TRETTIOFÖRSTA KAPITLET

Alla parkeringsplatser utanför tingsrätten var redan upptagna då Nils Anders Nylund och Pia Sjölund försökte hitta någonstans att ställa bilen. Det hade börjat snöa på morgonnatten och plogbilarna höll ännu på att rensa bussgator och genomfartsleder i centrala Umeå. I backspegeln uppenbarade sig en svartklädd kvinna på cykel med kappan flaxande kring benen. Nylund kände igen tingsrättens chef, lagman Rut Thorwald, som skulle döma i målet mot Mördarprästen. Epitetet hade tillkommit då det stod klart att Rolf Aronsson, den karismatiske grundaren av Framgångskyrkan, erkänt mordet på sin indiska älskarinna. Domaren vinglade betänkligt då hon skulle pressa in sig och cykeln mellan SVT:s sändningsbuss och Radio Västerbottens mörkblå Volvo.

– Jag undrar vad hon tänker, sade Nylund. Domare är ett konservativt släkte som värnar äganderätten och det kristna arvet. Nu ska hon döma en av de egna som gått och ställt till det för sig.

Pia Sjölund skrattade.

– Det struntar hon nog i. För konservativa med hög utbildning är frikyrkan bara ett tillhåll för populasen.

Kanske Pia hade rätt, tänkte Nylund. Trots att Sverige inte hade någon statskyrka längre fortsatte Svenska kyrkan att representera makten. Så fort det hände något högtidligt och fosterländskt i landet skulle etablissemanget genast visa upp sig vid en gudstjänst.

– Gyllne morgon och Pärleporten är folkligare än Vår Gud är oss en väldig borg. Gladare också för den delen, konstaterade han.

– Det finns mycket konstruerad glädje i all religion. Till syvende och sist har vi ju uppfunnit Gud för att ha någon som hjälper oss att våga dö, svarade hon.

– Uppfunnit Gud? sade Nylund osäkert.

Pia skrattade:

– Javisst. Om inte Gud funnits hade människan genast uppfunnit honom. Voltaire.

Utanför förskolan på Döbelnsgatan blev en ruta ledig och Nils Anders Nylund fick bråttom att lägga beslag på den.

– Frikyrkorna har busenkla svar på alla svåra livsfrågor. Det är deras affärsidé, fortsatte Pia Sjölund. En av mina låntagare är präst i Svenska kyrkan och brukar jämföra de teologiska skillnaderna med en middag. Då frikyrkan säger: Kom och ta för er av vårt dignande smörgåsbord, sitter Fädrens kyrka ännu ute i köket och skalar potatisen.

Väntsalen i Umeå tingsrätt var inklämd mellan en fönstervägg och en rad med garderober. Arkitekten hade tydligen missat att även en domstol i en norrländsk landsortsstad kunde härbärgera spektakulära brottmål som drog till sig stora skaror med åhörare. Sittplatserna i väntrummet inskränkte sig till ett par svarta konstlädersoffor som snabbt fylldes av en gymnasieklass medan frikyrkofolk, media och vanliga nyfikna fick stå och trängas i väntan på att huvudförhandlingen i mål B 466/12 skulle ropas upp.

Nils Anders Nylund och Pia Sjölund sökte sig ut ivaktmästeriet. Tingsrättens vaktmästare och alltiallo Gertrud Niska som fyra gånger haft bilder av barnbarn på familjesidan, upplät två stolar i sin lilla expedition. Hon ställde inga frågor och Nylund skulle inte heller ha berättat vad han gjorde där. Helst hade han hållit sig borta men Curt Molin hade ringt och bett honom komma och lyssna på rättegången. Det kunde tänkas att åklagarsidan behövde hans hjälp under någon paus i förhandlingarna. Att uppträda som vittne för åklagarsidan var det till all lycka inte tal om.

Bland reportrarna rådde samma stämning som minuterna före ett större idrottsevenemang. Rättegångar beskrevs ofta i media som matcher mellan två lag, åklagare och försvarare, med gärningsman och brott som fondtapet. Brottsoffren och deras lidande brukade redan vara ett uttömt ämne då målet avancerat så långt som till huvudförhandling.

