2. På sjuttitalet
var revolutionen
så här nära

… det var en annan tid, en annan värld. Det var Vietnamrörelsens tid, klarspråkets tid, då en mördare kallades en mördare även om han var USA:s president. Det var solidaritetens tid, då en svensk mor kunde gråta sig till sömns därför att en mor på andra sidan jordklotet fått se sina barn brännas till döds av napalm.

(Sven Wernström, ”Trälarnas framtid” 1981)

SOMLIGA av böckerna i den här boken skulle i princip kunna vara skrivna idag. Det skrivs fortfarande präktiga barnböcker om pappor som sitter i fängelse och om barn på andra sidan jordklotet. Det skrivs dessutom barnböcker idag som på vissa punkter tagit ut svängarna mer än vad man gjorde på det frigjorda fördomsfria sjuttitalet: jag tänker särskilt på böcker med homosexuella och queera teman.

Samtidigt är de titlar jag valt ut bedårande barnböcker av sin tid. Och det var, har jag förstått, en alldeles speciell tid, helt olik alla andra tider som nånsin funnits. I sextitalets slut går, som alla sexti- och sjuttitalister hört till leda från sina numera tryggt whiskydrickande bostadsrättsägande föräldrar, en revolutionsvåg genom västvärlden. Samhället ifrågasätts, invanda föreställningar vänds över ända. I Paris fajtas studenter och arbetare solidariskt mot snuten, i Stockholm vägrar ett gäng studenter att lämna sitt kårhus utan stannar kvar i tre dygn och kallar det ockupation.

Som ni märker är det lätt att vara sarkastisk i efterhand. Men om det nu är så lätt – varför försitta chansen?

1968 – samma år som den famösa kårhusockupationen som enligt somliga som var med nästan ledde till en revolution i Sverige – gav Sven Wernström ut sångboken ”Upproret har börjat”. Det är en talande titel. Ganska många människor, för eller mot, måste ha upplevt det så i sextitalets slut. Upproret hade börjat. Överallt i världen puttrade det: kolonier i Afrika och Sydamerika reste sej mot de europeiska imperialisterna, vietnameserna var inte så tacksamma som de borde över att få demokratiska amerikanska bomber i huvet. Unga västerlänningar såg flygblad som upplyste om olika demonstrationståg, gick dit och förstod att det fanns fler som tänkte samma sak som de, alternativt insåg att det var så här man borde tycka.

Folket hade samlats. Man hade rekvisitan: citatsamlingen ”Maos lilla röda” hade kommit i behändig svensk pocketutgåva 1967. Man var överens om att samhället var åt fanders och att den amerikanska kapitalismen var fienden. Och inte nog med att en revolution var nödvändig – den var dessutom förbaskat trevlig. Den sexuella revolutionen ledde till ligga, demonstrationernas konfrontationer med polisen gav adrenalinkickar, stormöten och auladiskussioner gav nya kontakter och i förlängningen mer ligga.

Allting tydde på att revolutionen stod för dörren. Återstod bara den lilla formsaken att genomföra den.

Och i det skulle naturligtvis barnen vara med.

En sångsamling med talande titel (vi som sitter med facit i hand 2010 vet ju att det också har slutat). Bland samlingens något revolutionsivriga texter saxar vi ur ”Pengar” så att vi kan smaka på tidens attityder:

Den som misslyckas med att stjäla pengar

hamnar på Långholmen

Den som lyckas

hamnar i Djursholm

Säljer sin kropp

gör horor och arbetare

Lika tvingade

lika förnedrade båda

Att sälja sitt kön

eller sina händer

eller sin begåvning

för pengar

det gör man bara av tvång