Assad följde med hela vägen. Först hem till Ayub, där de utan omsvep meddelade hans hustru nyheten om hans död, vilket gjorde att hon genast började hyperventilera och lugnade ner sig någorlunda först när säkerhetspoliserna var klara med sin husrannsakan och hade hittat svågern Hamids adress. De lämnade kvar ett par personer för att hålla Ayubs änka under uppsikt, medan en annan grupp omringade Hamids bostad och en efter en lät sig slussas in i den lilla välansade trädgården som omgav huset.
De koordinerade insatsen så att dörren på framsidan och den mot trädgården slogs in samtidigt, och efter bara några sekunder hittade de Hamids hustru och barn sittande under ett bord så knäpptysta att man kunde tro att de hade varit med om den här situationen många gånger förut.
Assad fotograferade hennes förvridna ansikte och barnens skräckslagna miner när de tvingade henne att ringa sin man och säga att Ayubs fru hade ringt och sagt att Ayub var död, och att de nu fruktade för sina liv. Kunde inte Hamid komma och få i väg dem därifrån nu meddetsamma?
Hamid var tack och lov inte beredd på vad som väntade honom, men i gengäld var han tungt beväpnad när han några hundra meter från huset såg att hans ytterdörr hade slagits in.
Hans reaktion kom omedelbart. Medan han sköt på måfå slängde han sig i ett buskage och försökte fly vidare via bakgårdarna. När han insåg att han var omringad böjde han nacken bakåt och satte pistolen mot hakan. I samma sekund som han tänkte trycka av blev han skjuten i båda benen. Och i samma ögonblick som han föll omkull var de framme vid honom, och så var striden över, nästan innan den hade börjat.
Assad hade stått en bit därifrån och bett om att de inte skulle döda honom.
När de släpade in honom i bilen och körde i väg honom för förhör blödde han fortfarande ganska kraftigt.
Assad stod kvar ett ögonblick och funderade över vad som skulle hända nu, innan han följde efter i nästa bil. Själva förhöret med Hamid tänkte han inte delta i. Den sorts konfrontation som han hade upplevt med sin egen kropp hade han verkligen ingen lust att uppleva igen.
Fastän Assad var motvillig och spjärnade emot hämtade de honom till stationen när klockan hade passerat tjugotvå. För trots att de hade satt hård press på Hamid hela dagen så hade han inte avslöjat någonting. Nu tänkte Webers folk fortsätta hela natten, men innan de slet ut honom fullständigt ville de prova om inte Assad kunde få ur honom något.
Assad tackade nej. När det rörde sig om en man som Hamid, som bara några timmar tidigare hade visat att han var villig att begå självmord för saken, så skulle inte ens den mest hårdhänta tortyr lossa hans tunga.
Weber envisades, för hur magra chanserna än var att Assad skulle kunna sticka hål på bölden så var han skyldig både sig själv och sin familj att försöka. Ja, även Hamid hade sina svaga sidor, han var till och med förkyld, sa han.
”Var han det när ni tog in honom?”
”Det var han. Så här har vi troligen förklaringen till de där pappersnäsdukarna vi hittade. Akta dig så att du inte blir smittad nu bara.”
Assad nickade, och så gick han in i rummet.
Därinne i den iskalla, kala lokalen slog det Assad att pressen de hade satt på Hamid nog inte bara hade varit av psykologisk natur, för det flöt vatten på golvet, och blöta trasor i en spann vittnade om att det förmodligen inte var överallt som Genèvekonventionen betydde lika mycket när det handlade om att hindra ett terrorattentat.
Hamids förkylda ögon var halvslutna av utmattning och kläderna var genomblöta, vilket säkert inte gjorde hans förkylning bättre. Han frös så att han hackade tänder, och ändå tittade han mot dörren med ett trots som fick Assad att förlora hoppet.
När Hamid upptäckte att det var Assad som kom in i rummet kunde han inte hålla sig för skratt. Han pekade på honom och lyckades hostande få fram att han tyckte det var otroligt att en sådan liten pyssling kunde upprätthålla Ghaalibs vrede och hämndlystnad i så många år.
