FEMTE KAPITLET

Filialbiblioteket på Mariehem i Umeå öppnade för allmänheten klockan elva men bibliotekarie Pia Sjölund hade suttit där sedan halv åtta. Hon ville stöka undan säsongens sista bokinköp före semestern. Som vanligt gick hon igenom recensionerna i katalogen över nyutkommen litteratur som Bibliotekstjänst skickade ut var fjortonde dag. Av BTJ:s sexhundra titlar brukade hon pricka för ett tjugotal med skönlitteratur och lika många fackböcker.

– Gud, vad du är ambitiös.

Gunilla Källberg sjönk ner i den andra stolen med kaffemuggen skvalpande farligt nära datorn. Skärmen tändes och visade en bild av tre glada barn där den äldsta tydligen haft besök av en ambitiös tandfé.

– Äh, svarade Pia Sjölund. Jag vaknade tidigt. Dessutom har jag inga barnbarn att passa.

– Barnbarn är glädjekickar till låns, kommenterade arbetskamraten. Man njuter av dem en stund och lämnar dem tillbaka på avtalad tid. Eller så ringer man och hör om det går att förlänga lånet.

Pia Sjölund sade ingenting. Det skulle ändå bara ha blivit någon meningslös fras. Hon hade inga barn. Barnlösa kvinnor fick inga biologiska barnbarn och ensamstående kunde heller inte räkna med några bonusbarnbarn. Så enkelt var det.

– En karl kunde du väl skaffa dig på ålderns höst. Hur många gånger har jag inte sagt det förresten?

Gunilla Källberg pladdrade på medan hon försökte bli av med reflexerna i dataskärmen. I juli låg solen på som en punktsvets i bibliotekshusets söderfönster.

– Du menar en karl som ger mig kaffe på säng på morgnarna? Gör Pelle det? avbröt Pia Sjölund.

– Hör du, du, utbrast Gunilla Källberg. Vi har ett jämlikt förhållande, Pelle och jag.

– Jag vet, replikerade Pia Sjölund snabbt. Ni äter frukost på terrassen. Du dukar. Han borstar tänderna.

Det samstämmiga skrattet avslöjade att de två bibliotekarierna analyserat det mesta av mänskligt liv under sina tio år på samma arbetsplats. Samsynen i värderingar och sinnelag märktes inte minst då nya böcker skulle köpas in. Trots att båda prickade för i var sin lista brukade det bara skilja mellan högst två eller tre titlar då de efteråt jämförde sina val.

– Det är dig jag talar om, jag talar inte om min make eller om undertecknad, hans älskade hustru, invände Gunilla Källberg.

– Tack. Jag vill bara påpeka att det finns en finess med frukost på egen hand. Man kan äta knäckebröd i sängen utan att FN:s säkerhetsråd måste sammankallas, svarade Pia Sjölund.

Ibland kändes det enerverande med en väninna som titt och tätt ville förse henne med en manlig partner. I början av deras bekantskap hade hon varit tvungen att säga ifrån på skarpen. Då hade makarna Källberg alltid envisats med att bjuda någon udda mansperson till sina fester, speciellt avsedd för henne. Hon hade uppfattat mannen för kvällen som något hon förväntades prova, ungefär som ett par byxor i en provhytt. Gick hon ensam hem tjöt det i dörren. Lämnade hon och den utvalde kavaljeren festen tillsammans avmagnetiserades larmet.

Naturligtvis gjorde Gunilla och Pelle allt i bästa välmening, det förstod hon; många gifta kvinnor uppfattade sina bekantas singeltillvaro som ett handikapp. Singelväninnor var bra på att låta sina fritidsaktiviteter och samhällsengagemang dölja ensamhetens avigsidor, hette det, men med tiden skulle singlarna bli helt urgröpta av bristen på en Någon. Därför måste det vara varje gift kvinnas plikt att hjälpa sina ensamstående systrar att finna mål och mening med livet. Ensamhetens mål hade alltid varit och skulle alltid förbli tvåsamheten.

Pia Sjölund strävade inte efter att bli någons sambo eller hustru. Hon hade gott om erfarenheter från det livet, allting dokumenterat och insorterat i minnets hyllor med etiketter som Förälskelse, Hans karriär, Utomkvedshavandeskap, Sorg, Krav I-XV, Svek, Förlåtelse, Uppbrott. Hon kunde, utan att ljuga alltför mycket, säga att hon trivdes med tillvaron, inte minst idag då fem lediga veckor på Elgö väntade.

