Se upp för dem som bara vill leva hela sitt liv i
fred. De skyr inga medel.
Claes Andersson
Erika drog upp solglasögonen i sitt blonda hår och njöt av svalkan som Bäckahästens uteservering bjöd på. Runtomkring hördes tyska, danska, polska och svenska blanda sig med slamret av porslin och den ljuvliga doften av våfflor. När hon beställt sin släta kopp kaffe hade impulsen att också beställa tre våfflor, alla med rikligt med sylt och grädde, ryckt i henne. Och det utan att hon ens var sugen. Bredvid henne satt Miriam och rörde i sin kaffekopp, helt i onödan eftersom hon varken använde mjölk eller socker. Antagligen berodde det på att hennes bror Göran, som satt mittemot dem, ställde besvärande frågor. Frågor som de helst hade varit utan.
– Nu har du slingrat dig tillräckligt länge, jag vill veta hur du kan tro att Max plötsligt har bestämt sig för att inte förfölja dig. Du tror väl ändå inte att han lägger av för att du ber honom?
Medan Göran talade lutade han sig över bordet. Den rangliga stolen grävde ner de främre benen i gruset och för ett ögonblick var Erika rädd att den skulle tippa och att han skulle falla över cafébordet. Hans stadiga fötter stoppade emellertid all vinglighet innan något obehagligt hände. Inte ens kaffekopparna skvimpade över.
Görans fråga var väntad och hade varit föremål för en hel del diskussioner mellan Erika, Miriam och Veera.
– Håll bara käften, hur svårartat det än är, hade Veera sagt med sin karaktäristiska finska brytning. Det vi har gjort skrämmer nog skiten ur en karl. Tror inte heller att de vill erkänna att våra metoder fungerar bättre än deras.
Att slå på käften och att skära könsdelarna av någon var de två metoder som män generellt verkade tro fungerade mot svinpälsar av deras eget kön. Erika, Miriam och Veera var eniga om att det första förslaget möjligen skulle oskadliggöra en svinpäls tillfälligt, men knappast hindra honom från att fortsätta sitt dåliga uppförande när han hämtat sig. Dessutom var ingen av dem speciellt effektiv med knytnävarna. Det andra förslaget skulle antagligen ta livet av svinpälsen, men om det var aktuellt fanns det betydligt bättre och mindre slafsiga metoder.
Men Veera hade faktiskt hotat att trä en gummisnodd flera varv runt Max lem och skära av den.
– Man behöver ju bara ta av en liten bit, hade hon sagt.
Fast det hade inte varit allvarligt menat.
Utan tvekan var det Veeras intelligens och uppfinningsrikedom som hade gjort att Miriam inte längre behövde gömma sig eller leva i ständig skräck för sin före detta sambo Max. Och utan Miriams och Veeras hjälp hade hon själv vid det här laget varit blottställd och bottenlöst olycklig.
Hennes tankar avbröts av Miriams stämma:
– Men Göran, jag har ju redan sagt att Veera, Erika och jag har kommit överens om att inte berätta för någon om hur det gick till. Men vi har inte tagit livet av Max. Eller ens lemlästat honom.
Miriam ljög om att de inte hade berättat för någon om hur det gått till. Veeras man Harri och hennes kompis Bruno hade fått en friserad version berättad för sig. Men det berodde på att båda i ett tidigt skede blivit indragna i deras förehavanden.
Göran lutade sig tillbaka och knäppte händerna bakom nacken. Tilltagen gjorde att även de bakre benen på den rangliga stolen grävde ner sig i gruset.
– Det är just en sådan kommentar som gör mig orolig, sa han.
Erika blev varm i ansiktet. Miriam ordnade, till synes oberörd, med sitt hår. En otrevlig tystnad fyllde utrymmet mellan dem och Erika bestämde sig för att ta en klunk ur sin tomma kopp.
Göran suckade högt.
– Hur har du ordnat med allt annat? Jag antar att du inte kan jobba kvar i Västerås, och var ska du bo?
– Du kan vara lugn, sa Miriam. När huset på Öland är sålt har jag pengar till en liten bostadsrätt i Stockholm. Nu på försommaren måste ju vara bästa tiden för att sälja ett sommarhus. Fram till dess ska jag bo hemma hos Veera och Harri.
Göran gav ifrån sig ett kraftigt fnys och skakade på huvudet.
– Tror du att jag går på det där? Skulle Max frivilligt ha gett dig ett hus på Öland, som han betalat av nästan en och en halv miljon på? Jag slutade tro på jultomten för länge sedan och det borde du också göra. Fattar du inte att om det där huset verkligen finns och om det är hans, är det en fälla eller ett trick? Sådana som han ger inte upp, han bara låter dig tro det!