Så reste han sig upp och slet i handbojorna som var fastsatta i bordet med en kedja.
”Kom närmare, din landsförrädare!” ropade han. ”Låt mig sätta tänderna i din halspulsåder så gör jag dig en tjänst.”
Och så skickade han i väg en snorloska rakt i synen på Assad.
Assad torkade av sekretet medan ett hånfullt leende bredde ut sig över Hamids läppar. Därmed hade han klargjort sin position, tänkte han väl, men den förvissningen varade bara i en sekund, tills Assad gav honom en örfil och svarade med en spottloska mitt i hans självgoda ansikte.
”Då har du äntligen fått träffa mig och kunnat konstatera att jag lever i bästa välmåga”, sa Assad och knuffade ner honom på stolen. ”Nu tänker jag ställa ett par frågor som jag hoppas att du tänker svara på.”
Han lade en bild av sin hustru på bordet framför honom. ”Det här är Marwa, och du vet var hon befinner sig.”
Han tog fram sin mobiltelefon och letade upp fotot av Hamids chockade hustru, som ringde till sin man.
”Och det här är din hustru, och jag vet var hon befinner sig.”
Han upprepade det hela med fotot av sin äldsta dotter.
”Och det här är Nella, och du vet var hon är, precis som jag vet var dina barn är. Förstår du vad jag säger, Hamid? Nu är det öga för öga och tand för tand. Det är ditt val!”
Hamid slog nu upp ögonen helt och tittade på Assad med en kyla som vittnade om död.
Assad körde upp mobilen i ansiktet på honom. ”Titta nu riktigt ordentligt på din vackra hustru och dina söta, oskyldiga barn. Tala om hur jag hittar Ghaalib, så skonar jag din familj. Eller vill du bli deras bödel också?”
Hamid tänkte spotta igen, men besinnade sig.
”Du kan göra vad du vill”, sa han. ”Jag kommer att träffa min familj i paradiset. När i den gudomliga evigheten det kommer att ske gör detsamma.”
Träffa dem i paradiset? Varifrån fick han sin tro?
”Hamid, lyssna! Ghaalib har förgripit sig på min hustru och mina barn. Han har dragit skam över sin tro och sig själv, och de som hjälper honom med de här grymheterna ska inte göra sig några föreställningar om att hamna någon annanstans än i helvetet.”
Hamid lutade sig tillbaka på stolen och log. ”Din eländiga, otrogna hund. Du borde veta att helvetet bara är ett tillfälligt tillstånd. Allah tillåter inte att ett begränsat antal ogärningar motsvaras av ett obegränsat straff. Vi kommer allesammans att mötas i paradiset, även du och jag.” Och så böjde han nacken bakåt och skrattade ännu högre än förut.
Assad såg nu strecket i sanden mellan dem alldeles klart, innan han ändå valde att överträda det och köra knytnäven rakt i det skrattande ansiktet. Och för varje gång han slog såg han sin hustru och sina barn i det ögonblick för länge sedan då de vinkade adjö åt honom. Kanske för alltid.
”Ni får nog slänga mer vatten på honom”, sa han när han steg ut från lokalen. ”Annars får ni inte liv i honom.”
Weber tittade allvarsamt på honom. ”Har du slagit honom?”
Vad menade karln? Det var väl klart att han hade slagit honom.
”Skulle det vara så mycket värre än er waterboarding? Jag trodde annars att tortyr var förbjudet i ert civiliserade Tyskland.”
”Waterboarding? Vi har inte sysslat med någon waterboarding. Om du tänker på vattnet därinne så är det för att vi spolade bort blodet när läkaren hade stoppat blödningarna på hans ben.”
Assad rynkade pannan. ”Hur har ni då kunnat sätta press på honom?”
”Vi erbjöd honom att samarbeta med myndigheterna. Immunitet och pengar. Att han skulle arbeta för oss och leva sitt liv i trygghet. Det var givetvis naivt, men vi måste ju försöka.”
”Mycket naivt, ja.”
”Sedan hotade vi honom med hans familjs väl och ve. Men det skrattade han åt. Han sa att de allihop skulle mötas i paradiset, oavsett vad vi gjorde.”