SJÄTTE KAPITLET

Över fjärden i nordväst blinkade fyren på fastlandet ut sin röda varning; sensommaren höll oförmärkt på att gå över i höst. I allt snabbare takt annekterade skymningen livsutrymme från dagsljuset, ungefär som blånaden i en dåligt impregnerad bräda eller maskarna i en svamp.

Som vanligt ligger jag efter med omställningen, tänkte Nils Anders Nylund. Det är likadant varje år. Naturen håller sig alltid steget före.

Oktober. Mörker. Fredagskväll. Nylund kom ner till Hamnviken när färjan höll på att lägga till. Även om de flesta bland fritidsfolket redan bommat igen för vintern var det trångt på akterdäck, det måste blåsa småspik för att de allra trognaste skulle stanna kvar i stan under ett veckoslut. I motljuset från färjans strålkastare såg passagerarna ut som klippta ur samma svarta pappersark. Först då rampen i aktern krokat fast i kajen och folk började röra på sig kände han igen Pia. Hon var bland de första iland.

Ett par dagar tidigare hade hon ringt och frågat om han kunde komma ner och möta. Eller rättare sagt; hon hade ringt och sagt att hon såg fram emot ett mysigt veckoslut på Elgö och han hade genast svarat med att erbjuda sig att ta hennes bagage på cykelkärran. Det var inte första gången hon hörde av sig. Hon hade infört någonting som verkade bli en rutin för fredagskvällarna; de skulle äta middag tillsammans, antingen i hennes stuga eller hemma hos honom. Matlagningen stod hon för medan han skötte disken. Även om det kunde kännas omtumlande att en annan människa gjorde anspråk på tid och plats i hans tillvaro fanns det fördelar. Hon gjorde honom glad. Det var ett klart plus. Pia hade en okomplicerad inställning till det mesta, ju mer han lärde känna henne desto lättare var hon att umgås med.

Då Nils Anders Nylund tog emot hennes väska såg han hur andra öbor tittade på dem. Låt dem stirra, tänkte han. Jag tänker inte bry mig. Deras stickiga nyfikenhet måste bero på den vanliga bristsjukdomen i glesbygden. På en ö mitt i havet, där människor var vana att ingenting skulle hända, möttes de flesta förändringar med misstro. Allt nytt var av ondo tills motsatsen hade bevisats. Att se Nylund möta sin ogifta grannkvinna med cykelkärran bebådade inte bara en förändring, det kändes som en hel revolution. För belackarna gällde det att vara på sin vakt; små och stora revolutioner var aldrig bra för nuet.

– Jag vill stanna hos dig i natt, förklarade Pia Sjölund och serverade sig själv ur vinkaraffen.

Nils Anders Nylund hade infört karaff eftersom kranen på boxarna droppade på köksgolvet.

Han blev skrämd. Hon kunde lika gärna ha smällt en papperspåse i örat på honom.

– Det går väl bra, svarade han snabbt.

Kvällen närmade sig midnatt. Vid hans köksbord hade de gått på upptäcktsfärd i varandras förflutna, till en början över intagande mjuka slättlandskap med trevliga minnen och lustifikationer. Hon hade berättat om ungdomsåren i Liberia, där hennes far arbetat för FN. De hade skrattat åt faderns femtioårsdag, då afrikanerna på campen uppvaktat med körsång, Helan går, i tron att det varit konungariket Sveriges nationalsång. Han hade berättat om den hisnande känslan att se sin första artikel i tryck. I gymnasiet hade han gjort ett referat från ett distriktsmästerskap på skidor. En tvåspaltig bild hade tidningen också publicerat. Det hade satt igång en process som han inte tycktes vara klar med än.

– Trycksvärta är den mest vanebildande drog som finns, hade han sagt.

Hon hade hållit med. Som bibliotekarie fick hon också en hel del av den varan över sig.

