varit tvungna att lägga band på oss de senaste dagarna, för det har i stort sett inte skett några framsteg alls, och vi har varit nära att gå upp i limningen på grund av det. Jag är tvärtom rädd för att oddsen är väldigt dåliga för Assads familj, och dessutom för att vi ska kunna förhindra det som vi är så rädda ska hända.”
”Ett terrorattentat i Berlin?”
”Ja.”
”Du måste åka tillbaka och hjälpa Assad, Carl, annars kommer du aldrig någonsin att kunna förlåta dig själv. Jag klarar mig, det lovar jag. Men då måste du också lova mig att du inte utsätter dig för livsfara. Om det händer något med dig, så…” Hon höll sig om magen.
Hon behövde inte säga mer.
”Det lovar jag”, sa han. ”Men just nu är jag ju här hos dig, och här stannar jag.”
”Men Carl, du har ett annat fall också, och tack vare Rose har jag kommit väldigt nära det. Så du måste hjälpa mig och Rose och Gordon, förstår du det? Nu hänger två kvinnors liv på att ni gör allt ni kan för att sätta stopp för den där sinnessjuka pojken. Om tio minuter åker du in till polishuset och gör det du är allra bäst på, eller hur, Carl?”
Han lade huvudet på sned. Vilken fantastisk kvinna.
”Vad vet du, Mona? Har det tillkommit något nytt i fallet?”
”Pojken har informerat Rose om att han tänker döda båda kvinnorna innan han går ut på stan och mördar i blindo, och det tror vi är sant. Och Rose är dessutom säker på att han är mycket nära att nå dit i spelet där det kommer att hända.”
”Menar du i dag?”
”Snart i alla fall. Kanske i dag, kanske i morgon. Jag vet att Marcus Jacobsen är inkopplad på fallet och har jobbat hårt för att säkerhetspolisen också ska kopplas in.”
”Hur då?”
”Om du åker dit så har jag hört av Rose att de har möte på er avdelning om en och en halv timme.”
Carl stönade. Möte redan klockan elva! På FÖRmiddagen! De där mönstergossarna inom säkerhetspolisen hade verkligen aldrig varit hans kopp te.
”Du ska också veta att Hardy och Morten har varit i Schweiz för andra gången medan du var i Berlin. Jag tycker att du ska kontakta honom när du har tid.”
Gordon och Rose satt och stirrade på honom som hundvalpar som hoppades på godsaker från de rikas bord. Om de ändå kunde låta bli det.
Carl blundade och lyssnade intensivt på ljudinspelningen. Varenda betoning och vartenda ordval i den sista inspelningen av pojken som de kallade Kurt-Brian Logan kunde ha betydelse.
När den var slut slog han upp ögonen och såg på dem, och de tänkte allihop samma sak, det märktes. Om de inte hittade honom väldigt snart så skulle det bli fruktansvärt blodigt. Carl kunde se det framför sig. Kvällstidningarna som löpte amok. TV 2 NEWS som precis som vanligt skulle göra stor affär av det så att det kunde fylla deras programtablå väldigt länge. Seriösa dagstidningar skulle attackera deras avdelning Q, som de i elva års tid hade jobbat hårt för att göra till den mest gedigna spaningsenheten i Danmark. Väldigt mycket kunde gå till spillo om den vansinniga pojken lyckades med sin sjuka plan.
”Jaha, ni kunde inte ha gjort det så mycket bättre, även om vi just nu inte har så mycket att gå på. Men i den här inspelningen hänger jag upp mig på två saker som kanske kan ha betydelse. Och det är dels hunden som skäller, dels att killen är så besatt av bokstaven A.”
Rose nickade.
”Har säkerhetspolisen hört den här inspelningen?”
”Ja, jag har gett dem allt vårt material”, sa Gordon. ”Marcus har bett dem att samköra alla data, och de kommer hit för att informera oss om det.”
Den långe drasuten hade om möjligt blivit ännu magrare av det här fallet. Tappade han ett par kilo till så skulle han bara väga hälften så mycket som Rose numera hade att bjuda på.
