Det tog en liten stund innan Assad förstod vad det var som hade hänt när han blev nerslagen utanför mässan. Framför honom satt en ung svartmuskig arab och flinade nöjt med en brokig bandana om huvudet och en rulle gaffatejp i handen. Han hade all anledning att vara nöjd, för både Assads kropp, armar och ben var så effektivt hoptejpade att han inte kunde röra sig utan att ramla ner från bänken.
”Välkommen i klubben”, sa han och virade tejpen kring Assads huvud så att munnen täcktes över. ”Du ska vara vår gäst den närmaste halvtimmen, så ta det lugnt, annars klipper jag till dig.” För att illustrera det höll han fram en hårig näve och viftade med den.
Assad var skakad. På en bråkdels sekund hade jägaren blivit villebråd. Varför hade han inte förutsett Ghaalibs offensiv, det var ju självklart att den skulle komma.
Han satt en stund och ansträngde sig för att lugna sig, för vad tjänade det till att hans adrenalinpump arbetade för högtryck när han inte hade någon användning för den? Just nu måste han bara koncentrera sig på att få hjärnan med sig. Den var hans enda vapen, så som situationen nu såg ut.
Han såg sig om i kupén. Det var en typisk campingbil, sådär som hemmabyggarna brukade utrusta dem på sjuttiotalet. Gardiner framför sido- och bakrutorna. Ett par bänkar med tunna skumgummimadrasser, ett fällbord mellan bänkarna i beige perstorpsskiva, en liten diskbänk och ett primuskök, och så obehindrad utsikt fram till föraren, som just nu girade genom gatorna.
”Där fick vi dig”, sa bandanan. ”Och alla dina kompisar far omkring som skållade råttor borta på mässområdet. Undrar vad de hittar?”
Både han och chauffören skrattade så de skrek, men Assad blev lättad. Då hade de alltså inte slagit till än, och det kunde kanske betyda att Marwa och Nella…
”Beklagar”, sa bandanan och drog upp hans hopsnörda armar till en karbinhake ovanför fönstret och häktade fast gaffatejpen i den. ”Nu sitter du som vi vill. Om tio minuter kommer vi att glänta lite på gardinen så att du ser ut. Jag är säker på att du kommer att få syn på något du inte hade räknat med.”
Nu kände Assad att klockan på hans handled vibrerade. Han vred lite på armarna i sin fastlåsta ställning och kunde nätt och jämnt se Carls meddelande.
Jag är på väg från mässan nu, var är du?
Din GPS säger att du är på väg mot…
Sedan kunde han inte läsa mer.
Assad tittade över chaufförens axel och försökte ta reda på deras färdriktning. Han såg svaga reflexer från en blek sol i de öppna fönstren längs vägen, alltså körde de norrut. Därefter tog de av åt höger och passerade operan på vänster sida och kom sedan till en stor rondell, där de återigen svängde åt höger. Det kändes som en omväg, men det hade väl ett syfte.
Så stannade de.
”Är du beredd?” frågade bandanan, och drog utan att tveka gardinen lite åt sidan. Och genom de smutsiga rutorna såg Assad rakt in i ett par ögon som han inte hade sett på sexton år. Evigt vackra, och i det här ögonblicket de mest chockade och plågade i världen. Hon lyckades sära på läpparna men kunde inte forma dem. Allt stannade. Det var Marwa.
”Nu drar jag för, det får räcka”, sa bandanan och langade fram en näve framför Assads ansikte. Och mellan de spretande, grova fingrarna sa Assad adjö till sitt liv och fick i sista sekunden syn på ännu en gestalt bakom sin älskade, som nog faktiskt inte var Nella.
Han ulkade ett par gånger bakom tejpen och höll på att kvävas. Underkroppen vred sig på ett helt meningslöst sätt. Och när han märkte att folkabussen körde i väg igen tappade han lusten att andas.
”Hallå, kom igen nu”, ropade bandanan och slog till honom på kinden. ”Du ska väl inte dö ifrån oss, va? Ghaalib skulle bli rasande. Kör nu, för fan!” Det sista var riktat till den som körde folkabussen och redan hade kört om de tre första bilarna helt chansartat.
Assad ulkade ett par gånger och kände att det rann ner över hans haka. Aldrig hade en sur uppstötning känts bättre, för bandanan hade dragit gaffatejpen kring hans mun upp mot näsan, men nu kunde han få luft.
Hans klocka vibrerade igen.
Vet du ungefär var…
”Du ska titta ditåt”, sa bandanan och gläntade på gardinen. ”Det är precis där borta på andra sidan vägen som det hela kommer att ske. De kommer alldeles strax, och då sitter du på första parkett till en världshändelse.” Han tog tag i gaffatejpen under näsan och satte fast den igen med en bestämd rörelse över munnen. Men riktigt så hårt som förut satt den faktiskt inte.
