TJUGOFÖRSTA KAPITLET

– Prisa Gud, vrålade pastorn och lät rösten långsamt dala i en utdragen viskning medan han spände ögonen i kvinnorna längst fram.

– Prisa Gud, sekunderade församlingen undergivet.

Ett par hundra människor kurade på golvet med den storväxte gudsmannen närmast kortväggen. Omålad betong täcktes nödtorftigt med mattor, trådnötta trasor i samma kulör som underlaget. Alla kvinnor, utom de minsta flickorna, var klädda i vita klänningar med sjalar över huvudet. Männen såg mer alldagliga ut. De var heller inte lika många.

– Prisa Gud, skrek pastorn med förnyad inlevelse och ett par trumslagare satte igång att hamra på sina instrument.

Ljudet av trummor hade lotsat de två besökarna den sista biten fram till Apostoliska missionen. Någonstans måste man börja, hade Nils Anders Nylund resonerat och valt en frikyrkoförsamling på ön där tiggaren Thomas bodde. Missionen höll till i en anonym tvåvåningsbyggnad utan minsta utsmyckning eller religiösa symboler. Två högar med sandaler vid var sin trappa visade att kvinnor och män använde skilda ingångar och i bönsalen en trappa upp fortsatte uppdelningen, kvinnorna satt till vänster på golvet och männen till höger. Två plaststolar längst bak i salen trollades fram till svensken och hans följeslagare.

Pastorn vände sig mot den vitkalkade väggen och tog ny sats. Församlingen såg sin herde i profil; en mörkhyad man i fyrtioårsåldern med grova anletsdrag, klädd i vit långskjorta och vita byxor. Gudsorden skar som piskrapp genom den tjocka luften.

– Prisa Gud, prisa Gud, stotram, stotram …

Nylund kände sig illa till mods. Showen verkade gå ut på att försätta åhörarna i trans. Dessutom hade han varit optimistisk i överkant som på må få valt ut en kristen församling och trott sig kunna finna någonting där.

Vännen Vinod såg däremot ut att trivas. Med ett roat leende följde han pastorns agerande, mån om att inte missa något av föreställningen. För en hindu måste kristna gudstjänster vara ganska exotiska, tänkte Nylund som bara kunde gissa sig till vad som sades mellan eruptionerna.

– En sammanfattning, tack, viskade han

– Det handlar om den kristne guden och Satan, sir. Prästen påstår att den kristne guden har all makt i himlen och på jorden. Ändå krigar han mot Satan mest hela tiden, i många tusen år har dom hållit på. Jag är ledsen, sir, men jag får inte ihop det. En allsmäktig gud som inte …

Resten av analysen försvann i ett nytt oväsen som fyllde salen. Pastorn satte igång att klappa i händerna. Församlingens trumslagare tog upp rytmen, kvinnorna och männen på golvet följde lydigt efter och på en halv minut skakades byggnaden av ett vulkanutbrott av extas och självsuggestion. Basröster och kvinnoskrik kallade på Den helige ande, daba daba daba … prisa Gud … Åldriga kvinnokroppar vibrerade, tonåriga tjejögon fylldes av tårar, knästående familjeförsörjare sträckte sina valkiga händer mot taket; själar sökte gemenskap och underkastelse på samma gång.

– Titta på kvinnorna, viskade Vinod hänfört. Dom studsar som vattendroppar då det börjar regna.

Herravälde, tänkte Nils Anders Nylund. Att försätta folk i extas måste ha ett bestämt syfte. Vem som helst kunde se hur pastorn skaffade sig herravälde över sin församling. Gudstjänsterna i de svenska pingstförsamlingarna följde säkert samma mönster även om aktörer och scenografi såg annorlunda ut. Frågan var om en intelligent flicka som Rani med sina toppbetyg hade gillat sitta och gallskrika på ett betonggolv flera gånger i veckan. Även om Pia föreslagit att han skulle leta bland pingstvännerna hade han svårt att föreställa sig henne i den omgivningen.

Som på kommando tystnade oljudet och ersattes av mjuka kvinnoröster i en stillsam sång. Kontrasten kunde inte ha varit större; utan avannonsering gick den direktsända brottningsmatchen mellan Gud och Satan över i Lugna favoriter. Pastorn grävde fram en mobiltelefon ut fickan och ögnade helt ogenerat igenom inkommande sms. Då kvinnorösterna tonat ut reste sig en västerländskt klädd herre mitt i salen och lade händerna på ryggen. Myndigt såg han ut över de församlade. Här framträdde en person som utstrålade lika delar värdighet och självmedvetenhet, tänkte Nylund.

