ELFTE KAPITLET

– Den efterfrågade haplogruppen är M6b.

Svaret från Wien hade kommit. Sökningen i EMPOP, den europeiska databasen för varianter av mtDNA, var klar. Den mördade kvinnan bar samma genetiska adresslapp som befolkningen i södra Indien.

En indiska.

Rättsgenetiker Mensura Junuzovic var nöjd. Tre veckor hade det tagit henne att få fram uppgiften. Ur benrester som finmalts nedfrusna i flytande kväve hade hon lakat fram den döda kvinnans mitokondriella DNA och därmed kunnat placera henne i ett genetiskt sammanhang. Den döda hade tillhört en befolkningsmässigt mycket begränsad del av mänskligheten, som Junuzovic aldrig haft att göra med tidigare. Som alla andra grupper hade den också haft sitt ursprung i Afrika. Därifrån hade individer utvandrat först via Etiopien och Röda havet till Jemen och vidare över Arabiska havet, eller Eritreanska havet som det hette vid vår tideräknings början. Dessa urtida sjöfarare hade stigit iland på den indiska kontinentens sydspets innan deras ättlingar fortsatt mot sydost över delar av Indonesien och ända ner till Australien.

Havet förenar, tänkte Mensura Junuzovic. Så hade det varit i alla tider. Hon googlade på Indien. Den aktuella delstaten hette Kerala och låg vid Malabarkusten. Det namnet kände hon igen. En av världens äldsta katalogiseringar av växter, långt före Linné, var det holländska verket Hortus Malabaricus. Trettiofyra miljoner människor, eget språk och alfabet, malayalam, en blandning av sanskrit och mulla dravida. Näringar fiske och jordbruk. Världsledande exportör av kryddor i konkurrens med Vietnamn. Här bar flertalet invånare samma mtDNA som den döda kvinnan i Västerbotten.

Hon måste le åt den indiska delstatens turistslogan:

– Guds eget land.

Det lät festligt. Folk som bodde i sådana länder borde tydligen akta sig för att resa bort, tänkte hon.

Återstod att skriva rapport. Eftermiddagen skulle doktor Junuzovic ägna åt bakterier som hon iakttagit i provet från Umeå. Även om den döda kroppen varit kontaminerad med både det ena och det andra borde mikrober av den typen inte ha funnits där.

– En indiska, sade länspolismästare Stefan Thorsell för sig själv.

Hans minspel hade gott kunnat illustrera uttrycket ”Med förvåningens finger i häpnadens mun”. En indiska var verkligen ingenting han väntat sig. Ett indiskt spår gjorde inte den fortsatta utredningen lättare precis. Något bilateralt polissamarbete mellan Sverige och Indien kände han inte till och det betydde bara att gamla tröga Interpol i franska Lyon fick svara för fortsättningen. På Sveriges ambassad i Thailand fanns åtminstone kolleger som Rikspolisstyrelsen skickat ned för att bistå med knarkbekämpningen och i Afghanistan odlade svensk militär sina hemliga kontakter. Men den mördade kvinnan behövde förstås aldrig ha bott i Indien, intalade han sig, hon kunde lika väl ha varit född i Finland eller Sverige eller var som helst. Det kryllade av indier utanför Indien, att bo utanför landet hörde liksom till deras vanor. Den store frihetshjälten Mahatma Gandhi hade arbetat som advokat i Sydafrika i massor av år innan han återvände hem och kastade ut britterna.

