Maria läste högt från lappen med den tyska texten:
– Harold P. Jefferson heter numera Glenn Cooper och bor i London på Henrietta Street nära Covent Garden men har också bostad i Hampstead, vidare har han en villa på Samoa. Cheng Hu kallar sig Cheng Lee och bor officiellt i Shanghai men oftast i Berlin i en lägenhet registrerad på Wolfgang Hoff men som ägs av en Christian Carlsson nära Alexanderplatz. Pjotr Barskij kallar sig Gaston Brasseur och bor oftast i Nice på franska Rivieran men har flera andra adresser i Paris, Amsterdam, New York och Riyadh.
Hon tittade på Verner och tillade stilla:
– Kors i hela fridens namn. Är detta klokt, Verner? Här har vi alla svar på frågor som vi knappt hunnit ställa än. Jag har en känsla av att jag drömmer.
Verner läste och läste om texten med rynkad panna.
– Mm. Men svaren väcker många fler frågor. Jag måste smälta det här. Ska vi äta på hotellet?
– Gärna, jag har ingen lust att gå ut mer i dag. Men håll med om att man tror att man drömmer!
Verner grymtade belåtet när han tagit första tuggan av förrätten som var en skaldjurskomposition och grymtade igen när han smuttade på det vita vinet; sol på glas, sammet i strupe.
– Alldeles nyss fick jag välja mellan att äta hundmat för att få råd med en halv flaska utskottsvin eller ta den finare kattmaten och dricka vatten till. Tack vare dig lever jag i gourméernas översta himmel.
– Är du inte värd det då?
Begrundande tittade han på henne genom vinglaset med den gyllene drycken.
– Det är nog ytterst tveksamt. Visserligen har jag tidigare varit den siste som förnekat mitt värde men man lär sig med åren och man blir mer ödmjuk. Åren i social och yrkesmässig exil har inte förändrat mig för man kan inte ändra den natur man fått, men dom har förbättrat mig och slipat av kantigheterna. Visst arbetar jag hårt när jag jobbar men i grunden är jag en njutningsmänniska. Renässansmänniska sa man förr. Sinnlig. Det här uppdraget har gett mitt sinnliga liv en ny mening. Jag kan leva som en kung men det är inte huvudsaken utan det är att jag har fått min älskade drottning tillbaka.
Maria visste att han hade svårt för det högtravande och sentimentala och därför uppskattade hon det han sagt, och han följde upp med att ta hennes hand och kyssa fingertopparna. De skålade i nektarn och därmed återgick de till uppdraget.
– Vem var personen som spelade fnask? undrade Maria. Du var inte säker på att det var en kvinna men det är jag nästan säker på att det var.
– Antagligen. Jag har funderat på det här en stund. Nån visste om att vi var här just i dag och visste om att vi sökte geniernas nuvarande bostäder. Som jag ser det kan det bara vara en enda person. Kan du gissa?
– Ja. Men säg det ändå.
– Sekreteraren fru eller om det var fröken Hoppe.
– Vad hon än var så inte var det fnasktypen.
– Av det skälet var det hon. Hon var grå och tillbakadragen och vårt fnask var det inte. Hoppe hade kjol som gick över knäna och vår dam hade bara lindat en slips över höfterna. Hoppe hade en planka till överkropp medan gatumadammen såg ut att ha mjölkmagasin stora nog att dia en medelstor nations alla nyfödda. Hoppes ansikte var så diskret sminkat att det knappt märktes medan vår lösaktiga skata var målad för krig. Allt det inte Hoppe var fanns hos vår lilla glädjeflicka. Låter det övertygande?
Vaktmästaren tog deras tomma tallrikar och hon saknade redan skaldjursrätten men kanske varmrätten kunde ge ny gomretning. De drack upp vinet i glasen och nya kom fram för den röda sammeten.
– Javars. Men som du själv sa väcker det frågor som söker sina svar.
Verner lutade sig tillbaka och blundade.
– Vilket rödvin! Vilket vin! Vaktmästarn, jag tar en låda av den här sorten.