Det hördes en svag ringsignal från framsätet, och chauffören rotade på sätet intill sig och satte mobilen till örat.
Han satt och nickade i vad som kändes som en evighet, medan galningen bredvid Assad tog fram en videokamera och gjorde sig redo att filma.
Chauffören vände sig mot sin kumpan och formade stumt ordet ”Ghaalib” med överdriven mimik, vilket gjorde att Assads kräkreflexer kom tillbaka och svettutsöndringen började skena.
Assad blundade och bad en bön. Måtte den djävulen i människohamn få känna på straffet här och nu. Måtte han få en hjärtattack och drunkna i sitt eget blod. Måtte han lida de mest fruktansvärda plågor innan han tar sitt sista andetag, och måtte alla hans onda gärningar hemsöka honom under hans allra sista sekunder.
Assad flyttade lite på gaffatejpen framför munnen med tungan så att dreglet rann. Nu svettades han så att det ångade av fukt över hela kroppen.
Vad är det som ska hända? tänkte han och vågade inte fundera på svaret. Han knöt nävarna. Klarar jag att titta på det? tänkte han vidare och mådde illa långt in i själen. Så märkte han att fukten samlade sig även under tejpen på handlederna och händerna. Att klistret skulle börja släppa taget var för mycket att hoppas på, men det fick honom att knyta nävarna ännu hårdare. Han hade lärt sig många bra sätt att ta sig loss från buntband genom övningar i jägarförbandet, men med gaffatejp var det svårare. Om man slet för mycket i den så drog tejpen ihop sig, precis som handtagen på en plastkasse som var för tung, och började strama åt och skära in. Det enda som fungerade var tålamod, ja, nästan att se gaffatejpen som levande vävnad och leva sig in i hur den reagerade och fungerade.
Assad vred gång på gång handlederna försiktigt runt deras egen axel, och så vibrerade armbandsklockan på nytt. Nu var han tvungen att vrida tejpen extra mycket för att kunna läsa vad det stod på urtavlan, och den här gången var meddelandet kort.
Vid zoo nu. Du är i närheten, va?
Carl var bara ett par hundra meter därifrån! Det var ju inte klokt.
För helvete, Carl, tänkte han. När ska du fatta att jag inte kan svara?
Bandanan höjde ögonbrynen och sänkte kameran för ett ögonblick medan han iakttog sin kompanjons koncentrerade ansiktsuttryck när han pratade med Ghaalib.
”Ja, han kan inte röra sig ur fläcken”, sa chauffören och flinade.
Han tittade på sin kompanjon och log.
”När brakar det lös?” frågade han Ghaalib. ”Vi kan knappt hålla oss.”
Bandanan gjorde tummen upp. Det var väldigt oroväckande.
Snubben lade ifrån sig mobilen på passagerarsätet. Hans ansikte såg ut som om det tillhörde ett barn som just skulle öppna årets största paket.
”Ghaalib säger att du ska knuffa fram honom till fönstret.”
Sedan skrek han till Assad, som om han var lomhörd och inte hörde någonting på två meters håll. ”Du ska titta på den fula, runda byggnaden mitt på torget, upp mot restaurangen. Ghaalib vill vinka till dig. Han sitter däruppe på övervåningen.”
Och medan bandanan drog ifrån gardinen ännu mer började Assad få en känsla av att gaffatejpen lossnade en aning och att tummen i små ryck kom närmare karbinhakens fjäder.
Bandanan pekade upp mot restaurangen, och Assad knep ihop ögonen. Givetvis satt den fega ynkryggen Ghaalib på lämpligt avstånd medan han lät alla andra dö.
Ja, nu såg han en gestalt där uppe i fönstret som vajade från sida till sida, det var säkert han.
”Det är Ghaalib som har fjärrkontrollen”, sa chauffören. ”Och när det hela är över så kommer han ner till oss.”
”Ghaalib har fjärrkontrollen”, sa han. Men även om det var fruktansvärt kände Assad bara hånfullhet inför det beskedet. Den där chauffören vet visst inte hur låg sannolikheten är för att vi överlever när bomberna väl detonerar, tänkte Assad medan han fortsatte lirka.
Nu lyftes kameran upp alldeles intill fönsterrutan, men Assad kunde fortfarande se under den. Det var uppenbarligen en obekväm ställning för bandanan.
”Kan du inte ta kameran?” frågade han den andre. Och medan han sträckte sig fram över framsätet för att langa kameran vidare kämpade Assad för kunna trycka på den livsviktiga fjädern.
Då bankade det hårt på folkabussens passagerardörr.
