TJUGOÅTTONDE KAPITLET

– Jäkla Nylund, du har satt en ordentlig snöboll i rullning.

Curt Molin var imponerad. I utredningen av mordet på Elgö fanns en misstänkt gärningsman och därför hade chefsåklagaren tagit över som förundersökningsledare. Bland de församlade i länspolismästare Stefan Thorsells hörnrum rådde en förväntansfull stämning, det var bara ett par man från våldsroteln som uppträdde en smula avvaktande. För dem var Nils Anders Nylund fortfarande en i raden av privatspanare som alltid brukade dyka upp i efterdyningarna av spektakulära våldsbrott. Dessa självutnämnda Kalle Blomkvistar var en illuster samling medborgare som representerade hela skalan från påstridiga pensionärer till rena psykfall. Någon gång hade det ändå hänt att polisen tagit hjälp av fjärrskådare för att hitta försvunna personer men nyttan av samarbetet hade för det mesta inskränkt sig till några sköna skogspromenader för de inblandade. Eftersom klärvoajanter aldrig skröt om sina bomskott och svensk polis formellt inte fick samarbeta med trollkarlar blev dessa initiativ snabbt bortglömda.

Om privatpersonen Nylund hade rätt i sin hypotes om mordet betydde det att våldsrotelns bedömningar ända från början varit felaktiga; ledda av länspolismästaren hade alla sprungit åt samma håll utan att inse att de rusat in i den berömda återvändsgränden. M.T. Rani hade inte varit någon indisk hora som blivit ihjälslagen i Finland. Mordet hade skett inom Umeås eget polisområde. En vanlig pensionär hade pekat ut en högst plausibel mördare och ett lika trovärdigt motiv, någonting som mordspanarna själva gått bet på.

Nylund skulle höras upplysningsvis, som det hette, men först ville chefsåklagare Curt Molin att han skulle ge utredarna en inblick i den indiska förhistorien. Medan samtalet kretsade kring Framgångskyrkan och missionären Rolf Aronssons påstådda svindleri, tillsammans med delstaten Keralas högste minister, lämnade kriminalinspektör Frida Hedlund rummet. Tio minuter senare kunde hon meddela att det fanns goda skäl att sätta tilltro till vad Nils Anders Nylund hade att berätta.

– Jag ringde Sida. Nitton miljoner kronor har betalats ut i år, sexton från Sida och tre miljoner som Framgångskyrkan i Sverige samlat ihop. Allting öronmärkt för företaget St Marys Pharma i den indiska delstaten Kerala.

– De har fått pengar i flera år, dom andra siffrorna kommer i morgon, tillade hon.

Nils Anders Nylund kände hur nervositeten började släppa. Det svenska biståndsorganet Sida bekräftade utbetalningarna. Han hade inte hittat på. Den indiska polisens försök att klara Rolf Aronsson undan rättvisan såg onekligen ut att ha misslyckats.

Länspolismästare Stefan Thorsell påpekade att även andra givare kan ha blivit lurade.

– Läkemedel till fattiga i Indien låter som ett smart ändamål. Varmhjärtade personer i Sverige har säkert sett till att det blivit en del pengar till pastorn och hans vänner under åren, menade han.

Nils Anders Nylund kom att tänka på en siffra som Vinod Kumar nämnt. Av Indiens BNP gick bara en obetydlig del, ett komma fyra procent, till allmän sjukvård. Brist på läkare och medicin skickade hundratals miljoner indier i händerna på allehanda kvacksalvare och stjärntydare.

– Det är ju avskyvärt. En svensk missionär stjäl från de allra fattigaste, utbrast Frida Hedlund.

Hon lät djupt indignerad. Kanske var kriminalinspektör Hedlund just därför en bra polis, tänkte Nylund, hennes omtanke om de nödlidande tydde på det. Det var i så fall glädjande. Som bekant var det klientelet på samhällets botten som oftast fick stryk av svensk polis. Molin hade aldrig hört om någon höginkomsttagare som råkat ut för våldsfasonerna.

