På utsidan går det enbart att se
det du förfogar över på insidan.
Adolfo Montiel Ballesteros
Bada! Det innebar att hon skulle vara tvungen att visa upp sig i baddräkt. Visst hade hon badat i Jakobsbergs simhall bland barn och pensionärer, men det var inte det samma som att visa upp sin feta och bleka lekamen i en baddräkt på en strand. Hon hade inte ens tagit med sig sin svarta baddräkt. Dessutom var den antik och borde pensioneras.
En bit bort stod Miriam och balanserade in deras bricka i brickstället. Perfekt kropp och då var hon ändå över femtio. Själv hade Erika för länge sedan insett att en perfekt kropp och hon inte skulle göra sällskap genom livet.
– Ska vi gå hem och hämta våra grejer eller vill du titta i butiker på gågatan först?
Miriams fråga öppnade upp avgrunden mot baddräktsköpet, lika bra att riva av det. Nu hade hon ju ändå en expert med sig som smakråd.
– Behöver en ny baddräkt, kan du hjälpa mig?
– Med nöje, det ligger en underklädesbutik som säljer badkläder på gågatan. Den förre ägaren och jag var arbetskamrater på nittiotalet. Och du, dra igen dragkedjan på handväskan! Och knuffar någon till dig ska du klämma fast den extra hårt under armen.
Själv hade Miriam en rymlig handväska varifrån de mest förvånande saker kunde dyka upp. Till exempel en revolver, förstoringsspegel, nål och tråd, laddare till mobilen, sedelbuntar och annat smått och gott.
Miriam stannande tvärt framför några mäklarannonser i ett skyltfönster. Erika lyckades med nöd och näppe undvika att knuffa till henne.
– Titta här, sa Miriam och pekade på ett objekt. Den där lägenheten är dubbelt så stor, renoverad och kostar bara en tredjedel av vad du kommer att betala för din. Dessutom ligger den nästan mitt i stan.
Hon läste fler annonser och såg ut att fundera.
– Jag har tänkt på en sak, fortsatte hon. Visst är det lite läbbigt att inte ha några ramar eller måsten? Att kunna göra vad man vill.
Erika förstod vad hon menade. Ingen av dem behövde bo i Stockholm med omnejd därför att ingen av dem hade något som höll dem kvar där. Miriams dotter bodde i Göteborg och Erikas föräldrar i Jakobsberg men de klarade sig utan deras närvaro. Miriam var i praktiken arbetslös men med hennes erfarenhet skulle hon inte ha svårt att få nytt jobb. Erika kunde säga upp sig och få arbete var hon ville i hela Sverige. Det var en underbar frihetskänsla men också svajande otäckt.
– I Västerås kan du ju inte bo kvar, men har du funderat på att flytta långt bort? frågade Erika.
Under den korta tid de känt varandra hade hon blivit nästan beroende av både Veera och Miriam. Det kändes som om de var det enda som höll tillvaron samman. Så gott som allt annat hade raserat. Ingen sambo, inget hem, ett jobb hon gillade men som var för stelt i ramarna.
– Vet inte, sa Miriam. Jag får bo där det finns arbete.
– Men du är duktig Miriam, det kommer att ordna sig.
– På ena eller andra sättet, först ska jag sälja huset på Öland. Mäklaren kommer på torsdag. Om vi åker i morgon har vi kvällen på oss att snygga till innan han eller hon kommer. Jag vet ju inte vilket skick Max lämnade huset i. Det kanske inte blir så mycket pengar som jag hoppats på. Göran kan ha rätt i att det är en fälla eller bluff.
– Tänk inte så där! sa Erika och drog Miriam från mäklarens skyltfönster.
De fortsatte den myllrande gågatan fram och efter några kvarter stod de framför en liten butik som visade exklusiva underkläder och baddräkter i skyltfönstret.
– Kolla vad det är för märken så att vi inte köper något av dem, sa Miriam och tog av sig solglasögonen.
– Va?
– Det där vill i varje fall inte jag understödja, sa Miriam och pekade på en av bilderna.
– Jaha, du menar sådant där, sa Erika. Jag är så van att jag inte tänker på det längre. Men en sak har jag faktiskt undrat över. Hur ofta köper grabbar som tänder på dödssjuka tjejer damunderkläder? Till jul?
– Jag fattar inte att sådan där reklam överlever. Vilka kvinnor kan eller vill identifiera sig med en sextonåring med en dödlig sjukdom? sa Miriam.
De stod sida vid sida och studerade två hårdretuscherade fotografier i skyltfönstret.
– Jag har nog aldrig ens känt någon som ser ut så där, sa Erika.
– Inte jag heller.
– Men varför vill de att hon ska se så där sjuklig ut? Alltså de som köper underkläderna till sina flickvänner.
– Det är där du har fel, sa Miriam. De köper inte underkläderna för att de tror att flickvännen kommer att se ut som modellen, tror inte ens att de ser hur mager och sjuk hon ser ut, de hoppas att hon kommer att se lika kåt ut!
Miriam öppnade dörren till den lilla butiken. Där hälsades de välkomna av en helt normal och medelålders kvinna i svart klänning. Hon var upptagen av en annan kund och bad dem vänligt se sig om tills hon kunde hjälpa dem. Erika svepte runt med blicken i den krämfärgade och väldoftande butiken. Till vänster hängde underkläder av alla modeller och storlekar, till höger fanns badkläder och provhytter. Lika bra att få det förödmjukande uppdraget undanstökat. Hon gick fram till ett ställ med skylten ”REA” och lyfte ner en blåmönstrad, rejäl baddräkt i storlek 44.