Då uppslagen kring kändispastorn och hans sexvanor börjat tryta hade journalisterna flyttat sitt intresse till vad som tidigare utspelats i svenska bönehus. Det religiösa landskapet i Norrland erbjöd rikliga källor att ösa ur då det gällde umgänget mellan unga kvinnliga församlingsmedlemmar och deras själasörjare. Reportrar från Stockholm som aldrig varit norr om Åre sändes till Kiruna för att ta sig an lappflickan Maria på Bror Hjorts altartavla i Jukkasjärvi kyrka. Den unga Maria hade, för att använda skolbokens ordval, skänkt den stränge predikanten Lars Levi Laestadius en ljusare gudstro. Från henne gick sedan en snitslad bana till ett sedlighetsmål i Haparanda tingsrätt år 1940 där frälsningen tagit sig uttryck i gruppsex under gudstjänsterna. Sexuellt umgänge i bänkarna var crescendot i utdragna akter som oftast inleddes med att tvåhundrafemtio sektmedlemmar tvättade varandra i underlivet och kammade varandras könshår. En självutnämnd Jesus i Tornedalen som hette Sigurd Siikavaara hade, påpassligt nog, avskaffat synden så att alla kunde ligga med alla oavsett ålder och civilstånd. Det hade också blivit fritt fram att dansa, dricka sprit och spela kort, allt till Guds och den nya frihetens ära.

Längre söderut, i Västerbotten, där pingströrelsen tolkade Ordet var stämningen inte lika uppsluppen. Domar för sexuellt utnyttjande av minderårig och våldtäkter vittnade om traditionell manlig våldsutövning och ordfattigdom.

En helt annan nyhet med anknytning till Rolf Aronsson fick mer blygsamt utrymme i media. Biståndsorganet Sida beslöt med omedelbar verkan att dra in sitt stöd till ett läkemedelsprojekt i södra Indien. Orsaken uppgavs vara att indierna flyttat produktionen till staden Hyderabad i delstaten Andhra Pradesh, centrum för landets medicinindustri. Enligt uppgifter i SVT Rapport skall beslutet ha föregåtts av upprepad kritik från svenska infektionsläkare mot brister i avloppshanteringen.

I trängseln utanför dörrarna till Sal 3 fanns en tidning som samma dag scoopade med en intervju där Rolf Aronsson svarade på frågor i sin fångenskap. Trots att den häktade var belagd med besöksförbud kunde Dagens Spegel, nykomlingen bland svenska kvällstidningar, ha en första sida med rubriken:

Mördarpastorn

om sin

djupa ånger:

SATAN

TVINGADE

MIG DÖDA

HENNE

I texten gjorde Rolf Aronsson en framgångskristen version av den berömda pudeln. Han hade mördat kvinnan. Han ångrade sig. Djupt och ärligt. Han skulle ta sitt straff. Men så kom det: Satan hade farit i honom, hävdade han, och då det gällde det kommande syndastraffet sade han sig helt lita på Guds kärlek. Om det var medveten taktik att försöka framstå som ett offer i den eviga striden mellan Gud och Djävulen hade Broder Rolf onekligen lyckats. I pastorns tolkning blev både han och hans döda älskarinna två goda människor som låtit sig förledas av Satan och, bildlikt talat, stupat sida vid sida i kampen mot en ond övermakt. Men innan dagen var över skulle Guds ofantliga kärlek segra. Halleluja. Prisad vare Herren.

En van läsare kunde se att pastorn svarat på färdigskrivna frågor som tidningen måste ha skickat med mannens advokat. Tillvägagångssättet hade besparat den mordmisstänkte alla besvärliga följdfrågor; ingen intervjuare hade ifrågasatt Broder Rolfs religiösa blomsterspråk som fick spraya sin rosendoft över hans fullkomligt omänskliga tilltag. Det krävdes heller inget mästerskap i slutledningsförmåga att inse att fotot med den knäböjande mannen i cellen hade tagits med advokat Peter Bonnets mobilkamera.

Då rösten i högtalarna ropade ut målet kände Nils Anders Nylund Pia Sjölunds hand i sin.