– Vittnesbörd, viskade Vinod Kumar. Nu ska dom börja tala om sig själva.

Mannen nickade mot de närmaste åhörarna. Vinod lyssnade koncentrerat.

– Han heter Zacharias Matthew och har arbetat i Dubai och New York. Finanser. Investeringar. Nu har han flyttat hem. Efter tjugofem år är han här igen. Han älskar Kerala. Han äger ett hus på Vypen, som han också älskar. Gud har belönat honom, givit honom framgång. Det säger han. Nu vill han att alla i församlingen ska tacka guden. Alla ska tacka guden för att finansmannen blivit så rik.

Ett dovt brus drog genom salen; den gemensamma tacksägelsen lät som ett sista muller från ett bortdragande åskväder.

Nästa vittne var en fetlagd kvinna i lägre medelåldern med sorgset ansikte. Vinod simultantolkade:

– På lördag ska jag gifta mig. Jag vet att jag inte kommer att bli lycklig med min man. Jag vet att jag inte kommer att bli lycklig i min nya familj. Låt mig slippa detta äktenskap. Jag kan bara bli lycklig med Gud. Jag vädjar, bed för mig.

Hon neg blygt och satte sig snabbt med ansiktet dolt i sjalen. Den ljudlösa gråten spred sig som vågor över hennes hopsjunkna axlar. Suset från fläktarna var det enda som hördes. Inga böner följde på hennes vädjan.

– Kan hon inte säga nej? viskade Nylund.

– Nej, svarade Vinod. Hon har ingen familj. Då är det församlingen som bestämmer.

Mannen närmast den gråtande kvinnan såg ut att vara hennes blivande make. Han låtsades inte om henne utan höll blicken riktad mot fönstret.

Nästa kvinna ville tacka Gud för att hennes syster fått arbete hos The Cottage Crafts Inc i Jew Town. Det lät som ett reklamavbrott.

Efter gudstjänsten fick Nils Anders Nylund sällskap i trappan av den hemflyttade finansmannen Zacharias Matthew.

– Prisa Gud, sade mannen som hälsningsfras. Får jag vara nyfiken, sir, vad föranleder oss den äran att ha er som gäst?

Nylund berättade att han fanns i Indien för att försöka undersöka en ung kvinnas förhistoria; Madhavi Thuruthi Rani från Kochi hade mördats i Sverige. För sex år sedan hade hon bytt religion, förmodligen hade hon blivit kristen.

– Det mordet har jag inte hört talas om, sade mannen. Vad hette damen som kristen?

Nylund svarade att han inte visste. I alla handlingar stod hon bara med det hinduiska namnet Rani.

– Mördad i Sverige, sa ni? Varför är hon så viktig? frågade Matthew.

Nils Anders Nylund berättade om deras korta möte i Sverige. Han sade sig vara säker på att den svenska polisen skapat sig en felaktig bild av den mördade. Vrångbilden hade sedan stått i vägen för den fortsatta mordutredningen.

– Förlåt, sir. Men jag uppfattade inte er roll i sammanhanget, frågade Matthew försiktigt.

– Jag söker sanningen, svarade Nylund.

Han märkte att han låtit som en högdragen jag-har-råd-att- göra-vad-fan-jag-vill-typ. I alla andra situationer hade det verkat både överdrivet och löjligt men inte här och nu. Med sitt vittnesmål inför föresamlingen hade herr Matthew visat sig vara en ännu större mallgroda.

– Följ med hem på en drink, sir, så ska jag ringa några samtal, erbjöd sig mannen. Jag bor ganska nära.

Han vände sig till Vinod och sade någonting på malayalam. Det stod klart att miljonären Matthew ville ha sin gäst för sig själv. Vinod påtog sig genast rollen som osynlig chaufför och bugade artigt.

– Jag hör av mig i kväll, sade Nylund tröstande.

– Ha en trevlig eftermiddag, sir, svarade vännen och lomade iväg mot bilen.

Detta måste vara världens vackraste väg, tänkte Nils Anders Nylund. Till höger låg havet, blågröna vågor ibland med skum på topparna sköljde mot orörda sandstränder kilometer efter kilometer och på andra sidan mötte palmskogen med en oändlig rad av små hus och minimala gårdar där färggranna tyger låg på tork i sanden. En och annan höna flydde kacklande in i buskagen då de närmade sig. Luftkonditioneringen susade sövande i bilen. Nils Anders Nylund och Zacharias Matthew delade på det rymliga skinnklädda baksätet. Chauffören hade vita handskar.

– Jag förstod att ni är pensionär, sa Nylund. Hur får ni tiden att gå?

