Anhörigproblematikens ABC

Kerstin Thorvall, nyss avliden när detta skrivs, tog sej också an kriminalpolitiken. ”Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse” (1974) är en av debattföreningen Verdandis utgåvor och en veritabel provkarta på alla de attityder som florerade inom tjyvkramarvänstern.

Flickan Åsas pappa sitter på kåken. När klasskamraten Barbros portmonnä försvinner – ty det här var på den tiden då sjuåringar tydligen refererade till sin ”portmonnä” – faller klassens blickar på Åsa …

Omslag: Kerstin Thorvall

… som visste att hon inte tagit någon portmonnä. Men hon hade en pappa som var tjuv och då måste väl också hans barn vara tjuv?

Det var så dom tänkte.

Vad tänker du? Vad tänker din mamma och din pappa?

Skulle du också ha trott att det var Åsa som tagit din portmonnä, om du hade varit Barbro?

Främst består boken dock av dialog, eller snarare monolog. På fritids jobbar Kalle, som är gammal vapenvägrare och därför suttit inne en månad. Han förklarar utförligt för barnen hur vedervärdigt det är i fängelset och vilka hycklare de är som kallar det ”vård”:

”Och om någon får ett utbrott av ilska eller förtvivlan eller säger ifrån om nånting som han inte tycker är bra, då blir den personen inlåst i ett rum som kallas isoleringsrum. Där får han vara ensam flera dagar, ibland flera veckor. Och allt det här kallar dom vård, det är så man kan kräkas. Med vård menar man ju att ta hand om människor. Göra dom friska. Men på fängelset blir ingen frisk.”

Och sen prickar Kalle/Thorvall av alla de teser som slagits fast av tidens kriminalpolitiska opinionsbildare, såsom organisationen KRUM (den något förbryllande förkortningen för Riksförbundet för KRiminalvårdens hUManisering):

”Det är inte bovarnas fel att dom är bovar. Det beror på att i det här samhället som vi lever i, så är allting liksom upphängt på prylar, framgångar, pengar och att man hela tiden ska skaffa sig mera pengar och saker för att må bra.”

”Men det värsta är att dom riktigt stora bovarna, dom som fixar med skatten och lurar staten på miljontals kronor eller sticker iväg med sina pengar utomlands eller bedrar och trixar och ordnar med sånt som är olagligt, dom klarar sej, därför att dom har pengar och fina hus och fina vänner och bilar och båtar och sommarställen. Om såna människor tror man inget fult. Någon som har det så bra kan ju inte vara bov, tänker man. Egentligen borde man tänka tvärtom ’vad har han gjort som har så mycket pengar?”

Men sen skrattade han lite och sa att i fängelser ser det ut ungefär som i skolor och på sjukhus och på stora arbetsplatser. Så egentligen är vi alla mer eller mindre i fängelse.

Även om man inte håller med varann i övrigt, så kan de flesta av oss idag skriva under på en sak: mycket vatten har runnit under broarna.