– En förundersökning för grov ekonomisk brottslighet? frågade Thorsell rätt ut i luften.

Curt Molin tänkte efter. Helst hade han naturligtvis velat svara ja på frågan, pastor Rolf Aronsson bosatt i Sverige hade tillsammans och i samråd med indiska medbrottslingar förskingrat betydande summor av svenska biståndsmedel. Men en kommande förundersökning skulle kompliceras av att brottet skett i ett land där myndigheterna med största sannolikhet inte ville rota i affären. Internationella regler hindrade svensk polis från att göra någonting på egen hand i Indien och att be UD om hjälp skulle förmodligen bara betyda en massa tyst diplomati som ingen hade kläm på. För Sverige och svensk försvarsindustri var Indien av tradition ett viktigt exportland och affärerna fick inte störas av några pekpinnar. ”Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral”, som Bertholt Brecht sade. Dessutom var u-landsbistånd ett besvärligt ämne. Hur många miljarder kronor hade inte Sverige under åren satsat på projekt i Tredje världen som bara försvunnit upp i det blå? Men svenska politiker kunde inte lagsökas för korkade beslut, kriminell blev en handling först då enskilda personer ertappades med fingrarna i syltburken. Om ens då.

– Det skadar förstås inte att ekoroteln tittar på det här, sade Molin neutralt. Å andra sidan håller sig straffet för mord på en sådan nivå att den ekonomiska brottsligheten i påföljdshänseende inte gör någonting till eller ifrån.

Johannes Lagerborg hade kommit som siste man och hälsat igenkännande på Nylund. Vid två tillfällen med fem års mellanrum hade Lagerborg intervjuats på familjesidan. Båda gångerna hade ämnet varit hans stora intresse för jakt.

Nu gällde det bakterier. Rättsläkaren ville veta om Nylund hört talas om infektionssjukdomar bland de anställda vid St Mary´s Pharma?

– Nu menar jag inte vanlig säsonginfluensa utan allvarligare saker, förklarade han.

Nils Anders Nylund kunde bekräfta. Thomas Krabban hade berättat att flera personer dött på en avdelning där rester från penicillintillverkningen torkades till kraftfoder för kor.

– Det var nåt med lungorna, sade han. Folk hostade blod.

Rättsläkaren frågade om Nylund varit inne på fabriken eller om han umgåtts med anställda.

– Kom du kanske själv i kontakt med spillet?

Nylund skakade förvånat på huvudet. Han hade deltagit i en gudstjänst med arbetarna men suttit för sig själv längst bak. Ägaren till fabriken hade han träffat, de hade åkt bil tillsammans, han hade varit hemma i mannens villa en stund. Det var allt. Anläggningen på Vypen såg han aldrig.

– Bra, sade Lagerborg. Annars hade vi varit tvungna att ta in dig på isoleringen ett dygn.

Nylund förstod ingenting.

– Det handlar om resistenta bakterier. Benämningen XDR-TBC kanske inte säger dig någonting men det är en mikrob som är motståndskraftig mot nästan all antibiotika som finns, förklarade rättsläkaren. Sjukdomen är alltså en variant av tuberkulos som är mycket, mycket svårbehandlad.

– Jag vill påpeka en sak här, avbröt åklagaren. Allt vi får höra nu, och allt annat också förstås, omfattas av förundersökningssekretess. Ingen har alltså rätt att återge för utomstående vad som sägs i detta rum idag.

– Självklart, svarade Nylund.

– Denna bakterie har påträffats hos M.T. Rani, fortsatte Lagerborg. Det var en kollega nere i Linköping som upptäckte den.

– Tuberkulos, utbrast Nylund. Ni tror att jag kan ha fått det?

Rättsläkaren log avvärjande.

– Nej, inte med ditt begränsade besöksprogram. Men tids nog kan vi i Europa tvingas införa obligatorisk karantän för folk som besökt utsatta områden, indiska sjukhus och tandläkarmottagningar till exempel.

