”Nej, som frilans kan du absolut inte få dina resor ersatta om det inte har avtalats skriftligen i förväg, hur många gånger ska vi behöva säga det, Joan?”
”Jamen, jag har kvitton med mig. Jag har skrivit en fullständig reseräkning, titta här!”
Han föste mappen med flygbiljetterna till Cypern och verifikationer på alla andra utgifter över disken och log sitt mest insmickrande leende. Han kände utmärkt väl till vilka befogenheter kontorsassistent Marta Torras hade – hon hade inte rätt att neka honom, särskilt inte nu.
”Såg du inte att min artikel var på förstasidan i går, Marta? Det var inte bara en spalt i bilagan, det var helt enkelt toppstoryn i Hores del dia och det bästa jag någonsin har skrivit. Jag är helt säker på att ekonomiavdelningen godkänner mina sextonhundra euro. Kom igen, Marta, jag har inte råd att betala resan själv. Jag har lånat pengarna av mitt ex.”
Joan såg bedjande ut, och det var inte på låtsas. Hans före detta flickvän hade gett honom en örfil och hotat med att polisanmäom. Hon kallade honom tjuv och grät, eftersom hon visste att hon aldrig skulle få tillbaka sina sextonhundra euro. Sedan hade hon sträckt fram handen och befallt honom att lämna över nyckeln till hennes butik, och därmed var deras förhållande inte längre ett före detta förhållande. Det var ett före detta före detta förhållande.
”Ekonomiavdelningen kommer helt säkert att godkänna det, säger du. Ha! Det är ju JAG som är ekonomiavdelningen, Joan”, fnös hon. ”Och ditt ex måste vara en riktig idiot om hon tror att du bara kan komma och förse dig ur tidningens kassa när det passar dig.”
Joan samlade sig medan hon vände sig om och gick tillbaka mot sitt skrivbord. Knappen i hennes kjol som skulle förhindra att blixtlåset öppnade sig var borta, och blixtlåset var redan på väg neråt. Alla på ekonomiavdelningen var precis som hon. Mer och mer överviktiga, och all tankeverksamhet de hade att tillgå kretsade uppenbarligen kring siestan och nästa kaloriintag. Pinsamt att se när han själv måste klara sig på vatten och bröd.
”Jamen, du kan väl åtminstone ersätta mina flygbiljetter, Marta, tidningen kan ju dra av alltihop.”
”Gå till redaktören och klaga så får du se om det hjälper”, sa hon livlöst. Hon orkade inte ens vända sig om.
Uppe på redaktionen hade han kanske väntat sig lite uppskattning. Lite välförtjänt tacksamhet för att Hores del dia tack vare hans reportage i går äntligen hade fått ett scoop som tidningar runt om i hela världen hade citerat. Till och med hans foton hade använts av internationella medier. En drunknad äldre kvinna i päls som badade i strålkastarljus, de döda kropparna på stranden, skrikande kvinnor. Nog måste väl Hores del dia ha tjänat storkovan på det?
Men med undantag för en yngre utlandskorrespondent, som synbart skakade på huvudet när Joan kom gående mellan de fast anställdas arbetsbås, kom det överhuvudtaget inga reaktioner från någon. Inte ens en nick eller ett litet leende. Men för helvete, på film brukade kollegerna alltid resa sig upp och stå och applådera när det hände sådana grejer. Vad var det för fel?
”Jag har bara fem minuter, så du får fatta dig kort, Joan.” Hans redaktör stängde dörren ut mot redaktionen och glömde visst att ge tecken åt honom att slå sig ner, men det gjorde han i alla fall.
”Marta från ekonomiavdelningen ringde just och berättade att du vill att vi ska ersätta dina resekostnader.” Hon tittade dystert på honom över glasögonkanten. ”Men det kan du bara glömma, Joan. För artikeln från Ayia Napa får du de elvahundra euro som jag var dum nog att lova dig när du levererade den, och det ska du vara glad för. Inte en cent till.”
Joan fattade ingenting. Han hade räknat med att storyn om den drunknade kvinnan i slutänden skulle ge honom en generös bonus och utsikter till fast anställning. Men varför stod då Montse Vigo, redaktören för frilansarna, och stirrade på honom som om han hade spottat på henne?
”Du har gjort oss till åtlöje, Joan.”
Joan skakade på huvudet. Vad tusan menade hon?
”Jaha, då får jag väl helt enkelt förklara för dig hur storyn om offer nummer 2117 har utvecklat sig. Visst, det såg ut som en bra story i går, men i morse kunde man läsa om det här i minst femtio internationella tidningar, för att inte tala om att varenda tidning i Barcelona utom vi har samma story. Summan av kardemumman är att du inte har gjort ditt jobb tillräckligt bra, Joan, och inte på långa vägar lika bra som dina kolleger. Du borde ha gått mer grundligt till väga när du stod där mitt i alltihop, min vän.”
