När Carl sent omsider stod utanför flygplatsterminalen i Berlin vinkade han genast till sig en taxi.
”Jag ska till en S-Bahnstation som heter Halensee, det står en snubbe och väntar på mig där. Känner du till den?”
Taxichauffören nickade.
Flyget hade inte landat i tid, så de hade bråttom. En idiot hade tagit sig friheten att gå ombord så bakfull att han kräktes i mittgången och klippte till en av stewardarna när han försökte avhjälpa problemet. Han uppförde sig som en elefant i en porslinsbutik ända tills polisen kom och hämtade honom, och då hade den första kvarten gått. Och sedan var det dimman, även om den inte såg så farlig ut just nu. Sammanlagt tjugo minuters försening.
Nu såg det tyvärr ut som om det var dyrbara minuter som hade gått, för när de närmade sig S-Bahnstationen visade GPS-pricken på hans klocka att Assad just nu var i rörelse och befann sig norr om dem.
”Kör bara som jag säger”, sa Carl, medan han följde den lilla pricken på GPS-kartan.
Till en början var taxichauffören ganska sansad, men när Carl ändrade destinationen flera gånger blev han mer och mer nervös.
”Du har väl pengar?” frågade han försiktigt och verkade väldigt tveksam ända tills Carl drog fram hundra euro och lade dem vid växelspaken.
”Jag letar som sagt efter en vän här i staden, och jag tror att han kommer att vara i rörelse ett tag till”, svarade Carl. ”Jag måste få tag på honom så fort som möjligt.”
Det syntes på taxiförarens stela blick ut i trafiken att han funderade på om det kunde röra sig om något kriminellt.
”Jag är polis från Danmark”, sa Carl och tog fram sin legitimation. Taxichauffören sneglade lite på den och verkade inte helt övertygad. Det där jävla kortet! tänkte Carl än en gång.
”Just nu är han norr om oss på något som heter Bismarckstrasse, känner du till den?”
Taxichauffören himlade med ögonen mot honom. ”Om jag inte hade gjort det så hade jag nog behövt se mig om efter ett annat jobb”, sa han. Men gatan såg faktiskt ganska bred och lång ut på kartan.
Carl ringde återigen till Assad och fick bara tag på telefonsvararen. Han bad chauffören trycka gasen i botten och fick det avväpnande svaret att i så fall skulle de bli stoppade av polisen, och om det hände så skulle han behöva multiplicera den där hundraeurosedeln många gånger om. De skulle hur som helst inte komma snabbare framåt om polisen dök upp.
Carl ringde än en gång förgäves till Assad och fick en obehaglig känsla av att något kunde ha gått helt fel. Han letade upp Herbert Webers nummer och ringde upp honom.
Det tog bara ett par sekunder innan en trött röst svarade.
”Ja, Carl Mørck, vi är lite stressade just nu. Var är du? I Köpenhamn?”
”Nej, jag är på väg in mot centrum via Bismarckstrasse. Vet du vart Assad är på väg? Alldeles nyss färdades han på en gata som heter Hardenbergstrasse.”
Det blev tyst i andra änden en liten stund. ”Nu förstår jag inte”, svarade han sedan. ”Min kollega från Berlinpolisen förklarade för mig var gatan ligger, och det är en bra bit härifrån. Assad skulle vara på väg hit upp mot mässhallarna, så vi har väntat på honom. Jag har ringt honom, men han svarar inte. Jag hoppas sannerligen att det beror på att mobilen är avstängd eller har slut på batteri, men nu blir jag faktiskt lite orolig.”
”Mässhallarna?”
”Ja, men det var falskt larm. Du vet alltså ungefär var han är?”
”Ja, Assad och jag har kopplat ihop våra smartklockor, så vi kan se var den andre är.”
Det pratades och ropades i andra änden.
”Vi fattar inte”, sa Weber. ”Assad har inget fordon.”
Vad var det som hände? Ingen mobil, inget fordon, ingen kontakt med underrättelsefolket som han annars samarbetade med.
Carl samlade tankarna. Det hade inte förekommit några som helst livstecken sedan Carl ringde till Assad från flygplatsen, och därför fanns det nog goda skäl till riktigt onda aningar. Helvete också!
”Du får vägleda oss, Mørck. Vi åker nu”, ropade Weber. Det hörde nog alla omkring honom.