– Tänk om jag faktiskt spanat in en karl. Då skulle du stå där med lång näsa, upplyste hon retsamt och gjorde en Pomperipossa-gest med handen.

– I så fall går solen upp i väster, utbrast kollegan.

Ett ”Vem då?” tillfogades efter en förvånad paus.

Pia Sjölund drog på svaret.

– Han bor på ön, sade hon kryptiskt.

– En man från Elgö, det kan du inte mena, invände väninnan. Tillgången på ledigt manfolk med IQ större än skonumret kan inte vara så där vidare värst där ute.

Dörren öppnades och en ung man stack in huvudet. Den ena axeln täcktes av en tatuerad kvinnotorso.

– En låda idag, sade han.

– Jag kan ta det, sade Gunilla Källberg och reste sig.

Varje morgon distribuerades böcker mellan de olika biblioteken i stan. Reserverad litteratur gick till beställarna och lån återlämnades. Chaufförens kropp var en vandrande konstutställning där curatorns brist på estetik och kunskap om åldrande hud exponerades av en trasig t-skjorta och ett par avklippta jeans.

Gunilla Källberg stannade till på tröskeln.

– Känner jag denne herr Ö-man? frågade hon.

Pia Sjölund skrattade.

– Du har säkert sett honom. Det är grannen. Sista huset mot skogen, upplyste hon.

En låtsasvissling hördes från dörren.

– Jaså den. Nyllet. Honom som du räddade livet på i våras.

Det gick inte att undgå besvikelsen i hennes röst.

– Vad kallade du honom? frågade Pia Sjölund. Nyllet?

Gunilla Källberg nickade.

– Ja just det. Nylund någonting. Har i hundra år haft hand om familjenotiserna i Norrlands Nyheter. En kuf. Pelle fick ett brev av honom inför femtioårsdagen. Han ville göra något slags intervju. Men Pelle svarade inte.

Det kändes dumt att hon nämnt sin granne. Pia ångrade att hon uttryckt sig slarvigt, hennes omdöme hade bara råkat slinta. Hon hade kastat fram den tystlåtne Nils Anders Nylund främst för att han förhoppningsvis skulle finnas med på hennes sommarfest.

I ärlighetens namn kände hon inte sin sommargranne, inte särskilt väl i varje fall, summa en gång under alla år hade hon suttit i hans trädgård och då hade hon haft fräckheten att invitera sig själv. Han kunde mycket riktigt vara en kuf som väninnan uttryckte det. Själv tyckte hon att han mest verkade osäker och avvaktande. Men det fanns absolut inget negativt kring honom och dessutom såg han riktigt trevlig ut.

– Vet du att det finns ett kinesiskt ordspråk som säger att om man räddar livet på en människa ikläder man sig samtidigt ett livslångt ansvar för den personen, sade Gunilla Källberg med spelat allvar.

– Det sa dom ingenting om då jag ringde ett ett två, skrattade Pia Sjölund.

Ett par sekunder hade hon trott att mannen vid vedhögen varit död. Hon hade ju inte kunnat veta hur länge han legat där ute. Larmtjänst hade kopplat henne till en sjuksköterska som bodde på ön och på mindre än tio minuter hade räddningsapparaten varit igång. Hon hade hjälpt honom att sätta sig upp men han hade inte orkat gå upp för trappan till huset. Några gånger hade hon frågat om han hade ont men inte uppfattat vad han svarat.

Medan Gunilla Källberg plockade in böckerna i hyllan för Återlämnat idag gav sig Pia Sjölund i kast med ungdomslitteraturen. Även om ungdomars bokläsande fick kraftig konkurrens av andra aktiviteter under sommarlovet skulle inköpen göras. Ett bibliotek bestod inte bara av en samling böcker utan urvalet på hyllorna skulle även ge besökaren en bild av samtiden. Bibliotekens uppgift var att förse besökarna med tidsbilder i obruten ström. I tiden blev det aldrig några tomma hål, därför fick det heller inte bli luckor i inköpen. Förvånansvärt nog fanns det alltid politiker som trodde att man kunde spara in pengar på färre bokinköp. Ofta hade de förbyggt sig med så flotta bibliotekshus att pengarna inte räckt till verksamheten.

