Förord

Världen tillhör er.

Ni unga människor, fyllda av energi och livskraft, står i livets blomning, liksom solen vid åtta- eller niotiden om morgonen.

Vårt hopp vilar på er.

(Mao Zedong, citerad av Siv Widerberg i barnboken ”Folkets kraft är stor” 1974)

JAG gick på dagis i Lund 1976–82. Mina fröknar luktade tobak och makrobiotiskt hemodlad lök. Flera hette Juan och var chilenska flyktingar. De kunde alla spela gitarr. Föreståndaren hette Annika och lufsade runt i snickarbyxor utan nånting under. När vi barn gick med plakat och demonstrerade mot vuxna applåderade personalen och gick glatt med i tåget. Dagiset låg intill S:t Lars sjukhus – en institution för psykiskt sjuka – och ibland fick personalen för sej att de skulle rehabilitera nån knarkare därifrån genom att låta honom gå och tända av bland våra flirtkulor.

Som soundtrack spelades ”Kåldolmar & kalsipper”, helst partiet där de elaka kungarna från västerlandet vällustigt sjöng om hur de förslavade folket:

Det är så lustigt – he he he he

Det är så lustigt att vi kissar i kalsongen

Det är en period i mitt liv som jag när som helst kan återkalla och oftast med positiva förtecken. Personalen lyssnade på barnen och lät kreativitet och upprorslusta flöda lika vilt som mönstren i våra batiktröjor. Att de sen träffade snett ibland och att det kanske var dumt att låta de barn som ville röka pipa är en diskussion för sej. De menade väl.

Samma anda som präglade min dagistid präglade också den progressiva barnlitteraturen. Den kan anklagas för att vara präktig och pekpinnig ibland och hjälplöst världsfrånvänd och naiv ibland – men den talade med barnen och inte till dem. Den tål att skrattas åt, men mera att hedras ändå.

Jag har för min del ingenting emot ambitionen som sådan att upplysa barn om världens tillstånd. Kan man lära barn dumheter om Gud och flickors söthet och pojkars styrka som jag sedermera fick lära mej på lågstadiet, så nog kan man ge barn lite nyttig samhällsinfotainment. Har jag nån invändning så är det väl att böckerna inte alltid innehöll så mycket -tainment. Och inte alltid var så nyttiga.

Det här är en bok för alla som var med då. Man kan använda den som nostalgibok, om man råkar vara i rätt ålder och tycker att nostalgi är en vettig sysselsättning. Man kan använda den som varningsbok, om man nu anser att idealism är nåt att varna för. Man kan använda den som förströelse; utan att skryta påstår jag att det är en mäkta rolig bok (det är ju trots allt inte min förtjänst utan barnbokskreatörernas).

Men det är faktiskt också en bok för alla som inte var med då, eller för folk som var med då men som inte vill nostalgitrippa, varna folk eller förströs. Den går nämligen också att använda som en (fragmentarisk och något nischad) historiebok. De här böckerna kom till i en tid som känns extremt avlägsen när detta skrivs – betydligt mer avlägsen än det fyrtital som skapade Pippi och Mumintrollen och, dessvärre, det tjugotal som gav oss barnböcker om välartade barn som omhändertogs av stränga men rättvisa överklassmänniskor.

Samtidigt får man gärna ha i åtanke att urvalet är högst personligt. Jag har främst koncentrerat mej på de titlar jag har egna minnen av och de som känns mest extrema/tidstypiska/extremt tidstypiska. Vissa kommer säkert att säja ”jamen var är Katitzi?” eller ”hur i herrans namn kan man ge ut en sån här bok utan ett tjockt kapitel om ’Totte städar’?” eller ”nä nu jäv… Jag är blåst på kolan! Inte en rad om den där Barbapapa-boken där barbapaporna använder sina övernaturliga förmågor till att öppna en Waldorfskola!”

Men nånstans har jag varit tvungen att sätta en gräns. Den gränsen har avgjorts av a) plats och b) några snåla upphovsrättsinnehavare.

”Progg”, påstår Svenska Akademiens ordlista otillfredsställande, betyder ”proggmusik”. ”Proggare” är en ”person som ägnar sig åt proggmusik”, ”proggmusik” är en ”radikal musikstil på 1970-talet”. ”Proggig” betyder av allt att döma ingenting, åtminstone ger SAOL ingen förklaring utan upplyser bara om hur det ska böjas.

Ordet ”progg” kommer förstås från ”progressiv”. ”Progg” blev den högst inofficiella beteckningen på den musik som under sjuttitalet gavs ut på alternativa skivbolag med socialistisk profil. Musikaliskt fanns inga gemensamma nämnare, även om vissa skulle säja falskspel: band som Blå Tåget (avantgardistisk visjazz), Nationalteatern (arg fritidsgårdsrock) och Hoola Bandoola band (Simon & Garfunkel-pop på låtsasstockholmska) kallas alla progg.

