Den morgonen fick Joan inget att äta och inte heller någon ren blöja. Han fick sin spruta och lämnades sedan i sin rullstol, förnedrad och smutsig, medan folk där ute kollade av saker och ting och rummen fylldes av skrämmande metalliska ljud och kommandon kors och tvärs.
Den första gruppen hade varit klar länge. Redan före tio, när de skulle ge sig av, stod de klädda i full utstyrsel inne i allrummet, där Ghaalib gav dem deras sista instruktioner och omfamnade dem i tur och ordning.
Joan hade blivit chockad när han såg hur autentiska Jasmins och de tre männens förklädnader såg ut. Hon i huckle, sjal och en sedesam, anständig klänning och männen i halvhöga hattar och tinninglockar hängande framför öronen. Deras skägg var olika långa och en aning rödlätta, glasögonen med minusstyrka infattade i stålbågar, skjortorna var kritvita och precis som de svarta kostymerna och de skottsäkra västarna nästan helt dolda under långa, svarta rockar.
De skulle åka buss till S-Bahnstationen på Landsberger Allee, där deras guide, Linda Schwarz från Charlottenburg Tours, skulle hämta dem inför dagens rundtur.
”Är det egentligen acceptabelt att Jasmin åker med samma buss som männen?” frågade någon, och flera menade att det skulle vara ett misstag. Men då ingrep Beena. Om hon satt längst bak ihop med de rullstolsburna så skulle inte ens de mest ortodoxa judarna i Berlin bry sig om det.
När gruppen hade gett sig av förändrades stämningen i lägenheten. Eftersom de inte skulle komma tillbaka började de övriga se framåt, och det gjorde väntetiden lång och nervös.
Ghaalib pratade hela tiden i mobilen och var större delen av tiden inte tillsammans med de andra, så folk började prata om vad som kunde gå fel.
Det var först när handikappbussen kom och hämtade dem som de lugnade sig, och det var nästan det mest skrämmande.
Joan blundade och kände sig mer ensam än han någonsin gjort förut. Till och med när han tänkte kasta sig i vågorna för att göra slut på sitt liv hade han varit mer i harmoni med sin omgivning. Men nu, när han blev tvingad att vara djävulens sanningsvittne, åkallade han för första gången sedan han var liten sin Gud och gjorde korstecknet i tankarna. ”I Faderns och Sonens och den helige Andes namn, amen”, mässade han ett par gånger och avslutade det med tre ”Heliga Maria, Guds Moder! Be för oss syndare, nu och i vår dödsstund, amen”, och sedan ytterligare ett par tänkta korstecken framför bröstet.
När de hade åkt i en kvart meddelade Ghaalib att de var framme vid zoo och att de skulle göra sig beredda. Joan vände blicken från fasaderna som hade virvlat förbi dem i det ena grå kvarteret efter det andra och rakt mot tunneln under en järnvägsbro som de skulle igenom. På trottoaren vid muren låg en lång rad hemlösa och sov på smutsiga madrasser. Plastkassar och skräp bredde ut sig överallt, men Joan avundades dem. Han kunde ha gett sin högra arm för att vara i deras ställe. Bara sova och inte oroa sig för något annat än nattens kyla och varifrån nästa måltid skulle komma.
Vilken lyx att bara ha så man klarade sig. Att bara ha ett liv.
Och där ute på andra sidan tunneln dök så entrén till zoo upp med smidesstaket och lejon av granit. Han hann precis föreställa sig vilken fruktansvärd massaker på glada barn och föräldrar som de kanske var på väg att sätta i verket, när deras handikappbuss svängde åt höger om hörnet och rundade en busshållplats, för att sedan stanna framför en stor glasbyggnad, som han gissade var S-Bahnterminalen. Var det här de skulle av? Varför stannade de annars?
Kvinnorna i rullstolarna framför honom andades tungt. Om han bara hade kunnat säga något till dem och trösta dem med en smula ömhet och medlidande.
En gammal ljusblå folkabuss stannade alldeles intill dem, med fördragna gardiner över den bakre sidorutan. Joans föräldrar hade alltid drömt om en sådan, som de skulle kunna åka ut på landet med och kanske till och med ända till Frankrike tillsammans med barnen någon gång. Inte heller det kom att förgylla deras liv. Det var faktiskt ingenting av allt som de och hans syster och han själv drömde om på den tiden som skulle bli verklighet.