Tallrikarna kom fram och de andades in den mättade doften av en underbar fågel liggande på en spegel av sagolik sås. Var sin tugga, himlande, suckande, njutande och Maria tänkte att hon också blivit sinnlig och hade inget emot det.
– Nämn dina frågor om Hoppe, Maria.
– Varför maskerad? Varför spela fnask för att ge oss namn och adresser när hon bara kunnat överlämna dom när vi var på institutet? Och om hon visste namnen så måste ju rimligen Raymond Fenner också känna till dom. Varför förnekade han det? Hade säkerhetstjänsten förbjudit honom att ge oss information? Om så var fallet kanske geniernas rädsla för säkerhetsfolket kunde vara befogad.
Hon tog en klunk av den flytande sammeten och den lenade ända ner i magsäcken.
– Såvida det inte finns en helt annan förklaring.
Verner gav henne en förvånad blick.
– Finns det? Jag ser ingen men jag kanske är slagen av blindhet.
En mycket elegant klädd man kom fram till deras bord och bugade artigt.
– Ursäkta att jag besvärar er men mitt namn är Kestner och jag är serviceinspektör på detta hotell. Vi har ju förmånen att ha dom mest kräsna personer som våra gäster, men ni är nya för oss. Är allt till er belåtenhet?
– Kan inte vara bättre, svarade Maria med ett soligt leende.
Verner nöjde sig med att nicka instämmande.
– Gläder mig verkligen. Och är ni nöjda med maten och vårt val av viner?
– Jag upprepar att det inte kan bli bättre.
Kestner bugade igen.
– Då får jag hoppas att vi får räkna er till våra stamgäster i fortsättningen.
Han rynkade ögonbrynen och lyfte hennes vinglas.
– Men vad är det här? Åh, förlåt, det var en ljusreflex som spelade ett spratt. För ett ögonblick tyckte jag att en flisa gått ur glasmynningen och det hade varit oursäktligt. Då får jag önska er en fortsätt smaklig middag.
Han bugade igen och drog sig tillbaka. Hans inpass förtjänade ingen kommentar och Verner tog vid där de slutat.
– Vad är det jag inte ser, Maria?
– En person till utöver Hoppe kände till vad vi önskade få reda på genom vårt besök.
Hon såg förväntansfullt på honom och han tog det som ett prov och tittade begrundande i det milt målade taket med diskreta kristallkronor. Plötsligt slog han handflatan mot pannan.
– Javisst. Raymond Fenner! Han kan ju ha skickat en kvinnlig bekant som han styrt till. En kvinna med skickligt handlag, kanske professionell manipulatör eller varför inte yrkesficktjuv och som kunde smussla in lappen i plånbokens öppning. Då kommer saken i ett helt annat läge. Då måste Fenner låtsas att han inget vet därför att han är avlyssnad och kanske till och med filmad. Vad är ledningen för institutet rädd för? Varför måste man ha en sån minutiös kontroll? Jag kan tänka mig den starkaste drivfjädern för stora företag: girigheten. Genierna kan kanske avslöja hemligheter som får vinsten att dala.
Maria suckade tungt.
– Verner, vi har mycket jobb framför oss.
– Det är bra det. Om vi inte är för flitiga kan vi dra ut på uppdraget i många år. Vi har ju carte blanche. Och vilket avslöjande jag än skulle kunna göra i natt om jag fick ett bra tips skulle jag negligera det. Natten är vår och många nätter med den.
Tidigare i hela sitt liv hade Maria varit en behärskad person som sagt det rätta, tänkt det rätta och gjort det rätta enligt den korrekta måttstocken. I de kärleksförbindelser hon haft sedan debuten som sen tonåring hade det handlat om kontroll över känslorna, inga yvigheter, det som skedde det skedde och var inget att tala högt om, den fysiska kärleken hörde till den avskärmade aftonlampans värld. Även i det första äktenskapet med Verner hade det varit så även om hon då och då känt en hetta som övergick det kontrollerade, men sakligt hade hon konstaterat att tillfällen inte avspeglar helheten.