Nils Anders Nylund hade varit svårpratad, tänkte Pia Sjölund. Han hade knappt sagt ett ord om sig själv. Sådant var ovanligt. Det brukade ju heta att en karl kunde tala utan avbrott i två timmar ifall en kvinna frågade vad han jobbade med. Men han var varken dryg eller ointresserad, snarare försiktig eller rent av blyg. En tidningsmurvel som var blyg för henne. Det var nästan sött. Inom sitt skal kunde den mannen dölja vilka kvaliteter som helst, han var bara mån om att de inte skulle synas. Kanske hade han också en rad volymer med etiketten Sorg i sina privataste hyllor. Men korkad var han inte, definitivt inte. På den punkten fick Gunilla verkligen revidera sin uppfattning om storleken på öbornas fötter. Pia Sjölund lät gärna påskina att hon besatt bättre människokännedom än de flesta i hennes gebit. För skojs skull brukade hon ibland testa sig själv genom att försöka gissa vad låntagarna var intresserade av. Satt hon i informationen försökte hon förutsäga vad folk tänkte fråga henne om, innan de tagit sin kölapp. Oftast gissade hon rätt. En karl i blåställ behövde nödvändigtvis inte leta efter verkstadshandboken till en Saab 900 Turbo. Lika väl ville han bli lotsad till Hce, svensk skönlitteratur översatt från annat språk eller K, som var historia.

Det fanns ingen regel som sade att allt måste vara vad det såg ut att vara. Det gällde även kufar i skärgården, tänkte hon. Och väl var väl det.

Nils Anders Nylund stod och vägde kastpinnen i handen. Han måste få till ett underarmskast i nästan rät linje utan att träbiten satte igång att rotera i luften. Sådana var reglerna. Träffade pinnen sitt mål med bredsidan före underkändes kastet.

Nils Anders Nylund hade aldrig spelat kubb förut. Ungdomarna i stan brukade svämma över strandängarna längs älven före terminsslutet med träbitar och pinnar; en ursäkt för att kunna pimpla öl i det fria. Själv hade han aldrig gillat lagsporter. Fotboll på TV påminde honom om skoltiden då han alltid fått vänta till sist med att bli uttagen. Att tvingas hålla masken medan de andra ropades upp, varenda en, skulle ha kallats mobbning i dag och förmodligen varit åtalbart. Ofta hade kamraterna inte ens sagt hans namn, hans medverkan i det ena eller andra laget hade inte föranlett mer än en knyck på nacken.

Att festen skulle starta med kubbtävling hade värdinnan underlåtit att berätta. Om Nylund vetat det hade han förmodligen tackat nej, det hade varit nära att han lämnat återbud ändå. Framför allt kände han ingen av Pia Sjölunds vänner, vad skulle han ha pratat med dem om? Men han kom aldrig till skott med hur han skulle ha det och till slut fick han ställa sig och stryka sin vita skjorta och bege sig över till grannen.

Kubb var ett spel som gick ut på precision. Varje lag tilldelades fem träkubbar som ställdes på rad på gräsmattan tio meter från motståndarsidans linje. Mitt på planen stod en lite större pjäs som kallades kungen. Den skulle sparas till sist. Vid första anblicken verkade allt hur enkelt som helst men Nylunds lagkamrater missade ändå alla sina kast i första omgången. Som siste man hängde allt på honom. Kubb var ingenting man spelade genom att balansera ett vinglas i ena handen och sin kastkubb i den andra medan man bytte intigheter med gästerna närmast. Antingen fick man spela eller umgås.