Han tittade på Carl med bedjande ögon. ”Om säkerhetspolisen inte kommer med något nytt av avgörande betydelse så måste vi alltså be Marcus offentliggöra teckningen av pojken tillsammans med hela historien. Alla tevekanaler kommer att göra plats i sina tablåer när de får höra vad det handlar om. Du måste hjälpa oss att övertyga honom om det, Carl.”
Han höll med våldsrotelchefen. Det skulle framkalla panik bland befolkningen, men det skulle också ge upphov till massiv kritik över att man inte hade valt den lösningen för flera dagar sedan. Carl visste att Marcus hade dåliga erfarenheter av sådant. Bara några timmar efter offentliggörandet skulle de få hundratals tips som skulle leda dem in i återvändsgränder och sinka dem, i synnerhet om inte fantomteckningen var mitt i prick. Information om att pojkens föräldrar inte hade varit på jobbet på ett par dagar kunde möjligen vara till hjälp, men det skulle ändå bli enorma mängder material att ta ställning till och analysera. Det fanns helt enkelt inte längre tillräckligt med manpower inom den danska polisen för att handlägga ett sådant ärende på nolltid, och det fanns inte heller några lokala polisstationer med konstaplar som hade mångårig kännedom om sitt område och dess invånare. Både han och Marcus Jacobsen var bara alltför väl medvetna om konsekvenserna av politikernas misslyckade polisreform.
”Du fick ingen chans att fråga mer om det där med hans A, Rose?”
Såg hon generad ut över frågan?
”Jag borde givetvis ha frågat om det var bokstaven A han tänkte på. Jag var bara så ivrig att få över honom på vår sida att jag inte tänkte på det, Carl. Min plan var att han skulle känna solidaritet med Assad i hans jakt på Lely Kababis mördare, och att vi på så sätt skulle komma varandra närmare.”
”Det lyckades uppenbarligen inte, och det säger naturligtvis en hel del om honom. Pojken är oerhört självcentrerad, självrättfärdig och helt galet funtad i huvudet. Folk med sådana psykopatiska drag är svåra att nå, Rose.”
”Ja, jag vet!”
”Han har gett oss ett bra tips förut, det måste vi komma ihåg. Det var det där lustiga uttalandet om att överleva sig själv med ett år. Och ni räknade ut vad han menade med det, det var utmärkt polisarbete. Och sedan dess har han ju inte heller protesterat mot att ni tippade på att han var tjugotvå år gammal, så där träffade ni nog mitt i prick. Och nu tror jag faktiskt att han än en gång har gripits av övermod och att det är därför han har velat plantera ytterligare ett tips. Han är helt enkelt hundraprocentigt säker på att vi inte hinner få fast honom, det är jag övertygad om.”
Rose nickade, hon förstod tankegången. ”Så bokstaven A är hans tips?”
”Ja. Vi kallar honom Kurt-Brian Logan, men vi vet fortfarande inte vad han heter på riktigt. Jag tror att hans tips gäller hans namn, och att det börjar på A.”
Carl kände igen mannen från säkerhetspolisen som kom tillsammans med Marcus, men den unge finnige killen som kom tassande precis bakom dem hade han aldrig sett. Närmast en klon mellan en mangafigur och någon som just hade gått ut gymnasiet. Vad tusan gjorde han här?
”Ja, Carl, jag måste medge att jag trots omständigheterna är glad att du är här.”
Han presenterade sina gäster. ”Ni känner naturligtvis polisinspektör Jeppe Isaksen från säkerhetspolisen, som med stort allvar har lyssnat på våra behov och har satt i gång hela maskineriet för att vara till hjälp i vår spaning efter den unge mördaren.”
Carl nickade artigt.
”Jens Carlsen här känner ni däremot inte, men han är säkerhetspolisens nya it-geni, och han har bearbetat och samkört alla data som Gordon har överlämnat till säkerhetspolisen.” Han vände sig mot killen. ”Du kanske själv vill presentera det du har kommit fram till, Jens.”
Han började med att harkla sig så häftigt att adamsäpplet flög hämningslöst upp och ner. Och tvärtemot vad man hade kunnat vänta sig pratade han i ett röstläge som nästan låg en oktav under det normala.