Nylund protesterade.

– Om Rani fått tuberkulos innan hon åkte till Sverige? Nej, i så fall borde jag ha hört om det. Och hon verkade inte sjuk då vi träffades.

Rättsläkaren höll med. Kvinnan på färjan behövde inte ha känt till att hon bar på bakterien, menade han. En tredjedel av jordens befolkning härbärgerade tuberkulos i passiv form utan att veta om det. Varje år insjuknade nio miljoner människor medan två miljoner av dem avled. Det gjorde TBC till en av de mest spridda infektionssjukdomarna på jorden. Och XDR-TBC måste ses som en varningssignal för vad som kunde väntas i framtiden.

– St Mary´s Pharma verkar ha drabbats av varianten mördarmikrober, konstaterade Lagerborg.

Alla i rummet lyssnade på helspänn.

Rättsläkaren garderade sig med att det bara var ett antagande men att han måste göra en koppling mellan fyndet i Ranis kvarlevor och den svenskfinansierade läkemedelstillverkningen i södra Indien.

– Indiska läkemedelsfabriker är ökända för att inte rena sitt avloppsvatten, fortsatte läkaren. Ju mer antibiotika som släpps ut i sjöar och vattendrag eller används som djurfoder, desto snabbare bildas motståndskraftiga stammar av bakterier. Överexponeringen skapar miljöer där resistenta gener förs över mellan mikrober och säkert som Amen i kyrkan, förlåt uttrycket, uppstår kombinationer som läkemedel får svårt att bita på.

– Man kan jämföra de här bakterierna med ett vulkanutbrott. Askan kommer med tiden att falla ner någon annanstans.

– Inte biter på? upprepade Frida Hedlund. Vet dom ansvariga om det här? Och gör dom ingenting åt det?

Johannes Lagerborg log åt den unga polisens spontana uppträdande.

– Ansvariga är vi väl alla lite till mans, inte minst här i Sverige. Går du till apoteket idag får du oftast en billigare medicin än vad doktorn skrivit ut till dig. Apoteksbiträdet frågar snällt om du är med på det. Du har rätt att säga nej men då får du själv stå för mellanskillnaden. Varför är en medicin billigare än en annan om de ändå är identiska? Jo, den verksamma substansen i läkemedlen är för det mesta tillverkad i utvecklingsländer eftersom det blir billigare där, vattenrening och arbetarskydd inte är lika viktigt som hos oss. Det mesta kommer från lågpristillverkning i Indien och Kina där säkerhetstänkandet är noll och korruptionen hundra. Men det står inte på förpackningen.

– Ju sämre rening desto smartare genetiska variationer. Vinnare är de bakterier som inga läkemedel biter på.

Lagerborg lutade sig tillbaka i fåtöljen. Hans lilla föreläsning var över. Chefsåklagare Curt Molin vände sig till Nils Anders Nylund.

– Hur stort inflytande har Rolf Aronsson över sina indiska framgångskristna, tror du?

Nylund förklarade att han aldrig sett Broder Rolf i aktion, varken i Sverige eller någon annanstans. Däremot visste han att Aronsson manipulerade åhörarna på sina bönemöten. Han började berätta om lappen som Pia Sjölund hittade i sopsäcken men kom inte på vad han på skulle kalla henne. Flickvän lät så konstigt eftersom flickan fyllt femtiofem.

– Min … ja, fästmö då, sade han och tyckte sig skymta ett leende hos några av de församlade.

– Alla arbetare vid St Mary´s Pharma tillhör Apostoliska missionen och där uppträdde Rolf Aronsson som Guds representant på jorden. Alla visste att han var utvald av Gud, Skaparen brukade tala till honom på nätterna, det var allmänt känt.

– Aronsson är vit. Det är också viktigt. Reglerna för kastväsendet är enkla; ju vitare desto värdefullare. I mer än tusen år har folk uppfostrats i underkastelse.

– Betyder det här att Aronsson kunnat fjärrstyra Rani från Sverige? frågade länspolismästaren.