Hon slängde ett par av dagens spanska tidningar på bordet framför honom, och rubriken på den översta fick honom att kippa efter andan.
”Offer nummer 2117 blev mördad!”
Så pekade redaktören på en rad lite längre ner. ”Uppgifterna om offer 2117 i Hores del dia är felaktiga. Kvinnan drunknade inte utan blev mördad, brutalt ihjälstucken”, stod det.
”Du måste väl förstå att en dåligt researchad story till hundra procent drabbar mig”, sa hon och sopade undan den förödmjukande traven till ett hörn av bordet. ”Men det är naturligtvis mitt fel. Jag borde ha förutsett det efter de senaste menlösa essäerna som du försökte pracka på oss.”
”Jag fattar inte”, försökte han, och det gjorde han sannerligen inte. ”Jag såg ju när hon spolades i land. Jag var där när det hände. Du har ju sett mina foton.”
”Då borde du nog ha väntat med att fotografera tills de vände på kvinnan. Hon hade blivit knivhuggen rakt i nacken mellan tredje och fjärde halskotan med en så här lång grej.” Hon visade med händerna hur lång den hade varit. ”Död på fläcken. Gudskelov är vi inte ensamma om att ha gått på pumpen. TV11-teamet har i alla fall bytt ut sin fina bild av den unge mannen som var den förste som flöt i land i Ayia Napa den dagen du var där. Han var ledare för en terroristcell, har det visat sig. En nyrakad jävel.”
Joan var skakad. Mördad? Var det det hennes ögon hade berättat för honom? Borde han… Borde han ha sett det?
Joan vände sig mot redaktören. Han tänkte beskriva ögonblicket. Det som hade försiggått. Varför han inte hade gjort sitt jobb bättre. Att han hade låtit sig ryckas med, och det fick inte journalister göra, det visste han ju mycket väl.
Det knackade på dörren, och in kom Marta från ekonomiavdelningen. Hon langade fram två kuvert till Montse Vigo, och utan att bevärdiga Joan med en blick slank hon ut igen.
Redaktören räckte Joan det ena. ”Här har du dina elvahundra, trots att du inte har gjort dig förtjänt av dem.”
Joan tog emot kuvertet utan ett ord, och så var det med den saken. Rätten att dela ut utskällningar ingick i Montse Vigos jobb, så vad kunde man göra? Ingenting! Han bugade lite med överkroppen och vände sig om för att smyga ut. Frågan var bara hur länge summan i kuvertet skulle räcka för att hålla honom vid liv. Han började redan svettas.
”Vart ska du ta vägen?” hördes det bakom honom. ”Du ska inte tro att du slipper undan så lätt.”
Ett ögonblick senare stod han nere på gatan och stirrade upp mot byggnaden. Nerifrån Diagonal var ytterligare en demonstration på väg in mot staden, så det hördes tjutande visselpipor, slagord, paroller och hetsigt tutande från bilar, och ändå var redaktörens ord det enda som genljöd i huvudet på honom.
”Här har du femtusen euro. Du har exakt fjorton dagar på dig att gå till botten med den här historien, och du ska göra det ensam, fattar du? Du är en nödlösning, för ingen av dina kolleger tänker ta i det där med tång, för det är en massa spår som redan blivit för kalla, säger de. Men du ska värma upp dem igen, det är du skyldig tidningen. Leta upp några av de överlevande som kan berätta vem kvinnan var och exakt vad det var hon råkade ut för, fattar du? Du vet från dina intervjuer med några av de överlevande att hon var i sällskap med två kvinnor, en ung och en äldre, och att en man med helskägg pratade med dem under båtresan ända tills gummibåten sjönk. Du måste hitta dem. Du vet ju vilka de är, för du har foton av dem, och så underrättar du mig varje dag om vad du sysslar med och var du är. Under tiden skapar vi på redaktionen en story om det här, så att det hela tiden händer något. De femtusen eurona ska räcka till allt du gör, fattar du? Jag skiter högaktningsfullt i vem du mutar och var du bor. Om du inte har några pengar kvar till nattlogi så får du sova på gatan. Om du inte har pengar kvar till mat så får du svälta. För du får inte komma hit och be om mer pengar förrän uppdraget är utfört, fattar du? Det här är inte El País.”
Han hade nickat och vägt kuvertet i handen – vad kunde han annat än att göra klart jobbet?
De femtusen eurona var liksom svaret.