Men när hon nu gift om sig med Verner hade hon förändrats eller kanske mer befriats från den svalka hon tidigare menat var hennes natur. Undermedveten längtan hade fått grepp över henne, en lidelse vällde fram ur källor hon inte anat hon ägde, och det var som om hon trätt in i en ny tillvaro där hon storögd betraktade ett annorlunda och lustfyllt landskap. Och det handlade inte om längtan efter barn, nu var hon rimligen inte fertil längre, utan det handlade bara om henne själv och sammansmältningen av kropp och själ.
Verner hade också blivit annorlunda under skilsmässoåren; rakare, angelägnare om att förtjäna hennes kärlek. Förr hade han sett henne som en andrahandsupplevelse medan det viktigaste varit jobbet, karriären, triumferna, applåderna. Nu var det som han uttryckt det: hon var drottningen i det westska riket, och han talade öppet och frankt om att han ville ha henne, älska med henne, göra henne lycklig, och hon upptäckte att hon tyckte om att höra det och till och med att hålla med och uttrycka samma önskan själv. Fan må ta all kontroll, tänkte hon och log och blinkade förföriskt med högra ögat och med svepande ögonfrans mot honom.
Arm i arm lämnade de en stund senare matsalen och de njöt av att känna varandras kroppsvärme. Han öppnade dörren och de steg in i rummet. De tittade på varandra och blickarna sa allt. Hon viskade en smula hest:
– Jag går och gör mig i ordning i badrummet.
Hon kände i ryggen att han klädde av henne med blicken och hon svängde lekfullt med höfterna. Verner tog snabbt av sig kläderna och la sig på sängen och vilade med händerna under nacken. Maria dröjde och han började bli en smula otålig. Ytterligare minuter passerade och de kändes långa som sekler. Han gick upp från sängen och knackade försiktigt på dörren till badrummet.
– Maria …
Dörren var tjock och tättslutande eftersom ett badrum på ett första klassens hotell är fredat område, men när han lyssnade spänt tyckte han sig höra ett stön. Han knackade hårdare.
– Maria! Är något galet?
Verner pressade örat mot dörren och uppfattade ett stön till. Han slickade oroligt läpparna och talade högt om att han skulle gå in, knackade tre gånger till och öppnade sedan dörren.
På det ljusblått kaklade golvet låg Maria och vred sig i fruktansvärda plågor. Hon pressade händerna mot magen och gurglade och kved, hon hade försökt kräkas i toalettstolen men det mesta hade kommit vid sidan om. Verner lyfte henne försiktigt och bar in henne till sängen, la en filt över hennes halvnakna kropp och ringde till receptionen och krävde läkare snabbt som blixten. Hotellet hade givetvis allmänläkare anställd och receptrisen lovade larma honom genast.
Verner blötte en frottéhandduk med kallt vatten, baddade hennes panna och torkade munnen och mumlade tröstord som inget betydde i realiteten men som kändes rätt för honom. Maria kunde inte säga ett begripligt ord utan fick bara fram smärttyngda stön, hennes ögon var bräddade med dödsfruktan och svetten rann i floder från den pinade kroppen.
Läkaren knackade på och han agerade snabbt och professionellt. Han besiktigade henne som ett föremål, kände och klämde och tog sedan ett antal prover både på henne och på det hon kräkts upp och skickade dem till ett kliniskt centrum genom sin medicinska dator tillsammans med koder för de upptäckter han själv gjort. En burk med genomskinlig vätska, en spruta och bara efter ett par sekunder sov hon djupt. Ett kungsord inom medicinen var att ingen skulle behöva lida oavsett sjukdom eller olycksfall.
– När får ni svar? frågade Verner lågmält.
– Proven körs i vår superdator. Fem minuter kanske.
– Säg … kan hon … hon … dö?
Läkaren gjorde en svag axelrörelse som kunde tyda på att ansvaret låg i andra och högre makters händer och svarade allvarligt:
– Snart får vi besked. Hon tycks dock ha fått upp det mesta av maginnehållet men det behöver inte betyda annat än att hon kräkts. Orsaken till skadan är det primära, ämnet hon fått i sig. Beskriv för mig vad hon ätit och druckit under hela dagen.
