SJUTTONDE KAPITLET

– Så intressant att ni frågar, sir. Naturligtvis minns jag Rani.

Rektor Lalitha vände sig leende mot Nils Anders Nylund.

– Kom, ska jag visa er.

De gick ut på loftgången som löpte runt skolhusets innergård. Det var lunchrast i Statens skola för flickors högre utbildning och dörrarna till de tomma klassrummen stod på vid gavel. Skocken av tonårsflickor i grönvita skoluniformer som fnittrande eskorterat Nylund över den brännheta gården hade dragit vidare på nya upptäcktsfärder. I lärarrummet satt ett halvt dussin kvinnor och sov, lutande sig över ett långbord med resterna av dagens grönsakscurry och odiskat porslin.

Den trevliga rektorn stannade framför en svartmålad tavla med sirliga vita skrivtecken i snörräta rader. På avstånd såg den ut som ett konstverk.

– Den bästa eleven i varje avgångsklass, förklarade rektorn.

Högst upp hittade han henne; M.T. Rani, 567 poäng av 580 möjliga. Till tvåan skilde det tio poäng. Ingen av de andra åtta låg över 550.

– All time high, sade hon.

– Berätta, bad Nylund.

Rektor Lalitha behövde inte övertalas. Hon hade kommit till skolan som engelsklärare för sju år sedan och fått Rani i sin första avgångsklass. Som de flesta av sina skolkamrater kom Rani från de fattigaste delarna av Fort Kochi; Mattancherry och Thuruthi.

– Hurudan var hon? frågade Nylund.

– Tillbakadragen. Flitig. Gjorde ingenting för att exponera sin begåvning.

Rektorn tänkte efter.

– Jag tror att hon var rädd att sticka ut. Ni kanske inte förstår, sir, men i hennes miljö omges kvinnor av stränga regler, ett litet misstag, en bagatell, och de är stämplade för livet.

Det var någonting nytt för Nils Anders Nylund; i svenska tidningar hette det ofta att indiska föräldrar satsade allt för att deras barn skulle få studera. De försakade sina egna liv i hopp om att kunna skänka barnen en bättre tillvaro än vad de själva hade.

Lalitha lät honom tala till punkt innan hon svarade:

– En illusion tyvärr. Den främsta uppgiften för nästan alla indiska barn är att bidra till familjens försörjning. Det har inte ändrats. Nu läggs dubbla bördor på de unga, de ska klara sig bra i skolan och samtidigt utföra de sysslor som föräldrarna bestämmer. Värst utsatta är förstås flickorna.

Hon suckade.

– Fattigdom har aldrig förädlat människan.

M.T. Rani. 567 poäng. Inte sedan hon suttit med huvudet mot hans arm på Elgöfärjan hade han känt hennes närvaro lika starkt som nu. Lunchrasten var över och eleverna höll stimmande på att fylla klassrummen. Nylund försökte tänka sig Rani komma springande över skolgården klädd i grönt och vitt som de andra tjejerna. Många hade håret uppknutet i barnsliga kringelflätor, eller vad det hette, trots att de redan hunnit bli unga kvinnor. Hur skulle Rani ha tett sig bland dem? Vilka drömmar hade hon haft? Hade det funnits en pojkvän under sista skolåret?

Det var en dum tanke, insåg Nylund genast, enligt den allvetande Vinod var pojkvänner strängt förbjudna, åtminstone i södra Indien..

– Hade hon några väninnor? frågade han.

Rektorn svarade inte. Istället ville hon veta varför en svensk resenär var intresserad av hennes gamla favoritelev. Förutom politiker och de TV-team som alltid hängde de folkvalda i hasorna var det tunnsått med besökare i skolan. Inte ens föräldrarna brukade komma på föräldramöten och européer hade hon aldrig sett i sin skola förut. Vad gjorde Rani så speciell sex år efter att hon slutat?

Nylund hade förberett sig. Det var ingen idé att försöka dölja någonting. Dessutom kunde han inte veta om polisen varit där också.

– Hon är död, sade han.

Rektorn satte handen för munnen som om hon kvävde ett rop.

– När … hur … varför kommer ni och talar om det?

För andra gången samma dygn fick Nils Anders Nylund berätta historien om kvinnan som hittats mördad på ön i norra Sverige. Till skillnad från vännen Vinod fick rektorn inte höra vad svenska tidningar kallat hennes bästa elev. Nylund hade inte hjärta att lägga mer sten på bördan då han såg hur starkt hon reagerade på dödsbudet. Då det gällde hans egen roll i sammanhanget tog han till en halvsanning och presenterade sig som frilansjournalist.