De två småskurkarna tittade på varandra. Formade varningar till varandra med stumma läppar. Sedan log chauffören mot dörren på passagerarsidan medan bandanan drog för den korta gardinen mellan baksätena och framsätet.
”Här får du inte stå”, sa en barsk röst bakom gardinen när dörren öppnades.
”Ja, ursäkta, men det är bara i ett par minuter medan jag väntar på en person.”
”Ja, det är mycket möjligt, men det är inte tillåtet att stå här”, sa rösten. ”Har du inte sett strecken?”
”Jo, men hon som vi väntar på går väldigt dåligt.” Han pekade framåt. ”Det är en av personerna i rullstolarna som du ser är på väg över torget. Hon ska bara in i kyrkan som hennes mamma har berättat så mycket om för henne i två minuter. Sedan hämtar vi upp henne och kör i väg, det går väl bra? Jag ska absolut flytta på mig om jag står i vägen för någon.”
”Du står i vägen för mig och för trafiklagen, begrips? Du får köra runt kvarteret tills hon är klar.”
På rösten lät chauffören fortfarande som om han inte brydde sig ett smack. ”För annars får jag böter, va?” sa han, lite för kaxigt.
”Hör på här, kompis, jag kan ge dig böter i vilket fall som helst. Men om du inte sticker härifrån så går jag tio steg bort på gatan och hämtar poliserna som sitter och dricker kaffe runt hörnet. Du kanske har ett straffregister som de hemskt gärna vill bläddra lite i?”
Assad hörde att parkeringsvakten skrattade. Det var en av de sällsynta gånger då man skulle vilja klappa en generaliserande rasist som han på axeln.
Bandanans käkmuskler spelade när han famlade efter pistolen som låg bakom en av kuddarna på dynan. Det var Assads egen pistol, såvitt han kunde se.
”Jag har ett rent straffregister, bara så att du vet, ditt svin”, sa chauffören och startade bilen. Han körde ett par meter runt hörnet och stannade.
Bandanan flinade när han såg att Assad sneglade på sin pistol.
”Ja”, sa han. ”Upplysningsvis har vi tagit hand om din mobil också. Vi har varit så snälla att vi har stängt av den för att spara på batteriet.”
”Jag kollar med Ghaalib vad vi ska göra nu”, sa chauffören och ringde honom.
”Jaha, Ghaalib, du såg alltihop. Jag kunde liksom inte göra annat än att köra runt hörnet. Men vad gör vi nu?” frågade chauffören. ”Han sa att det sitter poliser inne på ett av…” Han nickade ett par gånger. ”Okej. Jag kör hela vägen runt kvarteret och parkerar sedan på samma ställe som förut. Du hör av dig om parkeringsvakten är kvar.”
Sedan vände han sig om och gläntade lite på gardinen.
”Ghaalib ber de andra vänta tills vi är tillbaka”, sa han till sin kompanjon. ”Han ger en av dem som är på andra sidan om kyrkan i uppdrag att hålla ett öga på tvärgatan här borta, så att han kan pricka poliserna när de hör skottlossningen och kommer ut. Om parkeringsvakten kommer tillbaka igen, så säger Ghaalib att jag ska skjuta honom. Och då drar han i gång det hela. Ge mig snubbens pistol.”
Bandanan gjorde tummen upp, räckte honom Assads pistol genom gardinspringan och vände sig sedan mot Assad och började slita i tejpen för att kolla att allt var som det skulle.
Assad sög in tejpen i munhålan och bet i den samtidigt som han särade på händerna så att tejpen stramades åt.
Det sista lurade inte mannen.
”Zum Teufel, du Sohn einer blutpissenden Hafenhure”, utbrast han. Han hade tydligen ändå tagit till sig lite av den tyska finkulturen.
Han slet i gaffatejpen kring Assads handleder och fiskade efter rullen som låg på sätet.
Den här gången virade han den så hårt kring handlederna att Assad satt ohjälpligt fast. Han böjde nacken bakåt och knep ihop ögonen hårt, för nu fanns det verkligen ingenting att göra.
Assad ville gråta, men kunde inte. Allt inom honom stängdes av, till och med andningen.
Jag måste få luft, tänkte han och började återigen försöka flytta på gaffatejpen med tungspetsen. Den här gången tog det bara ett ögonblick tills han märkte att luften sipprade in vid mungiporna och att det gjorde det lättare att fylla lungorna.
Klockan vibrerade återigen under tejpen.
Hade Carl blivit förvirrad när GPS:en visade att han var i rörelse igen? Och tänkte han i så fall börja följa efter signalen?
Åh nej, Carl, gör inte det, tänkte han. Jag är ju tillbaka alldeles strax.
Folkabussen startade och körde ut i trafiken igen.