Gardinen i folkabussen drogs åt sidan en aning, och Ghaalib rusade fram till fönstret precis bakom chauffören.
Bakom gardinen dök en arab med lockigt hår och runda ögon upp. Han stirrade rakt på de tre kvinnorna i rullstolarna. På en bråkdels sekund förvreds hans ansikte till något av det mest plågade Joan någonsin hade sett. Och i samma sekund slutade den äldsta av kvinnorna, hon som satt vid fönstret, att andas. Arabens blanka ögon var som klistrade vid henne, och kvinnan pep i små stötar och kunde inte sluta med det ens när folkabussen körde i väg igen.
Ghaalibs kropp skakade, och när han vände sig mot kvinnorna hade hans ansikte lösts upp i ett äckligt saligt ansiktsuttryck, som om synen hade kunnat ge honom utlösning. De tre männen där fram i bilen såg sig också om, och precis som Ghaalib verkade de nöjda, som om planen redan hade börjat gå i lås. Fadi nickade mot Beena, och hon drog sjalen om sig och gjorde sig redo, men redo för vadå?
Joans andetag blev tyngre, precis som kvinnans framför honom.
En sekund senare körde de förbi ett enormt McDonald’s, där folk stod i kö och inte ägnade en tanke åt världen.
Men världen finns precis här utanför, skrek det inom honom. Hjälp oss då!
De stannade vid den öppna delen av ett stort torg som plötsligt dök upp, bara hundra meter efter att de hade svängt till vänster. Han kände inte igen ruinen av det höga kyrktornet som tronade mitt på torget, men hundratals människor promenerade närmast vördnadsfullt runt kring det och de moderna byggnader som omgav det.
Det var alltså här det skulle ske.
Den förste som klev ur bilen var Ghaalib, som i sin judiska utstyrsel med långa steg gick mot den bortre delen av torget. Därefter drog de andra ut rullstolarna och lät dem stå en liten stund vid kanten av torget innan handikappbussen försvann igen. Joan tittade efter den. Den behövde de inte längre.
Fadi nickade åt de andra männen, som först lät blicken glida mot ett lyxhotells skyhöga fasad och därefter bort till andra änden av torget, där någonting var omringat av en hop futuristiska, cirkelformade trappor, som ledde ner till något under jorden. Det var någonstans där borta som Ghaalib hade försvunnit.
Den unge grabben Afif som hade skjutsat omkring Ronia, den yngsta av kvinnorna i rullstolarna, skickades nu bort till Joans rullstol, och pekande fingrar visade vart han skulle köra honom. Han var glad, den unge Afif, totalt omedveten om vad som skulle hända. När han satte fast Joans GoPro-kamera i pannan på honom och satte på den kluckade han av stolthet.
Efter bara ett litet ögonblick kom den andra gruppen gående uppifrån zoo med guiden i spetsen och paraplyet uppe i luften.
Afif jublade när han såg dem, och han klappade Joan på huvudet som om han var en liten hundvalp och han gärna ville berätta för den vart den skulle titta.
Det såg mycket trovärdigt ut när de kom släntrande där med sina judiska identiteter och genomtänkta utstyrslar. Till och med leendena som de generöst riktade till alla omkring sig på vägen såg äkta ut.
Bortsett från Afifs utbrytning höll sig de två grupperna en liten bit ifrån varandra. Det nickades lite fram och tillbaka, precis som två grupper med samma kulturella bakgrund helt naturligt skulle göra.
Sedan samlades först den ena gruppen och därefter den andra i en sluten cirkel kring Ronias rullstol.
Joan förstod vad de höll på med. Om bara några sekunder skulle alla ha fått varsin uzi, som försvann under långa rockar och kvinnornas sjalar. Nu var det bara en tidsfråga.
Guiden, som hade stått och lett i bakgrunden, gick nu fram till Beena och presenterade sig. Hon log hjärtligt och nickade när Beena pekade på Nellas rullstol. Ett ögonblick senare gick guiden fram till de tre handikappade kvinnorna och klappade dem i tur och ordning på kinden. Det var en tydlig illustration av en Judaskyss, men guiden var inte Judas, hon var ett oskyldigt offer som kanske försökte skaffa några nya kunder till sin lilla firma. Hon fortsatte prata med Beena medan hon följde med henne, Fadi, Osman och de tre kvinnorna i rullstolarna runt kring kyrktornet och bort mot rampen som ledde upp i tornet. Under tiden spred de andra ut sig på torget, var och en på sin strategiska position.