– Har de gripit mördaren? frågade rektorn, då hon samlat sig.

– Nej, Jag är rädd att det inte finns några spår, sade han.

De var på väg tillbaka till rektorsexpeditionen då Lalitha stannade till och spände ögonen i honom.

– Ni tror att mördaren finns här i Kochi?

Nils Anders Nylund försökte förklara att han inte var utsänd för att klara upp något mord. Han hade kommit för att göra ett personporträtt på offret, berätta vem den unga kvinnan varit och hur hon levat.

Rektorn sade ingenting. Det stod klart att hon tvivlade på att han hade ärligt uppsåt.

– Hade hon några väninnor? upprepade han.

En rynka framträdde i pannan ovanför Lalithas röda bindi.

– Nej. Rani var den typen som gärna höll sig för sig själv, sade hon.

Bomskott igen. En bästis från skoltiden hade behövts just nu. Flickor i den åldern brukade hålla sig med en eller ett par förtrogna medan pojkar umgicks mer ytligt i gäng. Det märktes tydligt då han gjort sina intervjuer. Ännu långt upp i åren kunde kvinnor berätta om någon speciell väninna från skoltiden medan männen helst höll sig till älgjakter och idrottsprestationer.

– Går det bra att få se hennes betyg? frågade han.

– Ja, naturligtvis, svarade rektorn. Jag sparar faktiskt kopior av de bästa betygen.

Ur ett skåp som täckte halva kortväggen tog hon fram en bunt papper som var sammanfogade med en prydlig rosett.

Nylund läste:

Staten Kerala

Skolstyrelsen

Examen hållen i mars 2006. Statens skola för flickors högre utbildning, Thuruthi.

Klass XII

Överskriften illustrerades med delstatens pampiga vapen, två elefanter stående på bakbenen med snablarna sammantvinnade i varandra.

Sista året hade Rani läst sex ämnen: engelska, malayalam, handelslära, datoriserad bokföring, ekonomi och matematik. I fem av dem hade hon fått högsta betyg. I bokföring hade det blivit det nästhögsta.

– Vad gjorde hon sen med sitt fina betyg? frågade han.

– Inte så mycket, vad jag vet, sir.

– Vad menar ni?

De avbröts av en äldre kvinna som kom in med två plastmuggar på en bricka. Nylund noterade att rektorn inte ägnade tjänsteanden en blick. Det var skållhett te med mjölk och mycket socker. Skedar hörde tydligen inte till.

– Ett fint skolbetyg är tyvärr inte mycket att sätta emot traditionen. En kvinnas främsta uppgift i livet är fortsättningsvis att föda söner, sade rektor Lalitha med en ny skärpa i rösten.

– Föräldrarna vill gifta bort sina döttrar så fort de lämnar skolan och snart sitter dessa begåvade unga kvinnor fast i exakt samma tillvaro som deras mödrar och mormödrar gjort.

Lalitha berättade att hon försökte övertala Ranis mor att låta dottern studera vidare. De statliga universiteten hade en kvot på femton procent för lågkastiga, där flickan utan svårighet skulle ha fått plats. Rektorn hade sökt upp Madhavi för att vädja för Rani: låt er dotter själv få bestämma över sitt liv. Hon kan bli vad som helst, läkare, advokat, ekonom. Utan svårigheter kommer hon att försörja er då ni blir gammal, ni kommer att vara stolt över henne.

Mamman hade inte velat lyssna. Likt miljoner och åter miljoner mödrar hade Madhavi sett det som sin heliga plikt att få dottern bortgift. Dotterns egen vilja saknade betydelse. Mammans problem var snarare att hon inte kunde få ihop pengar till flickans hemgift.

Nylund förstod hur illa berörd den vänliga rektorn måste ha känt sig. Som ledare för en flickskola upplevde hon säkert många Rani vid varje terminsslut; begåvade flickor som rycktes ur det mångomtalade indiska utbildningssystemet och gömdes undan i väntan på giftermål och barnafödande.

– Blev det något bröllop för Rani? frågade Nylund.