Han sträckte ut armen och gungade försiktigt med kastpinnen. Den kändes som vattenskopan i bastun. Då han satt på laven och kastade bad använde han också ett underhandskast för att pricka de glödheta stenarna. Nu skulle han visa de andra. Sorlet bland gästerna höll på att tystna. Nylund märkte att han för ögonblicket iklätts rollen som festens huvudperson. Det kändes inte helt oangenämt. Han noterade hur festens värdinna lade ifrån sig sin bricka och strök några svarta hårstrån ur pannan. Pia hade en klänning som han inte tidigare lagt märke till, en vit sak med röda blommor. Hans blick fortsatte vidare mot flaggstången. Den blågula vimpeln lekte i vinden. Rakt ostlig, tänkte han. I sommar hade det blåst från öster nästan varje dag. Han fick korrigera kastriktningen en aning mot vinden, inte för mycket, bara någon grad. Sedan en lätt knäböjning och den lilla snärten som satt kvar i armen från kasten i bastun. Det small till i trävirket tio meter bort. Hårt. Träffen var klockren. Kubben rullade bakåt i gräset. Publiken hojtade och tjoade. Han hörde Pias röst: ”Bravo, Nils Anders”.

Ilningarna av glädje slocknade som en strömlös billykta då han upptäckte var han haft sina fötter. Med halva högerfoten hade han klivit över baslinjen. Han hade gjort övertramp, om det varit friidrott skulle domaren genast ha givit röd flagg. Nylund vände sig om och tog diskret ett steg tillbaka. Ingen protesterade mot kastet. Ingen verkade ha sett hans misstag. Eller så ville ingen förstöra den trevliga stämningen.

I nästa omgång kastade han uselt, hans pinne orkade inte ens fram till motståndarlinjen. Han kunde ha svurit högt, så enkelt hade det varit att överskatta den egna förmåga.

– Kom igen, Nils Anders, ropade Pia Sjölund.

Hörde han en liten ton av hån i hennes röst? Höll han på att göra henne besviken?

I den sista och avgörande omgången fanns varken publik eller medtävlare för Nils Anders Nylund. Det var bara han, de omålade träbitarna och det gröna gräset. Alla i hans lag hade avstått sina pinnar till honom och därmed stod han ensam med hela ansvaret för lagets slutresultat. Han mätte med ögonen, studerade vinklar, kollade var han satte fötterna och kastade. Motståndarnas kubbar ramlade, den ena efter den andra, han hörde inte bifallsropen, såg inte lagkamraternas segergester. Först då kungen stupat och värdinnan tryckte en segerkrans med nyplockade ängsblommor över hans hjässa höjde han armarna.

– Berätta om dig själv, bad hon.

Nils Anders Nylund stod i Pia Sjölunds kök och diskade. De sista gästerna hade gått. Pelle och Gunilla som skulle sova över hade försvunnit till gäststugan.

– Jag är en professionell idrottsman, sade han viskande.

Hon såg allvarsamt på honom.

– Nej, skoja inte Nils Anders. På riktigt. Jag vill veta på riktigt.

Han kände sig med ens helt tom. Tävlingen på gräsmattan hade varit en bagatell som engagerat värdinnan och hennes gäster exakt så länge den pågick och inte en minut efter det. Leken hade haft uppgiften att gästerna skulle börja prata med varandra innan drinkarna och vinet satte fart på den saken. Att han ensam utklassat alla motståndarna var totalt oväsentligt, all vidare utläggning om den bedriften skulle bara få honom att framstå som löjlig.

– Just nu vet jag inte vem jag är, svarade han. Det känns lite förvirrat.

Han lyfte ett vinglas mot diskbänkslampan och låtsades granska om det blivit rent. Det gjorde han bara för att vinna tid. Då han lade glaset i torkstället var Pia genast framme och fångade upp det med handduken. Respiten var slut. Hon förväntade att han skulle fortsätta.

– Jag ska inte stå här i ditt kök mitt i natten och gråta över mitt livs jävligheter, fortsatte han. Du själv och var och en av dina trevliga gäster sysslar med någonting, ni jobbar och står i, ni planerar för framtiden, vet vad som ska hända runt hörnet. Jag har bara lyckats få till ett ljug om att jag måste måla mitt hus. Det ska jag inte. Det behövs inte. Du kanske vet att jag blev av med jobbet, avgick med avtalspension som det så vackert heter. Efter det kom hjärtat. Det ena var kanske en följd av det andra, vad vet jag? Jag ser mig som bortkastad på något sätt, oanvändbar för allt viktigt. På den tiden jag bodde i stan lyfte vi ut våra grovsopor där tunnorna stod. Det fick man inte göra, tunnorna var bara för hushållsavfall, inte för trasiga cyklar eller TV-apparater. Skräpet fick stå där tills värden förbarmade sig och tog hand om det. Så känner jag mig också, som en grovsopa dumpad på fel ställe i väntan på containern.