Två minuter senare stannade Assads prick. Såvitt han kunde se var det väldigt nära zoo. Stoppet varade inte så länge, men tillräckligt länge för att Carl skulle börja undra vad det var som pågick. När pricken började röra sig igen gjorde den bara det i högst en minut, och sedan frös den återigen fast på kartan.
”Vet du ungefär var du är, Assad?” sms:ade han. Men det kom fortfarande inget svar.
När de svängde in på den öppna platsen framför zoo blev chauffören illa till mods på allvar.
”Jag vet inte vad det är du pysslar med, men jag gillar inte det här. Det är lite för många snutar på gatan just nu.”
Han svängde in till kanten och stannade. ”Jag måste be dig stiga ur nu, för nu tänker jag inte vara med längre.”
Carl skulle just protestera, men så upptäckte han samma sak som chauffören. Överallt, längs stängslet kring zoo, på parkeringen och längre bort framför en stor glasbyggnad, höll grupper om ungefär tio, tolv poliser på att samlas. Flera av dem fick instruktioner av sina gruppchefer, som pekade bort längs gatan. Räknade de alltså fullt och fast med att det var här det skulle ske?
”Det blir bra med dina hundra euro, bara du skyndar dig att hoppa av”, sa chauffören, och sedan körde han i väg. Det var nog klokt.
”Vid zoo nu. Du är i närheten, va?” sms:ade han, fortfarande utan att få något svar. Men kanske kunde Assad läsa det. Kanske kunde det ge honom hopp om att de skulle hitta honom och hinna fram i tid.
Carl tittade på klockan och började springa längs gatan, förbi de tungt beväpnade poliserna.
Det var på nästa gata som pricken hade fastnat, så han skulle hinna dit på ett ögonblick. Men så sträcktes en arm ut framför honom och hejdade honom, och det var inget skämt. Tre insatsklädda poliser kastade sig över honom, och en massa armar lindades kring honom och tryckte till. Han fick tydligen inte springa därifrån.
”Vart tror du att du ska?” skrek de.
Carl fräste av raseri. ”Vad i helvete håller ni på med?” skrek han först på danska och sedan på något som liknade engelska. ”Släpp mig. Det är en fråga om liv och död.”
De skakade på huvudet och tittade på honom som om han vore seriemördare. ”Ring genast till Herbert Weber, så ska ni få veta att ni begår ett väldigt stort misstag.”
De hade verkligen ingen aning om vem Herbert Weber var, sa de, och om Carl gjorde mer motstånd så skulle de gripa honom. Pragmatisk som han ibland kunde vara ibland sträckte han ut armarna åt sidorna och lät dem kroppsvisitera honom. Han tittade argt på dem när de äntligen hittade hans legitimation och glodde på den som om den hade varit ett rabattkort på fotmassage.
”Men läs då för i helvete vad det står på den. Jag är vice poliskommissarie i Köpenhamn, och vi arbetar med det här tillsammans. Just nu är en av mina kolleger verkligen i stora svårigheter, och om jag inte hinner dit inom några sekunder så kan ni titta i månen efter att bli befordrade – NÅGONSIN!”
Men trots att de fick det hett om öronen så släppte de honom inte. Carl tittade skräckslaget på GPS:en, för nu var pricken i rörelse igen.
Han sms:ade omedelbart: ”Är du på språng nu igen, varför svarar du inte?” Men i grund och botten visste Carl att Assad inte kunde svara. Han hade lika gärna kunnat skriva: ”Jag är med dig, min vän”, men det var han ju inte, och det var de jävla insatsklädda robotarnas fel.
”Moment”, sa han och bad om sin mobil, som en av idioterna stod och tittade på som om den när som helst skulle kunna flyga i luften.
Han ringde Weber. ”Var är ni?”
”Vi är nästan där. Vi har kommenderat all vår personal till området i närheten av dig. Var har du hamnat?”
”Vill du vara vänlig och säga till polisen som står här utanför zoo och drar i mig att han ska sticka hem till sin landsortshåla och lämna mig i fred!”
Han räckte polisen mobilen. De mumlade lite till varandra, och sedan drog sig korkskallen tillbaka som om han aldrig hade varit där. Ingen ursäkt. Inte minsta antydan om att de kanske borde se till att få ändan ur vagnen och backa upp honom. Idiot!
Carl började springa. ”Assad har precis smitit från mig”, ropade han i mobilen, ”men jag springer åt det hållet där han var precis nyss.”
”Var var han nyss, då?” frågade Weber.
”På en gata vid ett torg. Precis vid en kyrka.”
”Vilken kyrka?”
”Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche står det på en skylt. Heter den det?”
Det hördes ett stön i andra änden.
”Det var det vi allesammans var rädda för. Ta det försiktigt, Carl Mørck, vi är där om ett ögonblick. Jag sätter mina killar utanför zoo på att komma dit och säkra platsen.”
”Nej, vänta. Jag är där alldeles strax. Nu ser jag kyrkan. Just nu är det inte så vansinnigt mycket folk på torget på den här sidan, omkring fyrtio, femtio människor skulle jag tro. De håller tydligen på att bygga eller reparera något, för det är byggnadsställningar kring ett annat torn precis bredvid kyrktornsruinen, och så är det plank kring själva kyrktornet.”
”Ser du något misstänkt?”
”Nej. Bara en massa olika turister som ser likadana ut, och så några ortodoxa judar i full utstyrsel.”
”Ortodoxa judar? Står de i en grupp?”
”Nej, de står liksom…”
Nu såg han det. ”De står precis som de måste göra om de vill täcka in hela platsen.”
”Gå runt, Carl. Det ligger en stor, rund byggnad precis intill tornruinen. Det är den nya kyrkan. Ta gången mellan de två byggnaderna. Är du beväpnad?”
Carl svor. ”Nej, tjänstepistolen ligger hemma i lådan på polishuset i Köpenhamn.”
Han fiskade upp sina nycklar ur rockfickan, och det var många nycklar på knippan. Allerødnycklarna, nycklarna till hans tjänsterum i polishuset, nycklar till Monas lägenhet, nycklar till tjänstebilen. Han tog knippan i högerhanden och lät nycklarnas spetsar sticka ut mellan knytnävens fingrar. Det var ett väldigt praktiskt vapen, nog så bra som det mest utstuderade knogjärn.
Carl tittade åt sidan mot tornets överdådiga ingångsvalv medan han gick längs en rullstolsramp som också ledde upp till ingången, från andra sidan.
Carl kallsvettades. En rullstolsramp! Terroristerna hade ju tänkt på allt.
Efter gången mellan de två byggnaderna kom han ut till en bred och trafikerad gata. ”Kurfürstendamm” stod det på en skylt på andra sidan gatan, där en ljusblå folkabuss höll på att parkera tvärs över några gula markeringsstreck. De struntade tydligen i att det var förbjudet. Uppenbarligen hade de bestämt sig för att stå där, och det väckte Carls instinkter.
Gardinen för sidorutan drogs ifrån lite grann. Bara en liten springa, men det räckte för att få Carl att kallsvettas, för där bakom rutan satt Assad med gaffatejp över munnen. Efter några sekunder försökte han signalera något till Carl, men han blev distraherad, för just då närmade sig en parkeringsvakt folkabussen och försvann bakom den. En dörr slets upp och en mansröst började skälla högljutt. Plötsligt hördes ett skott.
Alla på torget tittade ditåt, och under uppståndelsen korsade Carl gatan och kastade sig ner bakom folkabussens bakända. Han tittade försiktigt runt hörnet på bilen och konstaterade att p-vakten nu låg på mage med överkroppen inne i bilen och blodet droppande från den hängande armen.
Nu eller aldrig, skrek allt inom honom. Utan att tveka tog han ett språng fram mot p-vaktens kropp och kastade sig in ovanpå den.
Chauffören satt fortfarande vid ratten med pistolen i handen. Hans ansikte hade fastnat i en grimas, som om det var första gången han hade skjutit mot något levande. Han tänkte säkert skjuta igen, men när Carl kastade sig in över p-vaktens livlösa kropp och i en och samma rörelse svingade högerhanden så hårt mot chaufförens kind att nycklarna gick rakt igenom den kastade han med ett vrål av smärta kroppen baklänges. Carl släppte nycklarna och grep tag om pistolens pipa sekunden innan mannen avfyrade nästa skott. Vindrutan splittrades till atomer och orsakade panik på trottoaren framför bilen.
De gott och väl hundra kilona bakom Carls knytnävsslag mot mannens haka hade gjort verkan, och halvt medvetslös släppte chauffören pistolen. I en enda rörelse fick Carl tag om den och tryckte på avtryckaren, och innan han hann se hur allvarligt chauffören hade blivit träffad slets gardinen åt sidan, och en man i brokig bandana slängde fram en näve över förarsätets ryggstöd.
Då sköt Carl för andra gången, och mannen ramlade baklänges över ett spinkigt campingbord med överraskningen djupt inristad i ansiktet.