PROLOG

Havsörnen följde strandlinjen på öns östra sida. Att det var en gammal hanne syntes på fjäderskruden, de bruna vingpennorna hade ljusnat med åren, stjärten var redan alldeles vit. På hundra meters höjd hade han hittat de uppvindar som lät honom glida fram i lufthavet utan synbarlig ansträngning. Från den höjden kunde han upptäcka minsta rörelse på de låglänta, steniga stränderna och ute i vattnet. Allt som hände inom en sektor på tusen meter registrerade han och vägde mot sina instinkter och sin erfarenhet. Ville han korrigera kursen behövde han bara slå ett par slag med vingarna.

Östsidan var den gamle hannens jaktmarker. Varken människor eller bebyggelse störde honom, bara några fallfärdiga kojor kurade bland albuskarna, inte sedan det yrkesmässiga fisket försvann från ön hade någon brytt sig om dem. För varje år gjorde landhöjningen det svårare att ta sig sjövägen in till stranden. I Kvarken reste sig landet ur havet med en hastighet av en centimeter om året, en meter på hundra år.

En flock korpar väckte havsörnens nyfikenhet. I vattenbrynet hade de svartglänsande skrikhalsarna hittat ett kadaver som de hackade och slet i. I snösmältningen brukade det finnas gott om döda älgkalvar men nu var det redan högsommar.

Korparna flaxade nervöst runt sitt fynd. De hade en förunderlig förmåga att alltid vara först på plats. Ett allmänt räddhågset uppträdande hindrade aldrig en korp från att ta för sig. Havsörnen tog mark i ett luftdrag som fick de andra att skyndsamt lämna plats för honom. Det var inte fråga om några artighetsbetygelser eller visad undergivenhet; att stå i vägen för en fullvuxen örn på inflygning var ingenting att trakta efter. Ett ögonblick senare var korparna tillbaka.

Havsörnens klargula näbb slet i bytet. Han tyckte att det kändes ganska likt revbenen på en ung älg. Men huden var tunnare.