Nils Anders Nylund bad att få citera Thomas Krabban:

– Först var hon kär, sedan blev hon hans sexslav.

Efter mötet fick Nylund sällskap av Frida Hedlund. På nära håll såg hon ännu yngre ut; titeln kriminalinspektör betydde att hon var duktig i sitt jobb. Nylund hade alltid haft svårt att förstå varför unga intelligenta kvinnor valde ett yrke som till stor del byggde på flocktänkande och våld. Enbart valet av arbetskläder och utrustning förde tankarna till kommandosoldater, låt vara att polisernas tjänstevapen lämnade klenare hål än militärens.

I Umeå brukade han förarga sig över att poliserna ställde sina radiobilar på grusgången mellan björkarna i Rådhusesplanaden. En park tillhörde människorna som vistades där. Och gräset och träden.

– Du, sade Frida Hedlund. Det hör inte till utredningen men jag skulle så gärna vilja veta en sak. Vad driver dig till det här?

Hon gick honom till axeln. Späd. Som en blomma.

– Driver mig? frågade han för att vinna tid.

– Ja, du åkte ju till Indien. Det kan inte ha varit någon vanlig semesterresa, fortsatte hon.

Nylund funderade om han skulle säga någonting om Ranis leende. Att allt hade börjat med det. Då Hedlunds poliskolleger påstått att Rani varit prostituerad hade han blivit både arg och ledsen. Han hade träffat kvinnan. Det hade polisen inte gjort. Han hade försökt berätta vad han visste men ingen hade tagit honom på allvar. Alla hade sett över axeln med honom eftersom han tydligen inte passat in i deras ramar då det gällde omdömesgilla personer. Ovidkommande omständigheter som ålder, yrke, inkomst, bostadsort, verbal förmåga och brist på sociala nätverk hade gjort att han blivit undanskuffad. Man hade marginaliserat honom. Den här gången hade det råkat vara anställda inom Västerbottens polisområde som gjort det. Tidigare hade det varit sjukvården. Människor som trängdes undan försvarade sig. Det var en normal reaktion. Han hade försvarat sig. Resan till Indien hade han gjort i självförsvar.

Men det tänkte han inte säga.

– Jag började tänka på den där kvinnan, sade han bara.

– Berätta, bad hon.

– Nä, det finns inte så mycket att säga. Jag hade ju sett henne på färjan. Men jag var inte säker. Det kunde ju ha varit någon annan. För att få lugn i själen for jag dit.

Frida Hedlund tog honom i armen.

– Och jag som trodde att du ville göra någonting för den döda kvinnan.

Nylund kunde höra en underton av besvikelse i hennes röst. Den unga kriminalinspektören hade försökt se något större och vackrare i hans gärning.

– Nej vet du vad, skrattade han. Jag är nog en sån som bara tänker på mig själv.

Och så var det spaden förstås. Ingen hade velat lyssna då han försökt berätta att han blivit av med sin spade.

– Okej, kameran går, ropade fotografen Lena Meyer.

Den muskulösa nordsvensken som lystrade till namnet Runar satte igång med ett ryck upp för backen. Inbäddade i varma fårskinnsfällar lade sångerskan Maryelle armarna om 11-åriga Sibon och låtsades hålla i tömmarna, medan Runars ägare gick bredvid släden och styrde ekipaget utanför bild. Scenen skulle användas som introduktion till fredagens avsnitt av publiksuccén Braskväll i TV2, där bidrag till fadderbarn skulle avhandlas. Efter Melodifestivalen förra året hade pastor Rolf Aronsson i Framgångskyrkan på stående fot engagerat vinnaren Maryelle för den goda saken. Ett par hundralappar varje månad för ett föräldralöst barn i ett uland skulle visa en helt ny ansvarskännande sida hos en discodrottning som i vanliga fall förknippades med sex och glamour. Ett föräldralöst flickebarn ur minoritetsfolket ndebele i Zimbabwe ansågs ha de bästa kvalifikationerna för att stärka stjärnans nya image; mor och far hade dött i AIDS och själv hade flickstackaren hittats halvt ihjälsvulten på en soptipp i Bulawayo. Då redaktionen för Braskväll hörde av sig och ville prata fadderbarn med Framgångskyrkan gav Rolf Aronsson order om att Sibongile Nsogwa omedelbart med eskorterande barnhemsföreståndare skulle sättas på ett plan till Nairobi för vidarebefordran till Stockholm. Att sammanföra superkändisen Maryelle med hennes afrikanska skyddsling i ett svenskt vinterlandskap med klingande bjällror och sprakande brasa skulle bli gullegull-TV av bästa märke och skänka Framgångskyrkan välbehövlig reklam. Att finansiera femtontusen fadderbarn var som att administrera ett kedjebrev, nya föräldrar måste ständigt till eftersom många hoppade av i takt med att deras intresse för medmänsklighet svalnade.