Indiern log vänligt. Självmedvetenheten lyste inte lika kraftigt igenom längre.

– Jag har kvar några styrelseuppdrag. Och det blir några projekt också, svarade han. Men det är mest för att hålla hjärncellerna sysselsatta.

– Och så går ni i kyrkan på söndagarna, sade Nylund.

Mannen nickade.

– Församlingen är ett av projekten, sade han.

– På vilket sätt?

– Jag försöker ordna arbete åt folk, svarade mannen. Efter alla utbildningsreformer har människorna blivit den här statens främsta exportvara. Så kan vi inte ha det. Och ni då, sir?

Vad skulle Nils Anders Nylund svara? Att han blivit utmanövrerad från den svenska arbetsmarknaden och sysslade med att lösa korsord och hugga ved, små projekt för att hålla hjärncellerna sysselsatta. Han hann inte komma på något vettigt förrän bilen svängde ner från stora vägen och fortsatte in mellan två kritvita grindstolpar. En koppartavla berättade att de nu befann sig på egendomen Matthew Manor. Mer än tydligt visade omgivningarna att här bodde någon som hade det gott ställt. Väldigt gott ställt. Under flera brutna tegeltak i allmogestil stoltserade en modern bungalow i glas och ädelträ på trehundra kvadratmeter om inte mer. Ändå var det grönskan runt byggnaden som imponerade mest. Någonstans på egendomen måste det finnas tillgång till en källa, tänkte Nylund. Matthew Manor var en oas i ökenhettan.

– Min byggmästare är en man med speciella kunskaper, förklarade ägaren. Man kan säga att han bygger lyckliga och harmoniska hus.

Det lät intressant. I Sverige hade mäklarna tillfört språket många fantasifulla begrepp. Havskänsla hade ingen talat om tidigare, inte heller om heminspiration. Lyckliga och harmoniska objekt stod kanske på tur.

– Kan ni förklara det där lite närmare? bad Nylund.

– Innan byggandet sätter igång studerar min asari ett basilikeblad i vatten. Bladet bestämmer hur huset ska stå.

Matthew fortsatte med den nyanlagda parken där varje träd planterats i ett speciellt syfte.

– Palan håller de onda andarna borta. Kan ni tänka er, då demonerna kommer om natten tvingas de göra en lov om det står en pala i vägen. Tamarinden använder vi för bladen, att späda ut badvattnet med avkok från tamarindblad hjälper mot de flesta kroppsliga defekter. Och den gode Buddha vill att alla hans bodhiträd ska stå mot söder.

Nils Anders Nylund noterade att mannen lät fullkomligt allvarlig. Det var inget skämt med trädens egenskaper. Å ena sidan tycktes Zacharias Matthew vara en strängt kristen person med sitt ständiga Prisa Gud, å andra sidan hade han låtit en andeskådare bygga sin skrytvilla. Tydligen kunde första budet, Du skall inga andra gudar hava jämte mig, tolkas lite generösare om man ägde en hel frikyrkoförsamling.

En överraskande stilig uppasserska i vit rock steg fram ur husets innandömen.

– En kall indisk öl? frågade Matthew.

Nils Anders Nylund var på väg att tacka ja men ångrade sig.

Öl förvandlade hans urinblåsa till en likadan bevattningsanläggning som höll gräsmattorna fuktiga på Matthew Manor, enda skillnaden var att de urindrivande blodtrycksmedicinerna körde Nylunds sprinkler på något längre intervaller. Han hade ingen lust att börja gå och pinka var tionde minut.

– Gärna lite kaffe, tack, sa han.

Innanför terrassdörrarna kändes luften lika sval som i bilen. En kanna europeiskt presskaffe trollades fram. Värden hade beställt ett glas vatten.

– Min hustru är tyvärr bortrest, sade mannen urskuldande. Hon är också mycket aktiv i församlingen.

– Sysslar ni med välgörenhet också? frågade Nylund.

– Om frågan gäller att skänka bort pengar till tiggare är svaret nej, svarade mannen bestämt.

Han förklarade att västerländska turister borde sluta öppna plånboken för alla som sträckte fram en hand eftersom tiggeri höll folk borta från riktiga arbeten.

– Det är lättare att sticka ut fem fingrar rakt fram än att greppa en kvast eller en spade, sade han.

Nils Anders Nylund förstod att ämnet var känsligt. Med alla hundratals miljoner fattiga i Indien kunde det inte finnas kvastar och spadar åt alla. Förmodligen var det så enkelt att människor som det gått bra för i livet inte orkade se alla nödlidande. Precis som i Sverige var det lättare att angripa fattigdomens yttringar än orsaker. Han berättade om sitt möte med polioinvaliden Thomas som råkade tillhöra samma församling på Vypen. Den svårt handikappade mannen försörjde sig på tiggeri men skulle säkert med rätt vägledning kunna klara av ett kontorsarbete.