Genrebeteckningen finns bara i Sverige. I den anglosaxiska kultursfären syftar progressive rock enbart på att musiken har många taktbyten och långa tvärflöjtssolon, och inte alls på vilket parti flöjtisten röstar på. Svenska band som Träd, gräs och stenar, Samla mammas manna och Älgarnas trädgård är på så sätt de mest typiska proggbanden: dels jammade de på konstiga indiska trummor och dels hade de trådar in i den musikpolitiska rörelsen. Och inte minst stod det en doft av Cannabis sativa omkring dem.

Men SAOL glömmer att ”proggig” inte bara har med musik att göra. Ordet antyder också en föreställning om en kultur, en attityd, en livsstil, en epok. Allt som på nåt vis anknyter till sjuttitalets vänstervåg – velourbrallor eller Claire Wikholm – kan skyllas för proggigt. Palestinasjal är proggigt. Vildvuxet pubeshår är proggigt. Klassteori är ganska proggigt, men egentligen mera allmänvänstrigt. Fiolmusik kan vara extremt proggig om den kombineras, till exempel med näbbstövlar eller ett njutningsfullt frammumlat ”groovy!” Marknadsföringsstrategier är inte proggiga alls.

I den här boken används ”proggig” i den vidaste av bemärkelser. Är en bok skriven mellan 1968 och 1982, innehåller den vänsterpolitiska resonemang och/eller ordet ”socialgrupp” och/eller avbildar lyckliga människor på ett hölass i Hälsingland och/eller deppiga människor i en grådaskig förort och/eller oproportionerligt stolta arbetare på en fabrik och/eller barn som intresserat lyssnar på vad en pensionär har att säja dem, så har den passerat som proggig.

Består sen illustrationerna av gryniga svartvita foton eller Mats Anderssons teckningar, så blir definitionen inte svårare att göra.

En del av böckerna som avhandlas här är så förnumstiga att det skär i kroppen. Andra lägger fram sanningar som tiden i någon mån vederlagt. Åter andra är så flummiga som böcker bara kan bli om man sitter i ett storhushåll i Bastuträsk och röker puk medan älgarna parar sej utanför fönstret.

Ett har de gemensamt: de hade bara kunnat vara skrivna då, mellan 1968 och 1982 – den här bokens något utvidgade definition av ”sjuttital”.

Det är tidsperioden man kan kalla ”Proggtiden” eller ”Tokvänsteråren” eller ”Fyrtitalisternas Första Storhetstid” (den andra fick de när de slutade demonstrera och satte sej bekvämt till rätta på samhällets alla maktpositioner, och har väl pågått sen dess) och som yngre filmintresserade benämner ”Moodyssons Tillsammans-tiden”.

Det är tiden kring Vietnamkriget, kårhusockupationen, gruvstrejkerna, fraktionsbildningarna inom extremvänstern, p-pillret, tenniskravallerna, bla bla bla – vi har hört det förut och från hästarnas egna munnar.

Det är tiden då en sagobok för barn kunde sluta i en stilla förhoppning om en nära förestående samhällsomdaning:

Hoppsan! Vad hör jag? Tror du inte att den här sagan är sann? Jo det kan du lita på! Fråga mammor och pappor och tanter och farbröder så ska du få höra!

Fråga om inte allting blivit dyrare.

Fråga om inte luften är dålig av all rök från skorstenarna.

Fråga om inte allting bara blir sämre och sämre.

– Jodå! kommer de att säga.

De kanske inte vet varför det har blivit så här. Men det vet ju du. Så nu kan du berätta för dom.

Tänk vad förvånade de ska bli. Kanske blir de arga också. Det kan bli riktigt spännande. Då får vi se vad som händer.

(Sven Wernström, ”Max Svensson Lurifax” 1972)

Det här är ett försök till historieskrivning underifrån (det känner ni väl igen, proggrävar?) – ur barnets perspektiv. Jag hör till den skara som matades med de här böckerna och skivorna och teveprogrammen. Det har bidragit till att göra mej till den jag är – en skeptiker.

Men det gav mej också kickar, frågeställningar, insikter, kunskaper och nyfikenhet. Jag är tacksam över att ha växt upp i en tid då barn räknades som tänkande varelser. Jag är mindre tacksam över att det ibland ledde till att jag fick lyssna till fnösktorr godnattlitteratur.

Jag är till denna dag övertygad om att barnkultur inte alls ska skyddas från budskap. Den som tror att det är möjligt att skriva nåt budskapslöst har aldrig skrivit nåt – åtminstone inget värt att läsa. Dock tror jag att budskapet mår bäst av att balanseras med humor, spänning eller nyansering.

Den här boken tillägnas personalen på Källbystugan i Lund, som lärde oss sticka upp och som gladeligen steg in i våra demonstrationståg mot de vuxna. Jag vill också rikta det varmaste av tack till alla illustratörer som låtit oss återpublicera bilder. Tack också till författare och andra upphovsmän som ömsom förgyllde, ömsom förmörkade min barndom. Ni har påverkat mitt liv. Till det bättre eller det sämre får nån annan avgöra.

Malmö i maj 2010

Kalle Lind, skriftställare

Illustration: Rune Rune Andréasson