Åter hördes en lätt knackning och en ängslig hotelldirektör kom in, han var klädd i mörk kostym, vit skjorta och mörk slips och Verner fick en olustig vision av en begravningsentreprenör med uppgift att ta mått för kistan. Verner brydde sig inte om honom utan beskrev dagens måltider för läkaren.
– … och vi har ätit precis samma saker hela dagen och likaså druckit likadant och vi har varit tillsammans hela tiden.
– Mhm. Något måste dock ha skilt er åt. Eftersom det kom så plötsligt vill jag höra om middagen.
– Ja, vi åt i matsalen härnere. Samma förrätt, samma varmrätt, samma dessert och samma vin. Hotellets serviceinspektör ville veta om allt var bra och kanske det kan tyda på att han anade att nåt var i olag. Om det var så att en annan gäst hade …
– Förlåt, avbröt direktören. Serviceinspektör? Vem skulle det vara?
– Kestner hette han.
Direktören skakade bestämt på huvudet.
– Vi har ingen Kestner anställd. Vad skulle vi med serviceinspektör till? Vår service är perfekt och intrimmad och följs upp kontinuerligt. Kom han fram till er och kallade sig inspektör?
– Ja, och det verkade fullt naturligt.
– Jag ringer hovmästaren. Detta måste utredas.
Han samtalade lågt med hovmästaren. Läkaren sneglade mot skrivaren men än kom inget besked. Verner baddade åter den sovande Marias ansikte och han kunde se att det ryckte i kroppen av plågor som hon inte kunde känna eftersom hon var nersövd.
– Vår restaurang är öppen för alla som har råd med vårt exklusiva kök, sa direktören och fick det att låta ursäktande, och många affärsmän äter hos oss. Hovmästaren berättade att en man han inte sett tidigare åt en ensam måltid. Han nämnde för servitören att han såg ett par bekanta som han ville hälsa på, vilket han också gjorde. Strax därefter betalade han och lämnade restaurangen.
– Hur betalade han?
– Faktiskt kontant vilket är ytterst ovanligt i våra kretsar.
– Kestner eller vad han nu heter sa att han tyckte det gått en flisa ur min frus glas och kollade det. Han kan ha smusslat ner nåt i vinet.
– I så fall blir det polissak, utbrast direktören hetsigt. Det kan skada vårt rykte men vissa saker kan man bara inte acceptera!
Papper kom ut ur skrivaren och läkaren läste de många siffrorna och tabellerna uppmärksamt och drog i örsnibben i omedveten distraktion.
– Hur är det med Maria? frågade Verner en smula skyggt.
– Er hustru har fått i sig ett starkt verkande gift. Spår finns efter gelatin så troligen har det legat i en liten kapsel.
– Den där jävla Kestner! utropade Verner med uppflammande vrede och hans kinder färgades högröda, men läkaren var yrkesman och lät sig inte bekomma.
– Kräkreflexerna kom tidigt och endast en bråkdel av ämnet stannade kvar i kroppen. Jag ringer efter motämnen som jag sprutar in i henne och hon bör kunna överleva utan men. Hon måste stanna i bädden minst ett par dagar för att återhämta krafterna. Kan ni passa henne?
– Dag och natt, varje minut, lovade Verner.
– Gift? suckade direktören. Det blir värre och värre. Jag tar kontakt med kriminalpolisen i Bern så får han reda ut vad som hänt, vem som gjort det illasinnade dådet och kanske också varför.
– Vänta med det, genmälde Verner. Maria får bestämma hur vi ska förfara. Här kan finnas aspekter som vi inte kan ta ställning till än.
Hotelldirektören var lättad över att få polisbeslutet uppskjutet och lämnade rummet. En stund senare kom det som läkaren beställt och han sprutade in något i hennes vänstra arm och efter bara någon minut verkade hennes kropp bli lugnare.
– Händer nånting som inte ser ut att vara normalt, ring mig då genast. Tveka inte och ta inga egna beslut om hennes hälsa. Min uppgift är att assistera er.