Hanteringen krävde åtta heltidsanställda kontorister som arbetade i toppmoderna lokaler i en ombyggd ladugård i de snötyngda skogarna utanför Lycksele i södra Lappland. Gården tillhörde pastorshustrun Madeleine Aronsson, som från början ärvt egendomen efter sina föräldrar. Det ursprungliga namnet Björkbacka, som numera bara användes av folk i trakten, hade fått stryka på foten när Framgångsgårdens Missionscentrum skapades. Härifrån ledde Broder Rolf sitt trosimperium som vid sidan av fadderbarnen även drev ett trettiotal skolor, ortopedverkstäder, mödravårdscentraler och läkemedelstillverkning i Tredje världen. Den mest kittlande verksamheten var en utryckningsavdelning som aktiverades vid tillräckligt spektakulära katastrofer i fjärran länder. En pensionerad major med stark exhibitionistisk ådra och sinne för dramatik var ofta först på plats och kunde ge dramatiska rapporter direkt i Rapport och Aktuellt. Framgångskyrkans minimala katastrofteam kunde av naturliga skäl inte uträtta särskilt mycket om man räknade i omhändertaganden eller räddade liv, tvärtom blev stora organisationer som Internationella Röda korset och Läkare utan gränser ofta irriterade på att trosvissa svenska amatörer sprang i vägen för dem. På så sätt kunde katastrofarbetet jämföras med discodrottningen Maryelles afrikanska fadderbarn; det viktigaste var strålkastarljuset över Framgångskyrkan. Några konservburkar och en packe filtar var heller inte fel.

För 11-åriga Sibon var allting en saga. Hon hade knappt sett ett flygplan förut, snö såg hon första gången då de flög över Kilimanjaro och i Sverige hade hon fått en mamma. Den vackra kvinnan som mött henne tillsammans med alla fotograferna var hennes svenska mor. Det hade pastor Kanaan berättat. Det var Maryelle som betalade för Sibons uppehälle och utbildning på barnhemmet. Nu skulle de uppträda tillsammans i svensk TV. Maryelle skulle sjunga en afrikansk vaggvisa för henne och så skulle Sibon få svara på några frågor. Det kändes nervöst. Men pirret i magen var av den sköna sorten.

Den stora hästen lunkade godmodigt vägen fram och Sibon funderade på om hon skulle ta av sig den tjocka vanten och nypa sig i armen. Det måste göra lite ont för att allt hon upplevde skulle sparas till framtiden.

Framför det stora huset på backen hade en massa folk samlats. Det verkade som om alla kommit ut för att titta på henne. Fotografen Lena med den stora filmkameran ropade någonting och Runars ägare såg till att hästen stannade.

Två bilar körde förbi med ett snömoln efter sig. Sibongile Nsogwa såg dem först då de passerat. I snöröken kunde hon urskilja ordet Polis och även om stavningen var annorlunda i Sverige visade blåljusen vad det var fråga om. Hon gallskrek och försökte ta sig ur släden. Då polisen hämtade människor i Bulawayo visste man på förhand; från fängelset skulle ingen komma tillbaka.