Ola, Lasse och den kristna kontringen

Även böcker för mindre barn fokuserade gärna på det konkreta, det vardagliga, det igenkännliga. På sjuttitalet debuterar Gunillorna Wolde och Bergström med sina böcker om dagisbarnen Totte och Emma respektive Alfons Åberg. Totte och Emma städar och går till doktorn. Alfons får dåligt samvete för att han gett lillkillen en smocka. En viss skillnad på gestaltningen finns: Wolde konstaterar att Totte kissar och Emma leker med sin lillebror. Gunilla Bergström gestaltar Alfons ångest genom att låta ett stort svart odjur ta plats under hans säng. I det första fallet är det mer lättfattligt, i det andra liknar det åtminstone nån sorts litteratur.

Träigast av allt i genren är ”samtalsböckerna” om sexåringen Ola, från början en teveserie (1973). Titlarna hintar om att det inte var mycket glamour i Olas liv:

Text: Monica Gydal, Thomas Danielsson.

Bild: Mats Andersson (lägg namnet på minnet – det dyker upp igen!)

Vid omläsning noterar jag att till och med typsnittet i Ola-böckerna är tråkigt: skrivmaskinsbokstäver som får det hela att se ut som ett utskick från den lokala hyresgästföreningen.

Det ska tilläggas att Ola-berättelserna inte bara vältrar sej i betonghus, sjukhuskorridorer och skilsmässor mellan föräldrar i murarskjortor; en av böckerna handlar också om hur Ola får en lillebror. Men mer action än så blir det inte.

Döda farfäder kom igen i Lasse-böckerna, sju bilderböcker som beskriver en förskolegrabbs tankar och rädslor. Lasse verkar besynnerligt nog inte bo i förort utan ser ut att var tryggt socialt förankrad. Karaktären modellerades efter författaren Anna-Karin Eurelius egen son Lars, som tids nog blev först teaterchef i Malmö (Ensembleteatern) och sen advokat i Göteborg med efternamnet Arrhed.

Jag minns Lasse-historierna från dagis och vet att jag då inte var överdrivet tänd på att läsa om nån som hade det exakt som jag själv, men särskilt ”Lasses farfar är död” (1972) är mycket mindre torftig än jag föreställt mej (å andra sidan är jag något luttrad gällande socialrealism).

Uppbackad av Monika Linds naivistiska teckningar försöker författaren öka barnens förståelse för döden, och indirekt deras respekt för livet. När Lasses farfar dör förklarar pappa utan krusiduller:

En människa kan inte leva hur länge som helst.
Hon blir utsliten till sist och då slutar hon
att fungera. Precis som det var med din cykel, du vet.

Och så får Lasse lära sej att vi en dag förmultnar och blir jord som ger näring åt växter och nya människor. Det gör inte ont och man slipper vara ensam och rädd. På slutsidan ser Lasse en blåsippa och säjer tyst för sej själv: ”Hej då farfar.” Det är ganska rörande och respektfullt mot både barn och döden.

Det hela kan tyckas okontroversiellt, men faktum är att farfarboken rörde upp rejäla känslor när den kom. Den lilla men högljudda frikyrkovärlden reagerade med emfas – och med en egen barnbok.

Pastor Stanley Sjöberg – grundare av Centrumkyrkan och Webbkyrkan, aktiv i anti-abortrörelsen Ja till livet, författare till skrifter som ”Vi har upplevt märkliga ting i samband med tungomålstal”, ”Gud gör ekonomiska under” och ”Bibeln ger klart besked om föräktenskapliga förbindelser” – blev så upprörd att han, kanske för församlingens tionde, lät ge ut ”Lenas farfar är i himlen” (1972).

På bokens baksida skriver en barnläkare (frikyrkliga hänvisar gärna till vetenskapsmän för att antyda att deras tro är vetenskap, vilket torde ändra förutsättningarna för just tro): ”I en nyligen utkommen barnbok (Lasses farfar är död) framställs den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.”

Även pastor Stanleys huvudperson, lilla Lena, ser sin farfar tyna bort. Men hennes pappa tröstar med en liknelse som vida överträffar den trasiga cykeln:

Omslag: Stig Benson

Jo, att dö är ungefär som att flytta från ett gammalt hus som skall rivas. Så får man flytta till ett nytt hus som är bättre.

När ämnet ändå är uppe, ger Lenas pappa sin dotter ytterligare grundfakta om evigheten:

Alla måste vi dö en gång. Och om vi tror på Jesus kommer vi också till himlen. […] I himlen bor alla Guds barn. Där får vi träffa Josef och Daniel, Sakeus och alla dom andra som du har hört om i söndagsskolan. Allt är vackert i himlen. Ingen kan bli sjuk där. Alla är glada. Där finns inga krig och där sker inga olyckor.

Lyckligt rosenkindad går sen Lena ut och hoppar hopprep, antagligen hett drömmande om att en dag få dö. Då möter hon Lasse! Lasse är lessen, för i hans familj har farfar inte blivit en ängel utan bara jord och inte ett hus utan en trasig cykel. Pastor Stanleys Lasse är svårt traumatiserad av sorg, men Lena kan gudskepris trösta: ”Min pappa har läst i bibeln att när man dör kommer man till himlen. Om man tror på Jesus, förstås.”

I bokens slut besöker Lena farmor, som på ett fromt kristet vis gråter samtidigt som hon ler ”så vackert”. På begravningen är allt också vackert och Lena konstaterar lugnt när hon ser kistan att det lyckligtvis bara är farfars kropp som ligger där. För sjunde gången i boken konstateras: ”Farfar är i himlen.”

Det lustiga är att av alla barnböcker från samma tid, där barn uppmuntrades till uppror och strejk, lärde sej måla demonstrationsplakat, sova under Karl Marx-affischer och spika fast pengar i bankerna (mer om dessa snart), så var det en eftertänksam bok om livets kretslopp som skapade mest rabalder inom högern, låt vara den kristna högern.

Det är inte vad jag själv hade gissat på.