Det lyste till av förakt i Lalithas ögon. Hon nästan spottade ur sig fortsättningen. En industrimagnat i staden Thrissur med hur mycket pengar som helst hade upptäckt att gifta män arbetade bättre än ogifta. Ungkarlar kunde rumla omkring på toddybarerna tills de spydde upp sina egna inälvor medan familjeförsörjarna släpades hem av sina hustrur. Mångmiljonären köpte ett jippo i TV där etthundrasju giftaslystna anställda fick välja sig en fru bland högar av insända fotografier. En direktsänd massvigsel med delstatens chefsminister och oppositionsledare som hedersgäster slutade med presentutdelning; alla bröllopspar fick flytta in i nybyggda baracker på fabriksområdet.

– Utan att fråga om lov hade Ranis mor skickat in ett foto av sin dotter. En änkling med två barn från Tamil Nadu valde henne. Jag vet det eftersom Rani kom till skolan och berättade. Hon var helt chockad, flickstackaren, hon var livrädd för att ge sig till en vilt främmande karl som dessutom bara talade tamil och var minst dubbelt så gammal som hon. Jag följde henne hem den gången men två män kom och motade bort mig.

– Ett par veckor senare satt hon här och väntade på mig. Hon var mycket lugnare då. Till min stora förvåning fick jag höra att hon bestämt sig för att konvertera, byta religion. Efteråt har jag tänkt hur skarpsinnig den flickan var. Med ny religion kunde det inte bli något TV-bröllop, man gifter ju sig inte över religionsgränser i Kerala. Mamman måste börja om från början och leta efter en villig brudgum med rätt tro och små anspråk på betalning.

– Vad hände sen?

– Det finns inget sen. Vi tappade kontakten.

– Hon blev kristen, sade Vinod Kumar bestämt.

– Vad får dig att tro det? frågade Nils Anders Nylund.

De satt på en bänk på Strandpromenaden. Nylund svettades efter sin joggingrunda.

– Rani är ett hinduiskt namn. Vill hon överge sin religion har hon två andra gudar att välja mellan. Antingen kan hon bli kristen eller muslim. Det sista är inte troligt.

– Nähä?

– Islam är lite komplicerat, sir. Man måste skriva in sig på en madrassa och få undervisning i Koranen. Det tar flera månader. Bara kvinnor som ska gifta sig med muslimer får plats. Jag tror inte att de vill ha en ensam flicka.

– Varför inte?

Vinod bredde ut armarna i en vid gest där alla upptänkliga svar kunde få plats.

– Mullorna är rädda för kvinnor, slog han fast.

– Vad får dig att tro det? frågade Nylund.

– Koranen, sir. En rättrogen muslim får inte titta på en främmande kvinna. Än mindre får han skaka hand med henne. Så rädda är dom. Det kan bli lite komplicerat i trafiken om en hinduflicka på Vespa ligger före en muslimsk man. Råkar han snudda med blicken vid hennes bakdel ligger han illa till hos Allah. Glor han bara på bakhjulet kommer han att köra över henne då hon ska svänga.

Skrattet lät äkta.

– Så då återstår kristendomen, fyllde Nylund i. Hur fungerar det?

– Enkelt, svarade indiern. Man går till en kyrka. I skuggan under något träd sitter det alltid några feta gubbar i vita kaftaner. Jag tror på Gud, ska man säga till dem. Då får man femhundra rupies. Kan man läsa får man en bok också.

Nils Anders Nylund räknade i huvudet. Femhundra rupies var sjuttio kronor.

– De betalar. Varför det?

– Ingen aning. Det är kanske något introduktionserbjudande. Som då man köper en Tata Nano. Då får man ett servicepaket på köpet.

Han skrattade gott åt sitt eget skämt. Nylund gillade den långhårige chauffören allt mer, det var ju faktiskt tack vare den uppfinningsrike lille mannen som de hittat Ranis skola.

Vinod samlade ihop sina anletsdrag.

– Det finns en hake. Vi håller på att leta efter en Rani som faktiskt kan heta något helt annat idag.

Då Nylund inte såg ut att förstå tog indiern ny sats. I Indien var ju alla namn som bekant knutna till en religion; Rani var hinduiskt, Mary kristet och Fatima muslimskt. Om Rani bytt religion var chansen stor att hon även fått ett nytt namn.

– Men hon heter ju Rani i passet, invände Nylund.

– I passet, ja, sade Vinod Kumar. Hon skrev aldrig in sitt nya namn i registret. Därför måste hon använda det gamla.

Nylund insåg att chauffören hade rätt, kvinnan som han försökte spåra bakåt i tiden hade med all säkerhet bytt identitet. Ingen i hennes nya vuxentillvaro behövde känna till något om den begåvade skolflickan Rani.

