TJUGOANDRA KAPITLET

Hovmästaren gled in med en sprattlande fisk på en bricka och frågade om köket fick grilla kvällens fångst åt den högt värderade gästen. Utan att tänka sig för tackade Nils Anders Nylund ja. En halv timme senare satt han med en förkolnad variant av indisk mört framför sig, så benig att det krävts ficklampa och pincett för att närma sig den. Han var inte ett dugg hungrig längre. Helt uppenbart hade han blivit lurad, tänkte Nylund, turister som han måste ha skrivet i pannan att de kunde matas med skitfisk bara den serverades under tillräckligt exotiska former. Notans storlek bekräftade detta. Den sprattlande nåldynan kostade lika mycket som Ranis mor tjänade på tre dagar i asfaltkokeriet.

Den misströstans bleka ande som knackat Nylund på axeln redan efter besöket hos den stirrande polischefen Malini stod åter vid hans sida. Incidenten med de två civilklädda poliserna på vägbygget visade att myndigheterna inte ville ha honom kvar i Indien. Mötet med Ranis mor hade varit det enda som givit något så här långt, men henne skulle han inte komma åt en gång till. Och den rike församlingsäldsten Matthew hade inte lyft ett finger för att hjälpa honom.

Just nu verkade det inte finnas en enda lös trådända kvar att nysta i.

Vad i helvete har jag här att göra? tänkte Nylund. Vilka spärrar hos mig var det som släppte då jag trodde att jag skulle kunna uträtta någonting vettigt i Indien; ett land som behandlade sina kvinnor som boskap och styrdes med medeltida raslagar. Då Sydafrika regerades med apartheid hade Sverige haft vett att protestera, det indiska rasförtrycket blundade svenskarna för. Den vanliga dubbelmoralen, tänkte han, exportaffärerna gick före alla frågor om mänskliga rättigheter.

Nylund betalade notan med samma summa som det stod på den. Skojarna skulle inte få en rupie i dricks. De kunde få äta upp hans mat om de ville, flaskan med mineralvatten fick de också behålla.

Utanför restaurangen marscherade en långhårig pojke av och an och försökte sälja trummor. Den största höll han i händerna medan fyra andra dinglade mot kroppen. Oljudet var det samma som under gudstjänsten tidigare på dagen. Det skulle till en passerande motorcykel för att överrösta trumslagaren. Royal Enfield Bullet 350 kubik.

Värst hade det ändå varit med mörten. En höst hade han fått åttiotvå mörtjävlar på tre nät.

Osäker om det skulle bli en ny middag på något annat hak eller om han skulle tillbringa resten av kvällen på hotellrummet med någon skrikig Bollowoodfilm på TV blev Nylund stående på trottoaren. Han var tidig. Nattlivet på turiststråket Princess Street hade ännu inte kommit igång. Särskilt mycket nattliv skulle det heller aldrig bli i Kerala, där allting stängde redan klockan elva.

I ljuset från en gatlykta uppenbarade sig en siluett som Nils Anders Nylund kände igen. Den invalidiserade tiggaren Thomas hade redan upptäckt honom och manövrerade sig fram mellan två parkerade vespor.

– God afton, sir, sade krymplingen. Hur står det till?

– Bara bra, svarade Nylund och hörde hur de två orden gnisslade mot varandra. Det stod inte alls bra till, det var en usel kväll, i slutet av en usel dag i ett uselt land.

– Du är igång trots att det är söndag, tillade han i ett försök att låta lite vänlig.

Det var ju inte tiggarens fel att Nylund var på ett miserabelt humör.

– Man får hänga i, svarade Thomas Krabban.

Tiggaren berättade att han varje kväll gjorde ett par vändor i de historiska kvarteren. Det gällde att passa på innan turisterna satte sig vid sina middagsbord. Sedan blev det för sent.

– Jag kan hälsa från Apostoliska missionen, sade Nylund.

– Va, har ni varit där, sir?

Thomas lät förvånad. De fick gå åt sidan för att släppa fram en stadsjeep som försökte fickparkera. Tata Sumo läste Nylund på bakdörren. Bilen var en lyxvariant med tonade rutor.

– En av missionsmänniskorna tog med mig hem efteråt, berättade Nylund. Han hade en jättestor nybyggd bungalow nära vägen som går längs havet.

– Onkel, svarade tiggaren snabbt.

– Vad sa du?