– Känn dig stolt, vännen min. Utan dig hade de aldrig fått fast honom, viskade hon.

– Inte så högt.

Nylund tyckte att hela situationen kändes besvärande. Dessutom behövde han gå på toaletten.

Trots att gärningsbeskrivningen berörde ytterst känsloladdade områden som kärlek, svartsjuka och brutalt våld höll chefsåklagare Curt Molin sitt anförande på en strikt akademisk nivå. Bara den föreslagna påföljden fick det att hetta till: livstids fängelse.

I tystnaden som följde på åklagarens gärningsbeskrivning nickade rättens ordförande, lagman Rut Thorwald, uppfordrande mot Rolf Aronsson, för dagen uppklädd i mörkblå kostym och nystruken vit skjorta.

– Får vi då höra den tilltalades inställning?

Advokat Peter Bonnet förekom sin klient.

– Min huvudman erkänner de faktiska omständigheterna då det gäller brottet. Däremot finns det detaljer och slutledningar i utredningen som han ber att få återkomma till.

– Jaha. Då börjar vi med förhöret. Var så god åklagaren, förkunnade domaren.

Rolf Aronsson tänkte resa sig men på ett tecken från Molin sjönk han lydigt ned på sin plats bredvid försvararen.

– Ska jag börja med Indien? frågade han ivrigt.

– Var så god, nickade Molin.

– För fem år sedan träffade jag Madhavi Thuruthi Rani i Apostoliska missionen i Kerala, som är Framgångskyrkans yttersta utpost på den indiska subkontinenten. Då var hon arton år gammal och hade nyss tagit det kristna dopet. Som många andra konvertiter sög hon i sig evangeliet utan att kunna att förankra de nya kunskaperna i en djupare tro. Hon var ju vad vi i västvärlden skulle kalla en hedning. Människor som tar steget ut i ljuset har ofta svårt att skilja mellan bilder och verklighet. Det är inte sant som det står i åtalet att jag skulle ha gift mig med Rani i Indien. Sedan tjugofem år lever jag i ett lyckligt äktenskap med min hustru Madeleine.

Aronsson gjorde en gest mot åhörarplatserna. Nils Anders Nylund kände igen en kraftig kvinna i svart från bilder i tidningarna. Det var fru Aronsson. Hon satt så nära att han kunde se hennes rödgråtna ögon. Ansiktet var helt uttryckslöst.

– Rani och jag utvecklade med tiden ett förhållande, fortsatte pastorn, ett kärleksförhållande i Herren och för att stadfästa det bad vi den indiske missionsföreståndaren, pastor Varghese att välsigna oss. Det var inte fråga om någon vigsel, långt därifrån, utan en manifestation inför Guds anlete. Jag måste för rätten be att få citera en av de apostoliska fäderna, biskop Clemens i Rom, den tredje i raden av biskopar efter Petrus. I ett brev till församlingen i Korint skriver han så här:

”Vi är saliga, mina kära, om vi uppfyller Guds befallningar i kärlekens endräkt, så att våra synder kan förlåtas oss för kärlekens skull”. Så säger alltså …

– Ska jag tolka det här som att ni brukade ha könsumgänge? Hur ofta då? avbröt åklagaren.

Pastorn svarade med uttryckslöst ansikte:

– När Gud ville glänta på paradisets portar och visa vad som väntar hans trogna.

– Skedde detta varje gång du besökte i Kerala?

– Ja, svarade Aronsson dämpat. Med Guds välsignelse.

Nylund studerade de tre nämndemännen uppe på podiet, två män och en kvinna, alla i övre medelåldern. Tillsammans med lagmannen var de satta att döma i målet. Han kände igen alla tre, de hade tidigare förekommit i kommunalpolitiken, men han mindes inte att han skulle ha haft dem i tidningen. Nämndemän brukade rekryteras ur partiernas B-lag. Äldre trotjänare som inte kunde tävla om platser i nämnder och styrelser avtackades med reträttposter som nämndemän i domstolarna. Problemet blev en sned åldersfördelning bland lekmannadomarna, någonting som ofta kritiserades. Uppradade på podiet skulle de representera samhället, utanför tingssalen tillhörde de samma skara äldre föredettingar som han själv. Det var inte utan att han kände en viss samhörighet med dem.