Länspolismästaren loggade in i Kalle. Databasen var hans speciella skötebarn, en innovation som snart skulle sätta Västerbottens polisområde och honom själv på världskartan över polisiärt nytänkande. Kalle innehöll inte bara detaljer kring brott och misstänkta utan även en världsunik mjukvara som värderade trovärdigheten i folks berättelser. Uppfinningen hade tagits fram av en forskare vid Umeå universitet, Gudrun Lindholm, en omfångsrik psykolog med grov röst, som ett halvår tidigare oanmäld dykt upp på länspolismästarens kontor. Hon hade påstått sig ha utvecklat en apparat som skulle revolutionera hela vittnespsykologin; skillnaden mellan sanning och lögn skulle i en nära framtid gå att avläsa i ett vanligt oscilloskop. Doktor Lindholm hade i sin forskning funnit att människor talade på olika sätt om de ljög eller höll sig till sanningen. Dessa ohörbara förändringar lät sig fångas upp med mikrofon och mätas med modern teknik. Kalle analyserade ett stort antal variabler i rösten, frekvens, rytm, tonläge, förvirring, avståndstagande, stress och koncentration och drog sina slutsatser med hjälp av åttatusen olika matematiska sammanställningar. Psykologidoktorn Lindholm sade sig samarbeta med en israelisk matematiker som i sin tur låtit försäkringsbolag i Tyskland och Schweiz testa maskinen på bolagens hemförsäkringskunder. Resultatet hade minst sagt varit förtroendeingivande.

Thorsell hade blivit både eld och lågor. Umekriminalens förhörsledare utrustades med digitala bandspelare och en vidhängande order om att spela in all kommunikation. På stationen överfördes rösterna till sanningsmaskinen Kalle som svarade med att förse varje utsago med en trovärdighetsetikett.

Kritiker fanns det gott om, inte minst i de egna leden. Vissa polismän såg apparaten som en modifierad form av gamla tiders kroniskt opålitliga lögndetektorer medan Stefan Thorsell och hans psykologdoktor avfärdade belackarna som allmänt forskningsfientliga.

Trots att det snart gått en månad sedan likfyndet på Elgö fortsatte det insamlade materialet att växa. Medias intresse höll Den stora detektiven allmänheten alert. Rubriker om en mördad kvinna i ett öde sommarparadis fungerade ungefär som en inbjudan till en berättartävling; ring polisen och beskriv ditt bästa sommarminne.

I Nils Anders Nylunds postfack i lanthandeln på Elgö låg två kuvert med räkningar och dagens tidning. Rubriken på första sidan löd:

MÖRDADE KVINNAN

KOM FRÅN INDIEN

Fingeravtryck bara en tidsfråga

Av Valter Ångström

UMEÅ (NN) Polisen står inför ett genombrott i fallet med den mördade kvinnan på Elgö.

Hennes DNA visar att hon härstammar från Indien.

Enligt vad Norrlands Nyheter erfar pågår framgångsrika försök på Rättsmedicin i Umeå med att återskapa hennes fingeravtryck.

Länspolismästare Stefan Thorsell bekräftar uppgifterna om kvinnans etniska tillhörighet.

– Prover som Rättsmedicinalverket analyserat är entydiga, säger han.

Det speciella DNA som det är fråga om bärs av människor i den sydvästra delen av den indiska kontinenten. Delstaten heter Kerala och var före självständigheten 1947 ett eget maharadjadöme med kung och drottning. Där bor idag 34 miljoner människor.

Hur den unga kvinnan kommit till Sverige är inte känt.

– Vi samarbetar i utredningen med finsk polis, säger länspolismästare Thorsell. Ingenting motsäger teorin om att kroppen flutit över från finska sidan.

Som Norrlands Nyheter tidigare berättat var kroppen så illa åtgången att ansikte och hudfärg inte kunde urskiljas. Att den mördade kvinnan nu fått sin etniska identitet fastställd betyder mycket för den fortsatta utredningen.

– Vi ser positivt på allmänhetens engagemang. Med de nya uppgifterna hoppas vi på fler vittnesmål, säger Thorsell.

Med största sannolikhet finns den döda kvinnan registrerad i det så kallade Schengenregistret. För inresa till Sverige och Finland sökte förra året sammanlagt 16 000 indier visum.

– Migrationsverket hjälper oss att leta fram kvinnor i lämplig ålder men metoden är både tidskrävande och osäker, säger polischefen.