Hon tittade på honom.

– Vet du vad jag tror? frågade hon. Kan det vara så här, Nils Anders, att det är du själv som gått och ställt dig där?

Vad skulle han svara på det? Hon försökte peka på något finstilt i hans kontrakt med livet, någon undanskymd Skyll dig själv-klausul. Att avtalet inte omfattade skador förorsakade av honom själv.

– Om du menar ikväll? Visst trivdes jag. Men jag brukar bara inte prata så mycket bland främmande människor.

Det där med trivseln hade varit en lätt överdrift. Han hade utbytt ord och kortare meningar med människor som han inte haft någonting gemensamt med, han kunde inte minnas att han träffat någon av hennes gäster tidigare. I andra sammanhang hade det ofta hänt att folk kommit fram till honom och påmint om någon födelsedagsintervju som han gjort. I kväll hade Pias vänner mest frågat var han bodde och då han pekat mot grannhuset hade de nickat ett ” Så fint det ser ut ” medan de i själva verket menat ”Jaså, så nära Eva.”

– Jag trivdes verkligen i kväll, upprepade han envist.

Några gånger hade hon kommit fram och ställt sig intill honom. Då hade det känts fint. Hon hade tagit honom under armen också, inte som en ömhetsbetygelse kanske utan mest för att påkalla hans uppmärksamhet då hon ville presentera honom för andra gäster. Om han varit utsänd från tidningen för att skriva om grillfesten skulle han ha nämnt hur naturligt hon kopplade samman folk. Att nätverka hette det visst. Alla som det var någonting med nuförtiden skulle ha egna nätverk.

– Jag kan hjälpa dig med disken.

Han hade redan gjort sig klar att gå, sagt tack och vi ses snart, då orden runnit ur honom. Jag kan hjälpa dig med disken. Förmodligen hade hon blivit lika överraskad som han.

– Ja men tack, vad du är bussig, Nils Anders.

Hon hade tagit honom i handen och hand i hand hade de återvänt till hennes kök.

De hade jobbat bra tillsammans. Nu var det bara några vinglas kvar. Han hade druckit ganska sparsamt, två glas rödvin och en burk folköl, under hela kvällen. Med okända människor omkring sig hade han inte velat tappa skärpan. Men andra hade blivit ordentligt runda under fötterna. Som Pelle Källberg, läkaren som var gift med Pia Sjölunds kollega. Han hade lagt sin arm om Nylunds axlar och sagt att Nylund borde börja göra något åt sitt eremitliv. Att det började växa mossa i hjärnan på folk som stängde in sig i skärgårdsstugor. Att han borde komma loss, vidga sina vyer, resa.

På det viset fick inte en läkare uppträda, varken på fritiden eller i jobbet.

– Du minns vad jag sa förra gången om att sätta ord på sina känslor? frågade Pia.

Det gjorde han. Den gången hade han tyckt att hon verkade framfusig.

– Vissa människor är mer sårbara än andra, fortsatte hon. De reagerar starkare på motgångar i livet. För dem är det viktigt att ge sig tid för återhämtning.

Hon öppnade kylskåpsdörren.

– Ska vi ta en nattmacka? frågade hon.

– Fortsätt, bad han.

– Här spelar vännerna en viktig roll. Vänner har man till att göra saker tillsammans med. En så enkel grej som en promenad med en kompis kan hjälpa att skingra tankarna. Då ska du se att det ljusnar.

Nils Anders Nylund tittade ut genom fönstret. Det var knappt skymning trots att klockan passerat midnatt. Han kom att tänka på ett par rader av Harry Martinsson, som handlade om hamnen i Holmsund.

– Ljusfluten bottnisk horisont går svalkande in i kvällens sista intet, deklamerade han.

– Där varje stjärna bleks på valvets öde väv och gryningen tar vid där solen gömt sig, fyllde hon i.

Hon log. Han också.

– Du ser, Nils Anders. Så funkar det i livet. Då man tror att allt är mörkt är gryningen redan på väg.

Nils Anders Nylund lade ifrån sig diskborsten.

– Vänta. Jag har inlagd strömming i kylen. Det är gott på knäckemacka, sade han.

Utan att vänta på svar försvann han småspringande över gräsmattan.