Verner tog i hand och visade att han var ytterst tacksam. När han blev ensam satte han sig bredvid henne i sängen och kysste hennes slappa läppar.
– Du måste överleva för min skull, viskade han. Vi ska ha mycket roligt än. Svik mig inte!
Planet landade på Atens flygplats, som tidigare ansetts som stökig och orolig men nu var en mönsterplats efter omfattande förbättringar. Den beställda bilen väntade utanför och chauffören körde enligt självmordsprincipen genom den kaotiska grekiska trafiken och eftersom han räknade med bra dricks gick det fort. De flesta äldre taxiförare blir utmärkta psykologer. Om en kund anser sig väl omhändertagen lättar han gärna på plånboken; han kunde se att kunden var rastlös, tuggade på naglarna, irrade med blicken, och hade han kört trögt skulle han knappt få vad taxametern visade. Han körde in på sjukhusgården och stannade utanför huvudingången och gjorde en gest som om han var ägaren till byggnaden.
– San Angelo-sjukhuset.
Än en gång hade instinkten lett honom rätt och kunden öste sedlar över honom innan han skyndade in i hallen. En värdinna talade om att Maureen Nylund låg på avdelning elva, enskilt rum nummer fyra. Varje avdelning hade en jourhavande läkare som alltid skulle kunna svara på de anhörigas frågor och den grekiske läkaren var ung, kompetent och talade perfekt engelska.
– Er dotter har bara varit hos oss nån dag men vi har gjort en grundlig undersökning med alla tester som står oss till buds. Hon har knäckt en hel del ben och flera inälvor är skadade, men vi kan klara henne. Dock handlar det om lång konvalescens innan hon ens kan börja tänka på att leva normalt. Vi kan bota nästan allt numera men man måste ha en stark motivation också.
– Och den har hon inte?
– Inte än i alla fall. Förhoppningsvis kan ert besök ta henne ur den chock som förlamar henne.
– Hon har varit med om förfärliga saker.
Greken nickade förstående.
– Jag har fått det redogjort för mig. I värsta fall kan er dotter bli mentalt skadad för livet, men vi får hoppas att er närvaro kan lösa henne ur den kris hon befinner sig i. Var försiktig med henne. Hon är ytterst bräcklig och skör och tål inga sensationer.
Eric gav honom en blick under lugg och svarade stilla:
– Vad hade ni trott? Att jag skulle hyra en mässingsorkester för att hålla min dotter vaken?
– Min uppgift är inte att tro nånting utan bara att vaka över Maureen Nylunds väl och ve. Fäder kan tänkas hyra mässingsorkestrar. Vad vet jag som inte är far?
Maureen låg raklång på rygg med händerna strikt längs sidorna utanpå filten. Hennes vita ansikte i vila var slätt och flickaktigt och Nylund fick tårar i ögonen; i det här ögonblicket var hon inte mer än tre år och han var ende mannen i hennes värld, hon stack förtroendefullt sin hand i hans och tillsammans gick de på söndagspromenad. Hon sov med så lätta andetag att bröstens hävning knappt märktes. Nylund satte sig bredvid henne, ängslig att störa henne så att hon vaknade. Att sova var att samla kraft. Samtidigt längtade han efter att hon skulle titta upp och säga hans namn och visa honom att det var de två nu, sammansvetsade, att trots vidriga omständigheter var de tillsammans och det gav dem styrka.
En timme gick och hon rörde sig inte och inte han heller, de bildade en stelnad grupp av en decimerad familj. Ytterligare en timme gick in i evighetens mörker. En sköterska kom in, uppfattade situationen och tecknade en fråga om han ville ha något att äta eller dricka. Nylund skakade på huvudet och hon stängde dörren ytterligt försiktigt.
Plötsligt skakade huset till, men inte mer än att det kändes som ett misstag. Det skulle inte skaka men gjorde det och det var fel men snabbt förlåtet och därefter stod sjukhuset stabilt på sina stenben. Nylund tillät sig inte ens att ana någonting. Men Maureen slog upp ögonen till onaturlig storlek, hennes kropp kröp ihop, händerna knöts och hon skrek rätt ut i luften:
– Nejjjjjj … inte en gång till …
– Gift? Kan det vara möjligt?
