FÖRSTA KAPITLET

Då de skar av pulsådern på Nils Anders Nylund låg han på rygg med ansiktet bortvänt. Någon hade tagit av honom glasögonen men han kunde ändå se hur det flimrade till på skärmen ovanför. Bilden var lika blå som havet en solig sommardag. Flera smala stjälkar sträckte upp sina grenverk mot vattenytan. Det såg ut som om de spretiga grenarna vajade i osynliga strömmar. Nylund kom att tänka på abborrgräs. Då han var pojke och metade fisk till katten hade abborrgräset stått som en skog runt bryggan. Råkade en motorbåt komma förbi hade stjälkarna kråmat sig på samma sätt och skrämt i väg varenda löja.

Nils Anders Nylund betraktade sitt eget hjärta. Rörelserna på skärmen var hans hjärtas slag. Vattenväxterna tillhörde hjärtats kranskärl, några stjälkar med oräkneliga förgreningar försåg hjärtmuskeln med syre.

Han låg på ett operationsbord på Norrlands universitetssjukhus i Umeå.

Han levde.

Det var huvudsaken.

Kardiologen flyttade röntgenkameran till artären längst till vänster. Där syntes hur kraftiga skuggor blockerade blodtillförseln. Två bastanta åderförkalkningar hade fattat posto mitt emot varandra och täppte till så gott som hela passagen.

– Här var det trångt, sa läkaren och zoomade in en närbild på skärmen. Vi får nog städa upp lite.

Rösten var helt tom på dramatik. Läkaren verkade på förhand veta vad han skulle hitta, samma vardagstonfall använde Ingbritt i kassan då hon talade om hur mycket det blev. Nylund var inte säker på om upplysningen ens varit ämnad för honom.

Trygg i sin totala hjälplöshet, en känsla som för tillfället frammanades av en lämplig dos morfin, försökte Nils Anders Nylund se om något dolde sig bakom abborrgräset. I hans barndom hade där legat ett par stockar på botten från tidigare bryggor som isen tagit. Skruvisen gick hårt åt bryggorna längs Norrlandskusten om man inte hade timrade brokistor fyllda med sprängsten.

Abborrgräset återvände varje sommar. Abborrgräs var evigt.

Den blå färgen fanns i kontrastvätskan. Färgämnet sprutades genom en kateter som kardiologen fört in i pulsådern vid handleden och vidare genom armen och överkroppen till hjärtat. Genom samma rör gjorde doktorn jobbet på plats inne i det tilltäppta kranskärlet; han utvidgade det förkalkade stället och lade in ett armeringsrör, en stunt hette det, på två millimeter gånger noll komma tre, ganska likt ett runt hönsnät i miniatyr.

Fanns det ett ställe i människan där kropp och själ möttes måste det vara här, tänkte Nils Anders Nylund. Jag har uppsikt över den platsen just nu. Här börjar och slutar mitt liv. De rytmiska rörelserna är pågående liv.

Att kontrastvätskan skulle vara blå som havet kändes naturligt. Livet föddes ju i vatten. Spermierna simmade mot ägget. Fostret utvecklades i vatten. Kvastfeningarna hade kravlat sig upp på land och blivit till däggdjur i evolutionens stora djurpark. Tretusen år före Charles Darwin visste hinduerna att guden Vishnu låtit sig återfödas som en fisk för att rädda mänskligheten.

Attacken hade drabbat den sextioettårige Nils Anders Nylund utanför hans hem på Elgö femton sjömil ute i Kvarken. Han hade hållit på med veden. I början av maj behövdes ett par extra brasor i rysskaminen varje dag för att hålla fukten borta. Morgondimman hade legat så tät att koltrasten som hoppat omkring i spillet efter vinterns fågelbord ibland försvunnit ur sikte.

Nylund hade uppfattat hjärtattacken som ett strömavbrott i kroppen. På ett par sekunder hade jagets alla kraftkällor stängts av, bara delar av hjärnan hade fortsatt att släpa sig runt med hjälp av något reservbatteri. Som första åtgärd hade han känt efter var det gjorde mest ont, han hade läst att hjärtinfarkter brukade uppträda med starka bröstsmärtor som ofta strålade ut i vänster arm. Det hade inte känts någonting alls. Inte där i varje fall. Han skulle alltså inte behöva plågas av några smärtor i väntan på att livet skulle tas ifrån honom. Med dödsångestens tsunamivåg tornande vid horisonten hade han försökt sätta sig upp på närmaste sten men förlorat balansen och hamnat på rygg i det våta fjolårsgräset. Han hade tänkt: de flesta svenska män dör av någonting med hjärtat. Detta är alltså ingenting unikt, statistiskt sett är jag inte speciell på något vis, jag har heller aldrig gjort anspråk att vara det, allting är med andra ord helt sin ordning, det har oturligt nog bara blivit min tur att dö.