”Ja, först måste jag säga att vi har förlitat oss grundligt på vår lingvist, och just i det avseendet kan vi ha gått in i en återvändsgränd, men vi var ju tvungna att få fram en del grunddata att bygga resten på. Så om språkanalytikerns teori inte håller så faller nog mitt arbete lite platt.”
”Det var ärligt, tack. Då får vi hoppas att er språkmänniska har gjort sitt jobb ordentligt”, sa Marcus.
”Det har han”, inflikade säkerhetspolischefen. Det var han ju tvungen att säga.
”Efter många genomlyssningar har vi kommit fram till att pojken sannolikt bor i den norra delen av Köpenhamn”, fortsatte säkerhetspolischefen. ”Undantaget är Hellerup och Charlottenlund, men däremot är Fuglebakkeområdet, i viss mån Emdrup, Frederiksberg och områden som ligger intill Utterslev Mose allesammans områden som stämmer överens med vissa drag i den unge mannens språk och språkbruk.”
Carl lade märke till att Rose och Gordon kastade en blick på varandra. Det var alltså även deras uppslagsända.
Den unge mannen tog över. ”Vi är skyldiga internatskolan i Bagsværd ett stort tack för att de så beslutsamt har tagit sig tid att ge oss namnlistor över alla män som tidigare har varit elever på skolan och som i dag skulle vara mellan fyrtio och sjuttio år gamla. Såvida det inte är ovanligt liten eller stor åldersskillnad mellan den unge mördarens pappa och honom själv så antar vi att det är i den åldersgruppen man kan vänta sig att en man har en son på tjugotvå år.”
”Ja, givetvis skulle man i teorin kunna laborera med möjligheten att det är en ung eller gammal styvfar, men det har vi valt att bortse från”, sa säkerhetspolischefen, som om han själv hade varit inblandad i det hela. Det tvivlade Carl emellertid starkt på.
Basrösten tog över igen. ”Jag har utgått från att fadern och mördaren har samma folkbokföringsadress, och så har jag samkört internatskolans namnlistor med män på mellan fyrtio och sjuttio år som i dag är bosatta i något av de områden i Köpenhamn som jag räknade upp förut.”
Gordon och Rose flyttade lite framåt på stolarna. Förhoppningsvis var det ett väldigt litet antal.
”I de här områdena har jag kommit fram till att det finns trettiotre hushåll där det bor en före detta elev på internatskolan i den nämnda åldersgruppen. Om vi i stället gör en dubbelkoll på hela Storköpenhamn med samma parametrar, så blir antalet mer än tre gånger så högt, och det blir nog omöjligt att hinna ut och kolla inom den givna tidsramen.”
I Carls huvud såg det inte så bra ut. Oavsett om det var tjugoen hushåll i ett närmare specificerat område eller sjuttiofem i hela Storköpenhamn så verkade det lika omöjligt på så få timmar. För om pojken var smart, och det var han säkert, så skulle han inte öppna för dem om de ringde på hemma hos honom. Och i väldigt många hushåll skulle de boende helt enkelt inte vara hemma. De skulle vara tvungna att skaffa fram en massa husrannsakningsorder för att kunna gå in i de bostäder där ingen öppnade, och även om det var någon som öppnade så skulle man ha exakt samma problem om man blev nekad att komma in i bostaden.
”För att snäva in antalet har jag gjort ytterligare en korssökning, som utgår från mördarens förmodade ålder.”
Nu spetsade alla tre från avdelning Q öronen. Smart kille, den där finnige.
”Om vi antar att han är omkring tjugotvå år och tillåter oss att utgå från att hans födelseår ligger inom perioden 1995 till 1997 och att han för övrigt som hemmaboende även är registrerad i folkbokföringen på samma adress som fadern så är vi nere på arton hus i de utvalda områdena och fyrtio i hela Köpenhamnsområdet.”
Han dök ner i sin portfölj och plockade fram några papper. ”Här är adresserna som jag har hittat.”
Rose och Gordon bara gapade.