Verner hade hjälpt henne att klä sig och hon satt klen och medtagen i fåtöljen med fötterna på en pall. Han serverade henne iskallt mineralvatten att dricka och baddade samtidigt hennes panna.
– Så var det, Maria. Kestner var där enbart för att … tja, se till att du inte levde vidare.
– Mörda mig, alltså!
Verner grymtade något obestämt. Det var det han menat men ordet mörda gav så otäcka associationer att han drog sig för att använda det. Maria torkade pannan med baksidan av handen och gjorde en min av äcklig smak i munnen.
– Vem i all världen vill mörda mig? Vad har jag gjort för att dödas som en spyfluga? Alla måste ju ha ett skäl för att handla som dom gör. Ingen bara mördar för skojs skull.
– Jodå, Maria, det finns många som bara dödar för att dom tycker att dom mår bättre av det. Världen dräller av sjuka personer.
– Jag är medveten om det, men den här Kestner var inte av den typen. Lustmördare har inte såna handlingsmönster. Det här var förberett sen länge, en plan var gjord och utfördes. Din plånbok och mitt vinglas. Illusionister?
– Man kan tro det. Jag ska fylla på ditt glas.
Han tog det från henne men ändrade sig.
– Du har visst mycket vatten kvar än. Här har du. Jag har inget svar på frågorna. Man dödar den man är rädd för. Du sprider fruktan i kretsar vi inte känner till.
Hon skalv till och ruggade med axlarna.
– Vi måste härifrån. Här är jag inte trygg. I London är det tydligen kallt men det är vi vana vid nu. Låt oss börja med Glenn Cooper som är Jeffersons nya namn. Vi reser redan i kväll.
– Du orkar inte i kväll. En kropp är en kropp och den måste få chans att rehabilitera sig. I morgon bitti allra allra tidigast om du klarar av det.
Hon kände efter och nickade instämmande.
– Ja, jag känner mig som en hundraåring. Kära Verner, det där du sa att en kropp är en kropp … Jag är ingen vidare kropp just nu. Sorry.
Verner skrattade överseende och smekte hennes kind.
– Allt har sin tid. Man måste ha nåt att drömma om också.
– Tack för det och drömma får du göra så mycket du vill, helst ohämmat. Du får ta upp mat och kontrollera den. Jag kan inte lita på nån och det är en skrämmande känsla. Vem som helst kan vilja komma åt mig när som helst och hur som helst.
Hon drack en djup klunk och förvred ansiktet av motvilja.
– Nu är jag sjuk på allvar. Vattnet smakar vedervärdigt.
– Mest ättika, Maria. Jag gjorde en liten kula av klar gelé och fyllde den med ättika. Sen la jag den i ett fingerveck och släppte i glaset. Varför? Bara för att visa dig att vi inte har med illusionister att göra utan helt vanliga typer med normal fingerfärdighet. Vad bevisar det? Ingenting just. Fick bara för mig att spela duktig. Det är inte första gången.
– Och inte sista heller antar jag. Ge mig friskt vatten. Och drick en djup klunk först. Man kan inte ens lita på den karl som man är gift med!
Maureen försökte ta sig upp från sängen men det som var trasigt i hennes kropp hindrade henne, det räckte inte med enbart vilja. Nylund talade lugnt och auktoritativt:
– Maureen, det är ingen fara.
– Vill inte … dö … här … vill bort … från … Honduras … mamma … och jag …
Hennes röst pressades fram mellan fastlåsta käkar och blicken visade en besinningslös skräck.
– Maureen lilla, du är i Aten nu. I Grekland. Du ska bara bli bra.