Samtidigt hade han kommit på att mobiltelefonen legat kvar i köket.

Att detta råkade hända en lördag i början av maj bidrog till att Nils Anders Nylund kunde tas om hand innan hans hjärta kollapsade. Så här års fylldes Elgö under helgerna av veckopendlare och stadsbor; med fritidsfolket mångdubblades befolkningen. Stickig rök från pyrande högar med surt fjolårslöv hängde i den fuktiga luften.

Bibliotekarie Pia Sjölund var på väg till lanthandeln då hon fick för sig att höra efter om hennes granne behövde någonting. Det var inte så att hon och Nylund umgicks, de kände knappt varandra, hälsade då de möttes och sade något till intet förpliktigande, hon hade ibland tänkt att hon borde ha bättre kontakt med honom, men det hade aldrig blivit av. Nu kunde det vara lämpligt med en liten social mjukstart inför den kommande sommaren.

Hon upptäckte Nylund där han låg mellan fågelbordet och vedtraven. Det ljusa mönstret under stövlarna såg hon först.

– Så där ja, sa kardiologen och torkade några svettdroppar ur pannan med en pappersservett.

– Nu har vi gjort vårt. Vi får önska dig ett snabbt tillfrisknande. Vifta inte i onödan med högerhanden under första veckan. Läkningen, du vet.

Förutom doktorn och operationssköterskan stod nu även en tredje person framför honom. Det var en blond kvinna i gröna kläder som han tidigare bara sett skymten av bakom en glasvägg. Nylund gick nästan aldrig på teater men han tyckte att situationen påminde om när skådespelarna kom in och tackade för applåderna; hjältekardiologen längst fram med pjäsens två birollsinnehavare på var sin sida steget bakom.

Nylund som författat pjäsen fick finna sig i att vara anonym.

– Jag ska vara försiktig, mumlade han lamt.

Helst hade han velat springa upp och skaka hand med var och en. Över det blå havet hade han återbördats till livet. Men höger hand med tryckförbandet fick han inte röra.

Han vaknade en bra bit efter midnatt. Persiennerna var nerdragna. Det vänliga blå havet fanns inte kvar. Sceneriet var ett helt annat. I iskalla brottsjöar, lika grå som himlen ovanför, vräkte Kvarken in mellan pirarna i Hamnviken. I drömmen hade han vandrat längs stranden och spanat efter havsörnar, ornitologerna påstod att det skulle finnas fem häckande par på Elgö den här våren. Bakom en tuva med vissnad strandråg hade han varit nära att trampa på resterna av en säl, bara huvudet och halva överkroppen fanns kvar. Kadavret var så gammalt att pälsen hunnit bli brun som läder. Den döda sälen låg på rygg och skrattade åt honom med vidöppna käkar.

Skrattet hade skrämt Nylund. Därför hade han vaknat.

Det gjorde ont i handleden. Förbandet klämde åt. Det hjälpte inte att han rörde på armen. Lite blod hade droppat in i plastbehållaren där sköterskan reglerade trycket.

Bredvid sängen fanns hyllor med sladdar och apparater. Eftersom ingreppet gått enligt ritningarna behövdes de inte. Sitt ekg hade han kvar. Kablarna ledde till en liten sändare som han kunde bära med sig. De som vakade över allas hjärtan satt vid ett halvcirkelformat bord en bit ner i korridoren. Dörren till hans rum stod på glänt och det hördes röster därifrån. Ibland skrattade någon. Det lät som en arbetsplats där människor trivdes, där döden kändes som mest ofrånkomlig satt folk mitt i natten och trivdes med livet och med varandra. Kanske visade sinuskurvorna på deras skärmar att alla patienter skulle få leva den här natten, åtminstone fram till morgonen, då dagskiftet tog över.

Nils Anders Nylund försökte minnas något tillfälle på sin egen arbetsplats när han hört folk skratta lika spontant och förnöjsamt. På rak arm kom han inte på en enda gång, i varje fall hade ingen delat med sig av samma kollegiala värme som jourmänniskorna i sjukhusnatten. Det var märkligt. Efter trettiosex år på lokaltidningen Norrlands Nyheter i Umeå hade redaktör Nylund promenerat ut med avtalspension och Orreforsvas utan att ha fått med sig en enda trevlig stämningsbild från samvaron på redaktionen. Till en del hade han haft sig själv att skylla, det var inte tal om annat, hans rum hade funnits i en annan del av huset. Som ansvarig för familjesidan i Norrlands Nyheter hade han inte behövt hålla sig i närheten av nyhetsbordet där det alltid var trångt och stökigt. Han hade trivts med avskildheten, ensam i sitt rum hade han ostört kunnat ägna sig åt sina födelsedagsintervjuer och dödsrunor.