Chefsåklagare Curt Molin bläddrade i sina papper.

– Kan då den tilltalade berätta vad som hände på Elgö den 5 juni? Hade Rani uttryckt önskemål om att få komma till Sverige?

Rolf Aronsson nickade. Det ville hon. Indiskan hade knappt talat om något annat sen de träffades, menade han.

– Det var inte fråga om att komma och hälsa på hos oss i Framgångskyrkan eller så. Hon skulle flytta hit, emigrera. Jag försökte förklara att vi i Sverige har vissa regler för invandring, att det inte bara är att sätta sig på ett plan och tro att man ska bli omhändertagen av de svenska skattebetalarna.

Pastorn beskrev hur kvinnans beteende ändrades med tiden. Även om hon alltid var glad att träffa honom blev stämningen allt mer spänd ju längre tiden gick.

– Till slut började hon hota mig. Hennes e-post handlade om hur hon skulle skandalisera Framgångskyrkan. Det lät så sjukt att jag trängde undan allt det där. Så kommer hon då. Det är den femte juni. Först tror jag att jag ser i syne. Jag står med Madeleine i hamnen på Elgö för att ta emot gäster. Plötsligt uppenbarar sig Rani på kajen. För första gången ser jag henne klädd i västerländska kläder med ryggsäck på ryggen, hon rör sig som vilken svensk backpacker som helst. Men det är Rani från Kerala.

Aronsson tystnade. Chefsåklagare Curt Molin tittade upp.

– Visste din hustru om ditt och Ranis förhållande?

Pastorn nickade.

– Jag hade berättat för henne. Ja.

Molin tittade ut i luften.

– Du säger att du berättade för henne om ditt utomäktenskapliga förhållande med Rani? När gjorde du det?

Försvararen Peter Bonnet avbröt.

– Fru ordförande. Åklagaren lägger in en värdering i uttrycket, citat, ditt utomäktenskapliga förhållande, slut citat. Vi har nyss hört den tilltalade beskriva sitt samröre med Rani som en andlig gemenskap. Det är något helt annat än ett … ja, förlåt uttrycket … vänsterprassel.

Lagmannen nickade åt Molin att fortsätta. Advokatens inpass tycktes ha gått henne förbi.

– Jag ställde en fråga, påpekade åklagaren. När fick Madeleine veta om ert förhållande?

– För två år sedan. Då Rani började bombardera mig med mail.

– Då vill vi höra vad som hände sen. Du och Rani har alltså mötts på Elgö. Din hustru tar hand om era gäster. Vad gör du under tiden?

– Jag går med Rani till Gamla bysmedjan där vi är inkvarterade. Det finns en genväg genom skogen. Jag tänker väl att hon måste vara dödstrött efter den långa resan. Det finns en gummimadrass som hon kan låna medan vi klarar ut situationen. Människan, jag vill säga den stackars unga människan, är fullständigt omedgörlig. Då Madeleine dyker upp … ja, de har ju aldrig träffats förut, … så får Rani ett hysteriskt anfall. Madeleine som är utbildad för att ta hand om missbrukare försöker lugna henne men ingenting fungerar.

Här stannade Rolf Aronsson upp och betraktade sin hustru. Madeleine satt med blicken fixerad på åklagaren.

– Berätta vad som hände sen, uppmanade Molin.

– Madeleine, sade Aronsson men avbröt sig.

Han vände sig mot försvararen och det uppstod ett viskande meningsutbyte. Aronsson var den drivande och advokaten såg ibland ut att tvingas leta efter svar.

Lagman Rut Thorwald stötte lätt med klubban i bordet.

– Jag får uppmana den tilltalade att svara på åklagarens fråga. Du ska berätta vad som hände då ni träffades alla tre i smedjan.

Advokat Peter Bonnet bad om ordet.

– Ordförande. Min klient meddelar att han tar tillbaka sitt erkännande. Rolf Aronsson förnekar alltså med bestämdhet att han skulle ha bragt M.T. Rani om livet. Han hävdar att allt han hittills sagt i den saken inte varit med sanningen överensstämmande. Orsaken, fru ordförande, är att han hela tiden sett som sin plikt skydda hustrun. Enligt min huvudman är det Madeleine Aronsson som utfört mordet.