Hon lyssnade inte, hon var instängd i en egen ångestbur och hon kämpade febrilt för att komma upp och ur strupen kom tunna ylanden från ett medvetande långt borta. Nylund övervägde att ringa efter hjälp så att hon fick något lugnande. Kroppens celler var utforskade, kategoriserade, analyserade, laborerade, uppspaltade och för varje cells krankhet fanns motmedel, men ett sjukt sinne lät sig inte lika lätt betvingas, hjärnan hade ännu många miljoner cellers gåtfulla hemligheter. Hon ramlade baklänges tillbaka i bädden och blicken irrade under den svettblanka pannan. Han tog en liten frottéhandduk, doppade den i ett glas med kallt vatten och smekte hennes ansikte med den.
– Såja, såja, allt kommer att bli bra.
En ny sekundsnabb stöt kom huset att rista till. Maureen sträckte ut armarna och tjöt ihållande. Nylund tog henne i sin famn och vyssjade henne som en baby, men samtidigt arbetade hans vetenskapligt skolade hjärna. Förhoppningsvis var det inte ett förskalv utan en liten jordbävning på stort djup, mer än sjuhundra kilometer ner i jordens oroliga innandöme, en pust bara från en sovande jätte som kunde vända sig på andra sidan och lugnt sova vidare.
Medan han kramade och tröstade föll funderingarna ner i yrkesfickor. Jordbävningar hade tagit mer än tre miljoner liv under 1900-talet och fram till 2007, då över en halv miljon liv gick till spillo i det stora skalvet i Mexico City. Trots alla system som utarbetats för varningar fungerade de bara då och då och med stora osäkerhetsfaktorer.
Jordskorpan som många inbillade sig var stabil bestod av större och mindre litosfärplattor, uppbrutna från urtidens allomfattande superkontinent, Pangaea, omgiven av ett superhav, Panthalassa, och de flöt på mantelns tröga magma. Plattorna stötte ihop eller gnagde sida vid sida, de tyngre plattorna som kunde ha gigantiska dimensioner pressade ner de lättare och då frigjordes uppdämd energi som kärnreaktioner och nådde jordytan i form av seismiska vågor. Han suckade mitt i tröstandet för döva öron. Det behövde inte bli mer än så här. Bara pusten. Eller också kunde det bli alldeles för jävligt!
Maureen blev slapp i hans armar och huvudet föll åt sidan. Hon sov så hårt att hon snarkade genom den öppna munnen. Försiktigt la han ner henne på bädden och bredde filten över henne. Lika försiktigt tassade han ut ur rummet. Han måste få klarhet i hur sjukhusets tekniska experter bedömde riskerna.
Nylunds hemliga fasa var jordbävningar. Teoretiskt hade han studerat skalven och även varit på platser som drabbats, till exempel i Mexico City och i Peru några år tidigare efter ett svagare skalv, och bara att se de drabbade områdena gav honom värk i magen lång tid efteråt. Den onaturliga kölden i Sverige var illa nog men den gick till viss del att bemästra, men när jorden skakade och skalv …
Sjukhuspersonalen ansträngde sig att se oberörd ut eftersom de var tränade att behärska sig inför patienterna, men kläderna föreföll sitta trångt och deras blickar visade rädsla. Nylund frågade en sköterska om säkerhetschefen och hon nickade mot en kortväxt man med buskiga ögonbryn, skägg och mustascher som gick in i varandra och vågigt, svart hår. Han var klädd i vit rock trots att han inte var medicinare och hans uppträdande var korthugget bestämt, en man som inte godtog invändningar.
– Jag är professor Nylund. Min dotter Maureen är patient här efter en cyklon i Mellanamerika. Ni kanske känner till den?
– Ja. Än sen?
– Vad sker här? Finns risk för jordskalv?
Säkerhetschefen föreföll anse Nylunds fråga vara en personlig förolämpning, han betraktade honom högdraget och de buskiga ögonbrynen flaxade som semaforer. Hans engelska hade stark grekisk brytning.
– Vad kommer er att tro det?
– Världens klimat är mitt yrke och jag räknas till dom främsta. I utbildningen ingår studier av jordbävningar. Troligen kan jag mer än ni om skalv men ni är säkerhetsansvarig på sjukhuset och måste ha skaffat er färsk information. Vad säger den, herr … vad står det på er namnskylt … Papadopoulos?