Ett streck i räkningen har varit att den döda kvinnan saknat fingeravtryck. Kroppen hade legat så länge i vatten att huden lösts upp. Enligt vad Norrlands Nyheter erfar håller man på Rättsmedicin i Umeå på att återskapa fingrarnas mönster. Det unika försöket leds av docent Johannes Lagerborg, 64. Han har inte gått att nå för en kommentar.

Länspolismästare Stefan Thorsell vill varken dementera eller bekräfta.

– I det här skedet kan jag bara säga att vi är hoppfulla.

Eftersom alla indiska medborgare lämnar biometriska uppgifter då de ansöker om visum till Schengenländerna skulle ett fingeravtryck kunna lösa identitetsfrågan på några dagar.

Nils Anders Nylund läste artikeln en gång till. Det var mycket möjligt att kvinnan som han träffade på färjan kom från Indien. Någonstans hade han läst att indiska kvinnor var stolta, de gick alltid med högburet huvud, oberoende om de var rika eller fattiga. Trots att kvinnan på färjan varit mycket rädd hade stoltheten lyst igenom.

– Henne såg jag på färjan, sade Nylund och ställde sig vid kassan.

Han pekade på första sidan.

Ingbritt Mattsson tittade upp. I vanliga fall blev det inte så mycket sagt mellan honom och handlaren annat än allmänna fraser om vädret och om färjans förseningar. Han var alltid försiktig med att anförtro henne något eftersom han visste att det mesta skulle spridas till övriga öbor. Men idag kunde han inte hålla sig.

– Hon satt bredvid mig, sade han. Kvällsturen ut.

– Jo, jag läste om henne. Men dom har ingen bild, sade Ingbritt Mattsson.

– Det var den femte juni, dagen före nationaldagen, upplyste Nylund. Det blåste.

– Det var verkligen en blåsig sommar, replikerade handlaren.

Telefonen ringde. Ingbritt Mattsson reste sig med ett ”Jag måste ta det här först” och Nylund nickade. Han kunde gott vänta, samtalet gällde tydligen veckobeställningen till mejeriet.

Nils Anders Nylund kom på att även han väntade ett telefonsamtal. Polisen skulle höra av sig. Då han berättat om den försvunna spaden hade de lovat ringa. Men icke. De var tydligen lika slöa som då de jagade Bakgårdsmannen för några år sedan. Det var en våldtäktsman med ganska speciellt utseende som länge spridit skräck i Umeå. En kvinna hade sett honom vid en tidpunkt och på en plats som haft anknytning till ett av övergreppen. Hon hade till och med noterat vilket hus mannen gått in i. Självklart hade hon ringt polisen. Men inte hade någon hört av sig till henne heller.

Nylund kunde förstås kontakta sin gamla tidning och berätta om indiskan. Valter Ångström skulle få till en bra rubrik: Nils Anders, 61, var den siste som såg den mördade kvinnan i livet. De kunde ta en bild av honom på färjan. På samma plats, sista raden på soldäck. Han kunde berätta hur hon lett mot honom. Att detta leende liksom stannat kvar hos honom. Nej, att berätta om leendet skulle bara verka fånigt men artikeln kunde ändå ge polisen något att tänka på, resonerade han.

Det som talade emot idén var att han måste hänga ut sig själv. En mördad indiska hade hittats på Elgö. Det visste alla.

Men vad var det som sade att kvinnan på färjan var samma person som hittats död? På bilder uppträdde indiskor alltid med en röd prick i pannan men den här hade inte haft någon. Det var han säker på. Å andra sidan var pricken kanske inte så viktig utomlands. Och varför måste just han träda fram och berätta detta? Folk skulle bara tro att pensionären Nils Anders Nylund försökte göra sig märkvärdig. Han mindes hur pinsamt det kunde vara då han själv blev kontaktad av folk som tiggde och bad om att han skulle skriva om dem. Politiker och popband mest. Okända kändisar. Sådana uppvaktningar hade alltid lämnat en sur eftersmak.

Ingbritt Mattsson kom tillbaka och satte sig i kassan.

– Pratade ni med varandra, du och tjejen? undrade hon.

– Det var nog inte hon, svarade Nylund.