– Denna förbannade religionshets. Måste det vara nödvändigt att tro något alls? frågade Nylund irriterat.

Indiern drog ut på svaret medan han tänkte efter.

– Men alla har en gud. Eller flera. Alla har ju föräldrar också, inte sant?

– Du får det att låta så enkelt, sade Nylund

– Det är inte svårt, sir. Det finns en Gud. Summa en. Alla religionerna kommer från den här guden, förklarade indiern bestämt. Eftersom hinduismen är äldst, tretusen år äldre än kristendomen, har dom yngre lärorna plockat åt sig några lämpliga bitar här och där.

Gammalt hippiesvammel, tänkte Nylund. Här satt hans indiske allvetare och påstod att den kristna läran, grundbulten i den västerländska civilisationen, hämtat sitt innehåll från en religion som dyrkade kukar av sten och kor som släppte sin avföring på gatorna.

– Exempel, tack, sade han skeptiskt.

Chauffören räknade på fingrarna.

– Fader, Son och Helig Ande. Låter det bekant? Det är er kristna treenighet. Vår är Brahma, skaparen, Vishnu, bevararen och Shiva, förstöraren som ska bygga upp alltsammans på nytt.

– Och Jungfru Maria var inte ensam om att föda barn utan att ha haft boom boom. Krishnas mamma gjorde det och gudinnan Parvati gnuggade fram Ganesh ur en sårskorpa på armen medan hon låg i badet.

Vinod såg ut att ha hittat en riktigt god karamell att suga på.

– I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, står det i den kristna Bibeln, inte sant? Rig Veda skriver om samma sak: ”I begynnelsen uppstod den Gudomliga viljan”, ”En gudsvind svepte fram över vattnet”, skriver den kristna bibeln. ”Strålarna från den Gudomliga viljan spred sig över hela världen”, säger Rig Veda.

– Mister Nils Anders, min vän. Orden och tankarna har gungat fram och tillbaka över haven och längs karavanvägarna i tusentals år och ramlat av lite här och där. Kloka män har kommit förbi och plockat upp dem.

– Okej, jag ger mig, skrattade Nylund.

Han kunde inte låta bli att imponeras av sin indiske vän som utan att blinka kunde plocka fram citat ur den kristna bibeln och jämföra dem med sina egna heliga skrifter. Hur många taxichaufförer i Umeå skulle klara det?

– Om Rani konverterat till kristendomen, har du någon aning om var vi ska börja leta? frågade Nylund.

– Det bor sex miljoner kristna i delstaten Kerala, meddelade Vinod föga hoppfullt.

I svaret låg en höstack av gigantiska mått. En container full av nålar hade inte synts ens på magnetröntgen.

– Det finns en hake till, tillstod chauffören.

– Oj då, det menar du inte, sade Nylund i ett försök att lätta upp stämningen.

– En flicka som överger sin familj och sin religion är ingen bra flicka. Det kan hända att ingen vill komma ihåg henne.

– Vad då? Å ena sidan ska hinduismen vara världens mest toleranta religion, å andra sidan …, protesterade Nylund.

– Ja, ja. Gudarna förstår. Men nu handlar det om

människor, förklarade Vinod tålmodigt.

I den indiska Interpol-rapporten hade stått att Rani övergivit sin familj och prostituerat sig. Rapportens författare, superintendent Ashok Malini, hade inte velat svara på några frågor ens i största allmänhet om hur horeriet i Kerala gick till.

– Prostituerad kan alltså vara en omskrivning för att någon bytt religion, tror du inte det? Rani behöver alltså inte ha sålt sig till karlar, det räckte med att hon rymde hemifrån för att bli en dålig flicka. Är det så du menar? frågade han.

Indiern ryckte på axlarna. Det kunde vara så. Eventuellt.

Nylund kände svetten klia på ryggen. Snart måste det bli en dusch. Att flickan bytt identitet gjorde det inte precis lättare att följa spåret.

– Vad gör vi nu? frågade han lamt.

– Mister Nils Anders. Lämna det till mig. Jag ska höra med några bekanta. Jag tar kontakt då jag vet något.

Den märklige mannen reste sig och lade ihop handflatorna i en hälsning. Leendet avslöjade att det fattades en halv tand i överkäken. Vinod Kumar hade de vitaste tänder Nylund någonsin sett men det var den lilla svarta gluggen som drog blickarna till sig.