Längre fram på kvällen hade landskapet ändrat karaktär, blivit mörkare och snårigare. Även om han ibland inte lyckats hänga med i resonemanget stod det klart att hon i hela sitt liv saknat en egen familj. Pia återkom ibland till ett äktenskap i unga år som slutat barnlöst, hon fick förhållandet att framstå som ett enda stort personligt misslyckande. Han kunde inte förstå varför hon inte försökt på nytt, givit sig själv fler chanser. Hon om någon borde ha haft alla förutsättningar. Men han ville inte fråga, det fanns kanske annat i hennes förflutna som inte var moget att visa upp. Pia hade kanske haft många män och misslyckats varje gång.

Nylund hade berättat om sin pensionering. Att han egentligen blivit lurad. Då hade hon avbrutit honom.

– Jag tror att du lurat dig själv, min vän. Du har svalt myten om pensionschocken. Att en människa slutar jobba är inte automatiskt förbundet med ensamhet, isolering och sysslolöshet. Tvärtom. Det negativa är ett eko från Luther som satte ett orimligt stort likhetstecken mellan liv och arbete, speciellt för karlar, vill jag framhålla.

Så hade hon sagt. Han hade blivit lite sur men försökt undvika att visa det, den förtroliga stämningen skulle inte ha tålt ett motangrepp från hans sida.

Och nu ville hon sova över.

Nils Anders Nylund kom inte på hur han skulle ta upp tråden på nytt. Alla tankar var borta, försvunna; jordfelsbrytaren till de små grå bakom pannbenet hade slagit av.

– Tänk att folk får guldklockor då de går i pension. Just när de inte längre har någon tid att passa, kvittrade hon obekymrat vidare.

Visst hade han drabbats av en pensionschock. Pia skulle inte försöka få det till något annat. Att han förlorat sin yrkesidentitet var någonting reellt. För kvinnor gällde säkert en annan verklighet, de hade ju alltid så mycket annat omkring sig, utöver jobbet brukade de ha sina bokcirklar och syjuntor. Kvinnor var flockdjur, mycket mer än män. Under hösten hade han träffat några av Pias väninnor och de verkade alla ha svårt att få tiden att räcka till. Full rulle för jämnan, än med det ena, än med det andra. För henne väntade säkert ett bra liv den dag hon lämnade biblioteket. Själv hade han bara haft Familjesidan.

– De sade att det ska bli dåligt väder de närmaste dagarna, sade han och sträckte på sig.

Någonting måste han säga. Hon skrattade.

– Tack för ännu en underbar middag. Ikväll är det jag som städar upp i köket. Du kan gå och lägga dig med nya boken, om du vill.

– Men somna inte, tillade hon.

Ett nytt skratt, olikt de andra.

Nils Anders Nylund tänkte praktiska tankar. Ville hon ligga till höger eller vänster? Till höger, längst ut från väggen, var det lättast att ta sig upp ur sängen. Det borde vara hans plats eftersom han måste upp och pinka minst tre gånger varje natt, en lika oväntad regelbundenhet som gällde för tågstoppen på Botniabanan. Parkerade han sig mot väggen skulle han tvingas klättra över henne varje gång. Frågan var vad Pia gjorde om nätterna? Brukade hon också gå upp? Hur skulle han veta det? Händer det ofta att du blir kissnödig i sömnen? En sådan fråga kunde han inte ställa. Även om hon var hur fördomsfri som helst gick gränsen för det privata någonstans där. För länge sedan, närmare bestämt för ett människoliv sedan, hade flickorna i hans skola låst in sig på Damernas var och varannan rast, men den iakttagelsen var inte till någon hjälp just nu.