Reaktionen i rättssalen kunde ha givit utslag på en seismografisk mätare. Chockvågen fick alla närvarande att reagera med undantag av lagmannen och chefsåklagaren. Reportrar tryckte diskret in textmeddelanden i sina mobiltelefoner.

– Vi kan väl lyssna till Aronsson själv, hördes Rut Thorwalds röst över sorlet.

Pastorn var märkbart skakad. Blicken irrade runt i salen. Hans röst hördes knappt i oväsendet.

– Madeleine slog ihjäl henne, sade han tyst.

Madeleine Aronsson störtade upp från sin plats. Stolen välte bakom henne.

– Du lovade att …

Den rödgråtna kvinnan hann inte fullfölja meningen förrän det såg ut som hon skulle falla omkull. En av reportrarna lyckades få armen om henne och hon kunde sätta sig igen.

– Jag tror vi tar en kort paus. Tio minuter, förkunnade domaren.

Curt Molin skyndade ut ur rättssalen. Efter en stund uppenbarade sig två uniformerade polismän hos Madeleine Aronsson. Hon hade stannat kvar på sin plats där hon försökte ignorera ett par påstridiga reportrar. Utan anmodan reste hon sig och följde poliserna ut.

– Då kan vi fortsätta, meddelade domaren.

Hon fick slå några gånger med klubban för att det skulle bli tyst.

Molin tog till orda.

– Madeleine Aronsson är alltså på min begäran gripen som misstänkt för medhjälp till mord, alternativt skyddande av brottsling, förklarade han. Jag vill också förvarna rätten om att det kan dyka upp nya omständigheter som gör att huvudförhandlingen måste skjutas upp.

– Vill åklagaren ha uppskov redan nu? frågade domaren.

– Nej, tack, möjligen lite senare. Först vill jag fortsätta förhöret med den tilltalade. Rolf Aronsson är ju formellt fortfarande åtalad för mord.

– Var så god.

Curt Molin spände ögonen i den tilltalade.

– Du säger att det var din fru som mördade Rani. Får jag då fråga: Hur vet du det?

Åklagarens fråga såg ut att träffa den svartklädde pastorn i veka livet.

– Jag … jag … såg det, stammade han fram.

– Du såg Madeleine Aronsson döda M.T. Rani?

– Ja.

– På nära håll?

– Va?

– Jag vill veta var du fanns då du såg Madeleine döda Rani?

– Alldeles nära.

– Och vad gjorde du då?

– Äh. Ingenting. Nej, jag skrek att hon skulle låta bli. Herregud …

Rolf Aronson sjönk ihop med huvudet i händerna. Molin stannade upp och tittade ut genom fönstret. Det hade slutat snöa och en försiktig solstråle bröt genom molntäcket. Skramlandet från en plogbil på Döbelnsgatan trängde sig genom tingshusets röda tegelväggar. Då åklagaren fortsatte hade hans röst återgått till det normala.

– Vi går lite tillbaka i tiden. Ni befinner er alltså i Gamla smedjan, du själv, din hustru och er objudna gäst. Berätta hur det såg ut där?

Aronsson fortsatte lydigt med att beskriva området runt stugan. De åkrar som en gång funnits där hade blivit till sankmark som tagits över av sly och smågranar. Längre bort fanns mest snårskog och stenskravel. Från smedjan ledde en stig bakom ett par hus och en nybyggd bastu innan den vände av mot stranden.

– Hur långt är det till vattnet genom skogen? frågade Molin och började leta i en av pärmarna.

– En kilometer. Högst en och en halv. Det går en stig där.

Molin fick fram en karta.

– Gick ni den vägen? Varför gjorde ni det?

– Det var Madeleine. Hon sa att vi måste få bort Rani från ön. Annars skulle Framgångskyrkan gå under. Satte Rani sitt hot i verket skulle flera tusen själar kastas ut i tomma intet, tjugotusen barn i Asien, Afrika och Latinamerika skulle tvingas ut på gatan, tillbaka till det helvete som de kunnat lämna tack vare oss. Sjuka människor skulle bli utan våra mediciner, odlingar skulle torka ut, kvinnor skulle fråntas sina möjligheter att studera.