Göran såg både arg och orolig ut och Erika klandrade honom inte. Även om hon inte hade några syskon kunde hon föreställa sig hur det skulle kännas att inte kunna göra någonting för att hjälpa en utsatt syster eller bror. Speciellt som Miriam var hans lillasyster. Erika tvekade mellan att lämna syskonen ensamma eller stilla sin nyfikenhet och lyssna till Miriams svar. Nyfikenheten vann. Det kunde ju också tänkas att hennes närvaro gjorde det lättare för Miriam att slippa undan alltför besvärliga frågor.
– Tja, frivilligt är väl att ta i. Låt mig säga så här, sa Miriam och skruvade på sig. Huset är ett skadestånd för allt skit han har utsatt mig, mamma och Vanja för. Eftersom mamma har gått bort är det bara Vanja och jag kvar. Jag tänkte ge henne hennes del av skadeståndet när jag sålt huset.
Erika såg hur Göran försökte bringa reda i tankarna. Under gårdagskvällen hade de bara lätt berört ämnet Miriams framtid, för det mesta hade de pratat om Miriams vuxna dotter Vanja och hur de skulle göra med deras mammas, Sylvias, begravning och kvarlåtenskap.
– Så om jag har förstått allting rätt har Max, när du påpekade hur otrevlig han är, självmant skrivit över huset på Öland till dig som skadestånd?
– Ja, ungefär så gick det till, sa Miriam.
Det gick inte att se på henne att hon ljög.
– Miriam, du håller väl inte på med utpressning? Det är farligt, sa Göran och gned sig över ansiktet med sina stora, solbrända händer.
– Nej, det gör jag inte, sa Miriam och betraktade träden som växte mitt i uteserveringen.
Ytterligare en lögn utan så mycket som en blinkning.
– Och du uppnådde naturligtvis allt det där utan att bryta mot lagen och utan hot eller tvång?
– Ja, sa Miriam och tittade rakt på Göran.
Ljug, ljug och mer ljug ... Själv hade Erika svårt att ljuga utan att rodna, men hon hade blivit bättre efter all övning hon fått sedan hon träffade Miriam och Veera som båda var fullblodsproffs i ämnet.
– Men, hur kan du då sitta här i Ystad och vara kolugn? Varför åker du inte till Öland på en gång för att se om det där huset verkligen finns? Jag förstår mig inte på dig.
– Jag ska, sa Miriam. Men först ville jag träffa dig. Och jag har avtalat tid med en mäklare på Öland. Vi ska ses nu på torsdag, dagen före midsommar. När det är avklarat ska Erika och jag fira midsommar i huset.
– Jag antar att det inte är någon idé att tjata mer om hur du har burit dig åt, sa Göran. Men fattar du inte att jag är orolig?
– Jag fattar. Men du får helt enkelt acceptera att jag inte kan säga mer och du ska veta att bättre än så här kan det inte bli så länge Max är i livet. Han är intelligent nog att förstå fördelarna med att hålla sig borta, svarade Miriam och flackade med blicken.
Erika ryckte åt sig Görans Ystad Allehanda som låg hopvikt på bordet. Vecklade ut den och fläktade henne. Efter några sekunder rann svetten ner för Miriams ansikte. Hon duttade ansiktet med en skrynklig servett samtidigt som hon tömde vattenglaset hon hade framför sig.
– Men, sådär kan du ju inte ha det, sa Göran och såg medlidsam ut.
– Tala om det för min kropp, sa Miriam och samlade sitt mörka hår i en hästsvans så att Erika kunde fläkta under det.
– Kan du inte ta sådana där hormoner?
– Försöker undvika det. Just nu är det som värst, det går i vågor. I natt har jag bara vaknat en enda gång av en svettning, och det bådar gott, svarade Miriam.
– Det är tur att man inte är kvinna, sa Göran.
– Ja, för då skulle du inte kunna gå omkring sådär skallig och skrynklig som du är och med det där förtältet till mage och ändå tycka att du är sexig, sa Miriam.
Erika slog handen för munnen för att förhindra att fnisset skulle höras. Naturligtvis lyckades det inte. Göran såg först bestört ut, sedan brast han ut i skratt.
– Så ni damer tycker inte att det är sexigt? frågade han och klappade sig på magen.
– Ungefär lika sexigt som de här svettningarna, svarade Miriam.
– Det är roligt att slänga käft med dig, Miriam, varför gjorde vi inte det här för länge sen? sa Göran och såg lite rörd ut. Han höll upp händerna i en avvärjande gest. Jag vet att det beror på det där svinet du bodde ihop med. Och det leder mig till en annan sak.