– Onkel, upprepade tiggaren. Han kallas så, sir.

– Varför det? frågade Nylund.

– Han bestämmer om allt. Nej, fel. Man kan säga att han äger församlingen, alla människorna som tillhör den, menar jag. Han kan gå hem till vem som helst och säga vad de ska göra, svarade Thomas.

– Du menar förstås Zacharias Matthew? frågade Nylund.

Tiggaren nickade.

– Ja, just han. Varför träffade du honom?

Nylund berättade om sina efterforskningar. Matthew hade lovat hjälpa honom att hitta någon som kände Rani men löftet hade bokstavligt talat runnit ut i sanden.

– Han ville nog bara visa sitt fina hus för mig, konstaterade Nylund.

Sumon lyckades baxa sig in på ett minimalt utrymme utanför Kochi Books. Ingen steg ur. Nylund tittade på registreringsnumret. Skylten var vit. Privatbilar hade vita nummerskyltar, turistbilar och taxi gula.

– Rani är död, inte sant? frågade tiggaren försiktigt.

Nils Anders Nylund blev förvånad.

– Va? Vet du något om henne? utbrast han.

Den förvridna kroppen bredvid honom reagerade som om den utsatts för en elektrisk stöt.

– Nej, nej, sir. Ingenting. Absolut ingenting. Men det stod om en sådan kvinna i tidningarna, slog han ifrån sig.

Nylund insåg genast att Thomas Krabban ljög. En av grundbultarna i hemlighetsmakeriet kring flickan var att de indiska tidningarna inte haft en rad om mordet. Vinod Kumar som läste minst ett par tidningar varje dag trodde att uppgifterna från Sverige blivit censurerade. Varken rektor Lalitha eller Zacharias Matthew hade heller sagt sig känna till vad som hänt med henne.

Thomas Krabban hade helt enkelt råkat försäga sig.

– Vilken tidning då?

Nylunds fråga blev hängande i luften. Han gjorde ett nytt försök:

– Du kände henne, inte sant?

– Nej, nej, inte alls, protesterade Thomas Krabban. Jag kände henne inte.

– Men du vet vem hon var, fastslog Nylund.

– Hon hette inte Rani. Hon hade bytt namn, mumlade tiggaren och tittade i marken.

– Vad hette hon sen då?

– Sarah, sir, stammade han. M.T. Sarah.

Nils Anders Nylund drog ett djupt andetag. Den ömkliga figuren som hasade sig fram genom tillvaron på sina handflator satt tydligen inne med betydligt fler uppgifter än han ville tillstå. Nu var det viktigt att Nylund gick varsamt fram. Han fick inte skrämma tiggaren. Då fara hotade drog sig den arma krabban säkert in bakom sitt skyddande skal.

– Tror du att Matthew och Rani kände varandra? frågade Nylund.

Indiern låtsades inte höra. Det såg ut som om han skulle börja gråta vilken sekund som helst.

– Om Onkel äger alla människor måste han väl ha ägt Rani också? försökte Nylund.

Snälla, snälla, bad han för sig själv. Bli inte rädd nu bara för att jag frågar. Jag vill dig inget illa. Ge mig bara så mycket på fötterna att jag kan åka tillbaka till Zacharias Matthew och fråga varför han ljuger.

– Han äger alla, mumlade tiggaren. Jag sa ju det. Hela Missionen, broder Varghese och systrarna också.

– Broder Varghese?

Det var ett nytt namn.

– Pastorn. Han som leder församlingen, förklarade Thomas.

Nils Anders Nylund slog sig ner på närmaste trappa, det råkade bli framför en skönhetssalong som stängt för dagen. Trumslagaren gjorde ett par halvdana försök att sälja sina tablas till en mager engelska med spetsig näsa men fick nej och strosade vidare. Trots att kvällsmörkret lagt sig för länge sedan hängde värmen kvar mellan de låga husen. Västerländska kvinnor som försökt klä upp sig inför kvällen såg mest ut som svettiga fotbollar i sina nya skräddarsydda sidenklänningar.

– Jag frågade Onkel om Rani. Han visste ingenting, sade Nylund.

Thomas skrattade till.

– Jaså.

Nylund försökte få det att låta så odramatiskt som möjligt.

– Nänä. Men det borde han ha gjort?

Thomas tänkte efter. Det syntes att han letade efter ord.