– Det är en skarptänkt ung grabb, sade Nylund.

– Ja, tack, vi känner till honom, sade Zacharias Matthew med en spelad suck. Jag rekommenderar att ni glömmer honom, ju förr dess bättre. För er egen skull.

– Vad är det med honom? frågade Nylund förvånat.

– Glöm honom, upprepade indiern bryskt. Ni har sett en invalidiserad man. Okej. Men ni har inte sett apparaten bakom honom. Ett gäng smågangsters baxar krymplingen framför sig för att han ska tjäna pengar åt syndikatet. Stora pengar, sir. Se honom inte som ett offer utan som en heltidsanställd bedragare.

Hembiträdet fyllde på i kaffekoppen. Hon doftade jasmin. Han var besviken. Utan att kunna förklara det hade han fattat tycke för Thomas Krabban. Även om tiggaren verkade i något slags moralisk gråzon borde en kristen typ som Zacharias Matthew ha uttryckt sig lite mer förstående; en svårt invalidiserad person hade inte så många val i livet. Naturligtvis var Matthew bättre insatt i krymplingens liv och leverne men det fanns ett frågetecken. Nylund hade sett Thomas bli rånad. Det som utspelat sig på strandpromenaden hade inte varit teater. Och några påstådda ligister hade inte funnits på plats för att försvara sin guldkalv.

Efter lite kallprat om Rani och de svenska tidningsskriverierna tackade Nils Anders Nylund ja till att bli hemkörd. Zacharias Matthew kallade på chauffören och följde med till bilen där de tog adjö. På väg över sundet till Fort Kochi kom Nylund på att mannen aldrig ringde och frågade någon om Rani. Det hade han lovat. Därför hade Nylund följt med.

– Prisa Gud. Det är Zacharias. Jag ringer på uppdrag av chefsministern.

– God morgon, sir. Jag förstår. Så vad kan jag stå till tjänst med?

– Svensken som springer omkring och ställer frågor om Rani. Vi måste göra något åt honom. Igår var han ute på Missionen.

– Jag vet. Byrån har honom under bevakning.

– Ja ja, det är naturligtvis bra, herr Malini. Men nu råkade det faktiskt vara jag som motade bort honom.

– Du bjöd hem honom, förstår jag. Och som alla väluppfostrade européer kunde han inte tacka nej till en artig inbjudan från en kristen indisk gentleman.

– Det här är ingenting att skämta om.

– Förlåt, det var menat som en komplimang. En skicklig manöver. Vad fick du veta?

– Han har träffat Thomas Krabban.

– Jag hörde det. Fick ni någon uppfattning om vad som avhandlades?

– Jag tror inte Krabban berättat någonting. Han vet mycket väl vad som händer om han inte håller käften. Men om framtiden vet vi ingenting. Svensken borde skickas hem. Se till att han blir utvisad som icke önskvärd.

– Det är inte så enkelt …

– Använd fantasin, intendenten, anklaga honom för felaktiga uppgifter i visumansökan. Han reser säkert på turistvisum, inte sant? Turister matar tiggare och klappar elefanter. Den här typen går på som den värsta privatdetektiv.

– Vi har redan diskuterat den möjligheten, sir. Men sätter vi svensken på ett plan till Europa kommer vi att översvämmas av svenska journalister som vill veta vad vi håller på med. Därför är det bäst att vänta och se.

– Herr Malini. Låt honom drabbas av diarré, en riktigt besvärlig variant av turistdiarré, sånt brukar begränsa rörelsefriheten och öka hemlängtan. Och gör något åt chauffören.

– Vinod Kumar heter han. Vad är det med honom?

– Den mannen verkar ha blivit mer än bara chaufför. De bär sig åt som två gamla vänner, pratar och skrattar ihop. Detta oroar ministern.

– Vinod Kumar kommer att få ett förslag.

– Prisa Gud. Varför inte göra något radikalt på en gång?

– Chauffören har en bror i flygvapnets underrättelsetjänst.

– So what? När har CBI börjat buga sig för militärer?

– Vi vill inte ha något bråk med dem.

– Krabban då? Det börjar onekligen bli akut med honom också.

– Inga problem. Då det gäller krymplingen behövs ingen fantasi.

– Utmärkt bra. Jag litar på er, superintendent Malini. Prisa Gud.

– Tack, sir. Hälsa.