Han lutade sig tillbaka och synade dem båda ingående och kritiskt.
– Egentligen finns det mer än ett skäl till att jag envisas med att fråga hur du bar dig åt för att bli av med Max, fortsatte han och gav Erika ett värderande ögonkast.
Erika förstod att han ville prata privat med Miriam och reste sig. Det borde hon ha begripit tidigare. Sedan de kommit till Ystad dagen före hade syskonen inte haft en stund för sig själva.
– Jag går och hämtar mer kaffe, sa hon.
– Nej, det här gäller dig också, sa Göran och gjorde en gest att hon skulle sätta sig.
Erika kastade ett öga på Miriam innan hon sjönk ner på sin stol.
– Det är så att en väninna, eller egentligen bekantas bekant, har ett problem som liknar det du har ... eller hade, Miriam. Om jag visste hur mitt företag, Ystadsäk, kunde hjälpa henne vore hon en klient men jag vet faktiskt inte vad vi kan göra för henne.
Han lutade sig åter fram och lade händerna på bordet.
– Det gör mig så in i helvete frustrerad. Bevakning dygnet runt har hon inte råd med och det leder ändå ingen vart i långa loppet. Besöksförbud vill hon inte ha. Hennes man är ett riktigt svin, han visar sig öppet med sin nya men vill inte släppa sin fru. Han ringer och hotar henne med både det ena och det andra så att hon knappt törs gå ut. Sedan berättade hon i förtroende att han har förgripit sig på henne. Det jag vill göra är att ge fanskapet på käften eller hänga honom i ballarna på Rådhustorget, men det första leder som bekant inte något vart och det andra gör mig till fängelsekund, dessutom är jag inte mycket för att slåss. Så ... Han tog en klunk kaffe och grinade illa. Nu vill jag att du och dina kump... vänner pratar med henne.
– Men gör inte polisen något? frågade Miriam.
– Vad ska de göra? Förhöra honom ... och sedan då? Kan inte du och Erika prata med henne? Ni är ju kvinnor så hon kanske öppnar sig för er. Och sedan vill jag veta vad ni tycker att hon ... vi ska göra.
Erika sökte Miriams blick. Miriam drog upp solglasögonen i håret.
– Naturligtvis får ni konsultarvode, fortsatte Göran. Sedan får vi se hur vi går vidare med det.
Konsult, vad fint det lät! En helt ny karriär bredde ut sig framför Erika. En karriär som inte innefattade Jakobsbergs sjukhus eller geriatrik. För elva dagar sedan hade hon inte ens reflekterat över att något sådant här kunde hända. Men det hade varit i ett annat liv, innan Mathias sagt att han inte älskade henne och innan hon fått erfarenhet av hur man dumpar ett lik och hur man våldför sig på en man.
– Det kan vi väl ställa upp på? sa Miriam. Jag behöver helt klart allt arbete jag kan få.
Erika samlade sig och återvände motvilligt från utflykten till drömmarnas gröna ängar.
– Håller med, sa hon.
Vad behövde de? Dator, internet, skrivare, prata med kvinnan, göra listor och Veera. De skulle antagligen få ett mycket bättre resultat om de hade tillgång till Veeras rymliga fantasi och intellekt.
– Vad säger du, Erika, tycker du att vi ska prata med Veera också? frågade Miriam.
– Absolut.
– Bra, sa Göran med eftertryck. Fy fan vad kaffet är beskt. Kan inte vänja mig vid skånerost trots att jag bott här i två år nu. Gittan har inga som helst problem, det är bara jag som klagar.
Han tittade på klockan och reste sig.
– Jag måste tillbaka till kontoret, antar att ni ska till Sandskogen och bada. Vi ses i kväll, då kan vi prata mer.
De såg efter honom när han gick mot gågatan och försvann mellan husen. En stor man klädd i gul pikétröja, beigefärgade byxor och en kal, blank och solbränd fläck mitt uppe på huvudet.
– Jag törs knappt stanna vid tanken, men tänk om vi verkligen kunde göra något med det här jobbet? sa Miriam.
– Har du sagt upp dig från Underklädesspecialisten än? frågade Erika.
– Jag pratade med personalchefen i går och gav henne slutgiltigt besked om att jag inte kommer tillbaka. Synd, där trivdes jag men jag törs inte bo eller arbeta i Västerås. Ju fler mil det ligger mellan Max och mig desto bättre. Min tajmning är ju inte precis lysande, semestertider och jobbsökande hänger inte ihop.
Hon satte tillbaka solglasögonen på näsan.
– Vad säger du, ska vi åka till Sandskogen och diskutera konsultuppdraget medan vi solar och badar?