– Många bor på Missionen. Broder Varghese och systrarna, svarade han kryptiskt.

Broder Varghese måste vara den muskulöse pastorn som lett dagens gudstjänst. Efteråt hade han hållit sig undan och låtit Matthew sköta diskussionen. Nylund insåg att Onkels erbjudande att ringa någon bara varit ett sätt att lura iväg honom. Andra gudstjänstbesökare skulle säkert ha kunnat berätta en massa om Rani eller Sarah som hon tydligen kallades.

– Var Rani en syster? frågade Nylund.

Tiggaren svarade inte.

– Men hon bodde på Missionen?

Tomas Krabban nickade svagt.

– Vad jobbade hon med?

– St Mary´s Pharma, svarade Thomas. Dom gör mediciner. Det är en stor fabrik.

– Vad gjorde hon där?

– På kontoret, svarade han.

Nils Anders Nylund hade hållit inne med den viktigaste frågan. Men nu måste han ställa den.

– Var hon prostituerad?

Thomas Krabban stirrade på svensken.

– Vem påstår det?

– Polisen både i Indien och Sverige säger det.

Nylund berättade att uppgiften funnits i en rapport från den indiska polisen till de svenska mordspanarna. Tidningarna i Sverige hade skrivit att Rani varit call girl.

– Den som påstår det måste stå i förbund med Djävulen, sade krymplingen upprört.

– Men det finns några frågetecken, påpekade Nylund och rekapitulerade den unga kvinnans historia. Hon hade haft rekordbra skolbetyg men inte fått läsa vidare. Hennes mamma hade ordnat så att hon skulle giftas bort. Hon hade rymt och bytt religion. Mamman hade kallat henne devadasi. Hon hade skaffat sig visum genom att lura ett mobilföretag i Finland.

Då Nylund kom in på mordet och den nakna kroppen brast det för Thomas Krabban. Tårarna grävde kanaler i det smutsiga ansiktet. Ett par förbipasserande backpackers tittade besvärat bort.

– Hon var inte sådan, snyftade han. Ni måste förstå det, sir. Hon var inte sådan.

Nils Anders Nylund kände en stark sympati för den förkrympta människospillran. Hans sorg var djup och äkta. Nyheten om att Rani blivit mördad hade skakat om honom ordentligt. Även om han måste ha frågat sig åtskilliga gånger varför hon inte hörde av sig hade dödsbudet kommit både oväntat och brutalt.

– Varför reste hon till Sverige? frågade Nylund.

Tiggaren dröjde med svaret.

Nylund skyndade på:

– Vem skulle hon träffa där?

Thomas Krabban undertryckte en ny gråtattack.

– Sin man, svarade han.

– Va?

Nylund ropade till.

– Vad säger du människa? Sin man, sin äkta man. Säg inte att hon var gift.

Thomas ryggade tillbaka. Det var tydligt att nyheten om mordet gjort honom mycket nervös.

– Du måste berätta, bad Nylund. Du måste förstå att det är viktigt. Finns hennes man i Finland? Eller i Sverige. Eller i Indien. Förstår du inte att hon blivit mördad?

– Jag vet inte, stammade han.

Nylund försökte en gång till:

– Snälla, ta det från början. Berätta om då du och Rani träffades första gången …

Han insåg att det var lönlöst. Thomas Krabban hade gömt sig i skalet. Inne i sitt hölje skulle han vara ensam med sin sorg, det syntes alldeles tydligt. Av reaktionen att döma hade Rani stått honom mycket nära. Nylund förstod att han ingenting skulle vinna på att tjata. Det bästa var att lämna tiggaren i fred med sina tankar ett tag. Under tiden skulle det bli ett sant nöje för Nils Anders Nylund att konfrontera Ranis själasörjare, pastor Varghese, och församlingssystrarna med de nya uppgifterna.

Nils Anders Nylund lade tröstande sin arm om tiggaren. Han kände ett knä i sin armhåla. Benet var smalt som ett kvastskaft.

– Du, sade han. Kan vi ses här i morgon kväll. Samma tid, samma plats.

Han öppnade plånboken och stack fyra gula sedlar med Mahatma Gandhis närsynta blick i Thomas bröstficka tillsammans med Vinod Kumars visitkort.

– Ring om det är nåt. När som helst, sade han.

– Tack, sir, mumlade tiggaren och började hasa sig iväg neråt gatan.