– Han är fullständigt vidrig, viskade Pia Sjölund och kramade sin näsduk så att knogarna vitnade.

Det var onekligen Guds egen framgångsmänniska som gjorde ett försök att återuppstå i tingsrätten Sal 3. Men den här gången infann sig inte den gudomliga inspirationen.

– Håll dig till saken, sade chefsåklagaren skarpt. Vem kom på idén att Rani skulle mördas?

Aronsson samlade sig. Ingen hade planerat att mörda indiskan, försäkrade han. Tanken var bara att köra iväg henne från Elgö. Det viktigaste var att hon inte kom i kontakt med tältmötets deltagare.

– Madeleine försökte jaga iväg henne som en galen hund.

Advokaten viskade något till sin klient.

– Madeleine ville att jag skulle skaffa fram någon med motorbåt som kunde ta henne tillbaka till fastlandet, korrigerade han.

– Och vad hände?

Rolf Aronsson sträckte fram båda händerna som om han hållit i en boll.

– Hon tog upp en sten. Just då vände Rani sig mot mig. Den träffade i tinningen. Rani ramlade på mage ner i stenskravlet. Madeleine var på henne som en furie, hon slog och slog och slog … tills hela huvudet hade krossats.

– Hur många slag fick hon ta emot? frågade åklagaren.

Rolf Aronsson räknade på fingrarna.

– Tio, sade han. Nej, femton.

– Var träffade stenen?

Rolf Aronsson gjorde en gest mot bakhuvudet.

– Här, svarade han knappt hörbart.

– Jag tror inte rätten uppfattade det sista, påpekade åklagaren.

– Hon slog henne i bakhuvudet, upprepade Aronsson med en snyftning.

– Vad gjorde du under tiden? ville åklagaren veta.

– Det var helt vansinnigt. Jag var helt chockad. Kunde ingenting göra. Gud är mitt vittne.

– Tack. Det får räcka tills vidare.

Curt Molin reste sig och vände sig mot podiet.

– Fru ordförande. Jag är klar så här långt. Efter vad som framkommit i rätten idag ser jag gärna att målet tar uppskov med ett par veckor för kompletterande utredning.

Lagmannen gjorde en anteckning.

– Har advokaten någonting att tillägga?

Peter Bonnett skakade på huvudet.

Domaren fortsatte:

– Vi bryter här. Rätten meddelar i eftermiddag när målet ska återupptas. Den tilltalade kvarhålls i häkte.

– Jag tror inte på det där, förklarade Nylund medan han hjälpte Pia på med kappan.

– Då Älgen såg Rani var dom på väg mot stranden. Frun var inte med.

Pia såg besvärad ut. Hon sade att det inte spelade någon roll vad pastorn än påstod.

– Jag är spyfärdig bara att se honom. Och jag tycker inte om journalisterna heller. Dom beter ju sig som en flock vilddjur.

Nils Anders Nylund visste inte vad han skulle säga. Några vilddjur hade inte förekommit på tidningen under hans tid. Valter Ångström var det närmaste hyena man kunde komma men han var bara genuint korkad, saknade farstu som det hette i Västerbotten, och det drabbade läsarna i första hand.

Nylund hade lovat köra Pia till biblioteket. De hittade Escorten prydligt invallad av snö upp till dörrarna. Medan de suttit i rättssalen hade både en och två plogbilar passerat på Döbelnsgatan.

– Kan du vänta lite, bad han. Jag måste gå och se om jag kan låna en spade.

– Har du ingen egen? frågade Pia.

– Nej, det borde man förstås ha.

Han öppnade skuffen som en ren reflex. Under den trasiga gröna filten som han åtskilliga gånger tänkt kasta stack det fram någonting gult. Det var handtaget till en blå spade som borde ha hängt bland de andra redskapen på vedbodsväggen.

– Å fan, mumlade han förvånat. Är det här den ligger?

– Ja, men du har ju en spade. Så bra, sade Pia glatt. Ge hit den.