– Ni ska inte …
– Var förnuftig. Jag har ingen prestige att försvara och det bör inte ni heller ha. Tala bara om hur det ligger till.
Papadopoulos rev sig förtretad i skägget men fann det taktiskt riktigt att inte bråka med en professor och svarade snäsigt:
– Vi har inga indikationer på aktuell jordbävning men bilden är inte entydig.
– Hur ser bilden ut då?
– Detta sjukhus är säkerhetsklassat. När det gäller tidigare jordskalv som förekommit i Aten med omgivningar har större fastigheter och mindre hus rasat, det är sant, men det beror på att ganska fattiga personer har byggt dom och blandat sand och grus i byggmaterialet. Inte undra på att dom rasat. I Atens stad finns utmärkta konstruktörer och ingenjörer och byggherrar och det man byggt står stabilt. Tror ni inte att det är så?
Nylund ryckte på axlarna och greken gjorde en ny grimas som om detta också var en personlig förolämpning.
– Klotet har blivit mentalt skadat. Havsströmmar flyter som dom vill och likaså antar jag att magmaströmmarna under jorden tar andra vägar än vad man kan förmoda. Mitt intresse gäller bara min dotters väl och ve. Hon orkar inte med en katastrof till. Har vi epicentrum rätt under oss? Hur säker är ni på er sak på en skala mellan ett och hundra?
Greken fnyste så att näsvingarna fladdrade.
– Hur begär ni att jag skulle kunna …
Han tystnade och grep tag i metallräcket som löpte på ömse sidor av korridoren. Byggnaden skakade till och skakade till igen, armaturerna i taken började gunga, bord hördes välta. Ett muller växte underifrån, som om en gigant fattat om sjukhuset vid roten och ruskade det så att den vida rörelsen nådde toppen sist. Greken gjorde korstecknet och föll på knä. En sköterska som bar på en metallbricka lastad med diverse instrument släppte den, satte händerna för öronen och tjöt rätt ut i luften. Nylund som var konstintresserad tyckte att hon var en kopia av kvinnan i Munchs ”Skriet”. Golvet började darra under fötterna och darrningen fortplantade sig upp för benen, genom låren, höfterna, bröstet, fick halsen att kvillra, tänderna skallrade, hjärnan kändes som om den låg i kokande vatten. Nylund hakade fast sig i räcket. Underliga ljud nådde dem, som om jättelika torra grenar bröts av, gälla visslingar som inte gick att härleda, slag av en Herkules i Hades med slägga mot ett järnstäd, ratschanden som om någon rev sönder en trollkvinnas kläder.
Så kom ett ohyggligt brak. Korridorens väggar och golv lutade plötsligt och sköterskor och annan personal ramlade omkull och fäktade med armar och ben och vrålade som om de befunnit sig i ett ”lustiga huset” på ett tivoli där inga normala regler gällde, där upp var ner och höger var vänster och ingen jämvikt existerade. Utan att förstå vad han såg uppfattade han en sicksackformad spricka i golvet som en stelnad blixt. Golvet var målat i blått som var en lugnande färg, men ingen kulör kunde skapa lugn nu, blixtmönstret vitnade, betongen krackelerade och knäcktes, och långsamt men ändå förfärande snabbt klövs byggnaden i två delar. Greken och annan personal följde med i raset och inget kunde rädda dem. Nylund hängde kvar vid räcket med avgrunden nedanför sig.
I det nya öppningen hördes hela storstaden jämra sig i nöd, en fasa som kändes som en stank mot luktorganen. Rök kom in från krossad sten och drev som dimmor i det som var kvar av korridoren. Nylund ryckte till och viskade hest:
– Maureen …
Han tog spjärn mot väggen och förflyttade sig genom att flytta händerna korsvis mot räcket. Dörren till hennes rum hade slitits upp och gungade i sina gångjärn. Där tog räcket slut och han visste inte hur han skulle kunna ta sig in. Han försökte spana in i rummet men såg inte ens hennes bädd. Det enda han förmådde göra var att gråta och han hatade sig själv för det. Han rätade på sig och sa snörvlande:
– Maureen … din far ska rädda dig … på något sätt …