Skulle han spela lite godnattmusik? Han tryckte igång cd:n men slog genast av den igen. En platta med Göteborgs kammarkör låg på från i juli. I denna ljuva sommartid. I oktober. Hon måste tro att han var imbecill. Skulle han gå och leta efter en annan platta? Och vad skulle han välja då för att det inte skulle verka allt för tillrättalagt? Ravels Bolero, ouvertyren till orgasm för symfoniorkester och köksfläkt? Radion kunde han glömma. Så här dags körde den bara med program där lyssnarna fick ringa in och berätta om sina problem för en kvinna som viskade och höll med.

Han hörde hur köksdörren öppnades och stängdes. Antagligen gick hon ut för att tömma sophinken eller hem till sig för att hämta något. Tandborsten kanske? Och ett nattlinne? Om hon använde nattlinne. Det hördes att vinden friskade i. I Sjörapporten hade de lovat kuling. Kulingvarning på Bottenhavet, Norra Kvarken och Bottenviken. Sexton till nitton sekundmeter. Ostlig.

Hur skulle fortsättningen bli? Vad förväntades av honom, i natt och på sikt? Hon förväntade sig säkert sex. Osäkerheten tog tag i honom. Allt hade varit annorlunda om han fått ta initiativet. Då kunde han ha skjutit upp alla övningar av det slaget ännu ett tag. Nu blandades osäkerhet med skamkänslor till en brygd som mest liknade rädsla. Om han inte klarade av ett samlag i natt, om han inte lyckades tillfredsställa henne? Skulle hon bli besviken då, tycka han var fånig, tacka för sig och sluta träffa honom? Han lät handen gå ner i skrevet, runt pungen från undersidan och upp över penisen. Det kändes lika övergivet och tillbommat som ett tivoli om vintern. Ett försök att onanera förebådade en kommande katastrof; även om han lyckades få till något slags erektion skulle den försvinna medan de höll på. Det var värdelöst att ens försöka. Han var värdelös. Livet var värdelöst.

Det var förstås inte bara åldrandets fel. Tre av hans mediciner angav sexuella störningar som biverkningar. Som tröst eller undanflykt försökte två tillverkare gissa det sannolika för att problem skulle uppstå; ett fall på hundra och ett fall på tusen. Om han råkat bli det tusende fallet? Vilken nytta hade han av statistiken? Vilket problem hade den tionde filmstjärnan av att nio kolleger använde Rexona?

De gånger han surfat bland gratisklippen på sexsajterna hade erektionen brukat fungera. Men då hade det inte varit på riktigt. Bara porrindustrin kunde göra sädesavgångar lika förutsägbara som helgerbjudandena från Coop. Nylund försökte tänka på Olga Kochurkova, kvinnan i Prag som suttit ovanpå honom när de älskat. I alla år hade han bevarat hennes lust i sina sinnen. Men nu fanns hon inte där. Då han verkligen behövde henne var hon borta. Han kunde höra hennes hånskratt från Karlsbron; du svek mig. Därför sviker jag dig. Rätt åt dig, din impotente mes.

Köksdörren öppnades och stängdes på nytt. Hon var tillbaka. Det hade inte gått många minuter. Skulle han säga något? Vad skulle han säga? Skulle han ha lampan tänd?

– Vad fint vi har det, sa hon då hon drog upp täcket och kröp ned till honom.

Bara rent siden kunde kännas så slätt. Uppe kring halsen hade hon en rosett men den satt där uteslutande som prydnad. Innanför tyget kände han brösten. Trosorna hade hon tagit av sig. Hennes händer kändes kalla mot hans kinder.

Hon kysste honom. Han tryckte sitt underliv mot henne och hon svarade genast. Men det som borde hända hände inte.

Hon försökte med handen men ingenting hade förändrats. Han tyckte bara att hon knep honom. Det skulle säkert bli ett blåmärke där.

– Det går inte, mumlade han.

Helst hade han stigit upp och tagit sina kläder, han hade gjort vad som helst för att slippa ligga där med en avvriden wettexduk mellan benen.

– Det gör inget, Nils Anders, sade hon mot hans hals. Huvudsaken är att vi har varandra.