Sextioett år gammal. Nybliven avtalspensionär. Nyupptäckt hjärtfel. Armeringsrör i ett kranskärl. Högt blodtryck. En föredetting på väg att bli en tärande del av samhället, en belastning för skattebetalarna. En avtynande människa som snart skulle stappla omkring med blöjor på långvården varje gång TV upptäckte att det var grymt att bli gammal. Och till slut: en slocknande ljusstrimma i dörren. Tystnad.

Klockan på mobilen visade 02.13. Han måste ha slumrat en bra stund. Telefonen hade han lämnat på med flit trots ett anslag i korridoren om att all trådlös utrustning måste hållas avstängd. Ingen brukade ändå ringa till honom. De få gånger Nokias elektroniska symfoniorkester spelade i hans ficka var då någon försäljare försökte övertala honom att byta abonnemang.

Nils Anders Nylund hade alltid tyckt om sin ensamhet. Den höll nyfikna på avstånd, han behövde inte redovisa sina åsikter för kreti och pleti. Men med denna ensamhet höll någonting på att hända. Märkligt nog hade uppbrottet från tidningen fört med sig att han i minnet börjat återkalla situationer, där han själv råkat ingå i större sammanhang. Oftast gällde det triviala saker på jobbet; att läsare ringt och klagat på att tidningen varit försenad eller att någon tagit hans parkeringsplats i garaget. Sådana stunder kände han saknad. Utan att riktigt kunna sätta fingret på vad som fattades hade det känts som om han blivit inlåst i ett tomt, ljudisolerat rum utan fönster. Det var inte umgänge i vanlig mening som han var ute efter, känslan var mer abstrakt. Han saknade ett sammanhang, någonting att höra till.

Elgö hörde han inte till. Det gjorde man inte. Folk som i mer än tjugo år bott i sitt ägandes hus på ön och pendlat till stan varje förbannad arbetsdag vinter som sommar, uppfattades ändå inte som riktiga öbor. Därtill krävdes rötter, djupt ned i den steniga bondjorden; man måste kunna styrka sin äkthet med släktband bakåt till ett nästan mytiskt utskärsliv, där förfäderna levt på fiske och jakt och längre tillbaka på vrakplundring.

Även om de flesta ättlingarna redan i generationer haft sina liv på fastlandet och bara använde gårdar och skogsskiften som objekt för släktfejder och älgjakt, betraktade de alla andra som tillfälliga besökare. Tillfälliga besökare var påfyllnadsfolk som inte skulle blanda sig i. Avsaknaden av tillhörighet kunde hugga tag i honom under stjärnklara höstkvällar då han stod på gården och kände sin plats i galaxen. Han befann sig på sin ägandes mark men hans sammanhang sträckte sig inte längre än till granhäcken.

Visst hade hans tillvaro kunnat se annorlunda ut. Han kunde ha haft familj. Det hade varit nära. Han hade varit ung då. Trettiosex år gammal hade han träffat en kvinna i Prag, hon hade varit några år yngre. Det hade inte handlat om någon himlastormande passion, åtminstone inte för hans del, snarare hade han känt sig lycklig över att en medmänniska behövt honom.

Familjeredaktör Nylund hade aldrig varit förtjust i utlandsresor men råkat hamna i Tjeckoslovakien på chefredaktörens inrådan; i utbyte mot en betald bilsemester kunde hans berg av intjänad övertid kvittas bort. Olga Kochurkova hade suttit på en uteservering vid Karlsbron i Prag och sett ut som om hon väntat på någon. En vecka hade han bott hos henne. Han som alltid undvikit att släppa folk in på livet hade upplevt en djup tillfredsställelse över de mest banala tecknen på närhet. Ljud av steg över knarrande golvtiljor, vatten som droppade från mässingskranen i köksväggen och stekos som letade sig in från trapphuset hade urholkat hans motstånd. Så hade det känts. Hans skyddshölje hade mjukats upp, den gamla osäkerheten hade överraskande förvandlats till någonting som liknat förtröstan. Han hade suttit i en främmande fåtölj hos en främmande kvinna i ett främmande land och njutit av känslan att höra samman med någon.

Olga hade velat sitta ovanpå honom då de älskade. Upplevelsen hade varit sensationell, inte bara för att Nylund varit allmänt svältfödd på sex, nästan okunnig. Den ena handen hade hon tryckt mot hans bröstkorg, så hårt att det nästan gjort ont medan hon smekt sig själv i skötet med den andra. Synen av de uppspärrade ögon sekunderna innan hennes huvud kastades bakåt skulle stanna kvar i hans medvetande, en kristallklar bild där varje detalj var lika viktig, det lustiga födelsemärket ovanför vänstra ögonbrynet, de gungande, nästan kolsvarta vårtgårdarna och det vita ärret efter blindtarmen.

Ännu kunde han återvända till Olgas lust varje gång han ville ge sig själv utlösning.

”Att åldras är ingenting för veklingar”, brukade det heta, men Nylund var varken åldring eller vekling, inte ännu i varje fall. Han försökte fösa tankarna ifrån sig; varje vettig människa visste att ett sjukhus om natten inte var rätta platsen för några seriösa analyser av tillvaron.

Efter de underbara dygnen i Tjeckoslovakien hade de skrivit och ringt till varandra. Långt på förhand bestämdes att han skulle åka och hälsa på till jul. Han hade gjort så många familjesidor klara på förhand att de skulle räcka över Trettonhelgen.

Det blev inget återseende. Dagarna före avresan drabbades han av något slags insikt. Med allra största sannolikhet skulle Olga komma att flytta om alla råmärken i hans liv, huller om buller. Hon ville naturligtvis till väst, det här var ju på Murens tid, visserligen hade hon aldrig sagt det rent ut men han förstod att hon likt hundratusentals andra öststatsmedborgare längtade ut från sitt folkfängelse. Ett äktenskap med svenske medborgaren Nils Anders Nylund skulle bli hennes passersedel genom järnridån.

Men ville han verkligen byta sitt oberoende mot hennes frihet? Var kärleken och tvåsamheten värda priset? Giftermålet måste ske i Tjeckoslovakien och statspolisen skulle genast sätta igång och jävlas med hustrun. Det hade han tagit reda på. Hon skulle få sparken från jobbet i skolköket, bli av med lägenheten och ville det sig riktigt illa kunde hennes mamma förlora sin änkepension. Den äkta mannen på sin kapitalistiska sida om järnridån skulle få stå för alla kostnader. Så brukade det gå till.

Och när hon till slut fick komma till Sverige? Skulle han ha råd med en hemmafru tills hon lärt sig så mycket svenska att hon kunde få ett jobb? Hur lång tid skulle det ta? Och vad skulle hända om Olga började bedra honom? Skulle hon lämna honom eller börja knulla yngre män medan han satt på tidningen och redigerade in bilder på nyfödda?

I planet till Stockholm fattade Nils Anders Nylund sitt beslut. Det väckte en del irritation hos Czech Airlines markpersonal på Arlanda då han bad att få tillbaka sin resväska.

Efter episoden med Olga brukade han intala sig själv att singellivet hade många praktiska fördelar: det besparade honom besvär, han behövde inte jämt och ständigt förankra sina beslut hos andra. Idag existerade problemet inte längre, i hans ålder fanns inga vettiga kvinnor värda att satsa på. Kvinnor över femtio, fria att knyta nya förhållanden, kunde sorteras in i två grupper, antingen släpade de på ryggsäckar fullpackade med psykiska problem eller så var de bara ute efter en förmögen karl som kunde försörja dem.

Ett livsavgörande misstag var beslutet att lämna tidningen i förtid. Det hade han insett så gott som genast. På redaktionen hade han haft sitt sammanhang, var och en som läste Norrlands Nyheter visste vem familjeredaktör Nils Anders Nylund var. Det var naturligtvis löjligt att ångra sig i efterhand men då han fick erbjudandet om avtalspension hade det varit lätt att svara ja. Tidningen skulle organiseras om. Födelsedagarna skulle läggas ut på ett företag i södra Sverige som gjorde jobbet åt flera landsortstidningar på samma gång, medan begravningsbyråerna fick ta över minnesord och dödsrunor. Det rutinmässiga skulle göras enklare och billigare, hade chefredaktören sagt. Men framför allt skulle familjesidan få en modernare prägel.

Fan i helvete, han var inte lastgammal. Lika fullt såg han sig själv i ett led av grå ansiktslösa individer på marsch mot undergången. Långsamt rörde de sig ur synfältet utan att lämna så mycket som en skugga efter sig. Allt viktigt som de gjort i livet hade tagits ifrån dem och ingenting nytt väntade dem där framme.

Måste en människa leva bara för levandets skull? Vem hade bestämt det? Kunde han skynda på sin egen död utan att för den skull förlora kontrollen över slutet? Höll takstolen i vedboden om han skulle fästa repet där?