– Det finns ingen svart i min storlek, sa hon och hörde själv hur gnällig hon lät.
– Vad ska du med den där till? frågade Miriam och nickade åt baddräkten, du är drygt trettio och den där är för vattengymnastik på ålderdomshemmet.
Miriam gick fram till ett annat ställ, rotade runt och lyfte ner en minimal, svart bikini. Erika stirrade omväxlande på plaggen och på Miriam. Att Miriam hade anlag för lyteskomik hade hon inte märkt tidigare.
– Är du inte klok? Och vad ska jag göra med de kroppsdelar som inte får plats?
– Bråka inte, gå in i provrummet och ta den här på dig.
Erika pressade ihop munnen om nästa kommentar och gjorde som Miriam sagt. Störtlöjligt, men det var väl lika bra att Miriam fick se det med egna ögon. Med slutna ögon ålade hon upp byxan över höfterna. Den verkade inte alls så trång som hon trott att den skulle vara. Försiktigt öppnade hon ena ögat, drog in magen och kikade in i spegeln. Inte fullt så illa som hon förväntat sig. Hon öppnade båda ögonen, tog ett djupt andetag och gjorde sig redo för att klämma in sig i den lilla överdelen.
– Men det här kommer helt säkert inte att gå, jag har 85 D, sa hon till draperiet.
– Lita på mig, sa Miriam. Ta den på dig och baka sedan ut brösten.
Erika drog draperiet åt sidan men använde det för att skyla sig.
– Baka ut?
Miriams ljusbruna handväska landade på golvet med en hård duns. Sedan böjde hon sig framåt och slog upprepade gånger på utsidorna av sina bröst med handflatorna.
– Okej, sa Erika och lät draperiet falla. Det fungerade, brösten lade sig tillrätta i kuporna och fyllde ut dem.
Innan hon tittade i den stora spegeln lyfte hon ner den lilla handspegeln som hängde på väggen, vände sig om och höll upp den. Nu skulle oceanångaren beskådas. Oceanångaren hade krympt och blivit till ett hanterligt akterkastell! För att kunna se storleken på ”brödlimporna” som bullade ut på var sida om behåbanden bak, drog hon undan sitt långa blonda hår. Inte så farligt det heller.
– Inte så tokigt, va? hördes från andra sidan draperiet.
– Men, hur visste du det?
– Ju mindre bikini, desto smalare ser man ut. Alltså under förutsättning att det är rätt storlek. Får jag se?
Efter att ha kontrollerat att all generande hårväxt var väl förankrad innanför plaggen, öppnade Erika draperiet.
– Vänd på dig, sa Miriam kritiskt och drog hårt i behådelen där bak. Verkar lagom men jag tror att du ska ha en annan modell, det ser ut som om du har fyra bröst.
– Fyra bröst?
– På sidan, förtydligade Miriam.
Erika ställde sig med sidan åt spegeln och såg vad Miriam menade. Behåns urringning skar mycket lätt in i brösten. Om hon handlat själv hade det redan varit klart och den blåmönstrade baddräkten skulle legat i en påse på väg till Sandskogen.
– Här, sa Miriam och räckte över en ny överdel som hade ett invecklat system med en snodd som gick in och ut genom hällor och slutligen knöts i ryggen. Kuporna hade ingen bygel vilket fick Erika att bli skeptisk.
– Den har ju ingen bygel, protesterade hon.
Efter en blick på Miriam svalde hon vidare protester och drog för draperiet. När hon listat ut var huvudet respektive armarna skulle träs in och ut samt bakat in brösten kunde hon inte låta bli att beundra sin spegelbild. Hon såg ju riktigt välproportionerlig ut! Innan hon drog ifrån draperiet vände hon sig på sidan och konstaterade att brösten var välförpackade och trots att de var tunga inte hängde som två meloner i varsin kasse.
– Får jag se? frågade Miriam utanför provrummet.
Erika drog undan draperiet och visade upp sig.
– Vad tycker du? frågade Miriam.
Erika sträckte på sig, skakade håret bakåt, stirrade in i spegeln och bestämde sig för att våga ett förföriskt leende.
– Skitsnyggt! sa Miriam.
Erika tvingade sig tillbaka till verkligheten.
– Vad kostar den?
– Tänk inte på det, du behöver nya behåar också.
– Va?
– Titta inte så där på mig, det här är mitt jobb.
– Men hur vet du det?
– Alla behåar du haft hittills har åkt upp i ryggen och så hänger bysten tung i fram istället för att se pigg och glad ut. Gå tillbaka in i provhytten så hämtar jag, sa Miriam.
Pigg och glad? Det var första gången Erika tänkt på sin byst som tänkbart pigg och glad. Tung och däng var en bättre beskrivning.
Hon tog av sig bikinin utan att titta på prislappen, det samma gällde för behåarna som Miriam räckte in till henne.
När hon var färdig samlade hon ihop det hon skulle ha, gick fram till kassadisken, lade upp varorna och inväntade domen.
– Tvåtusen niohundratjugoåtta kronor, sa damen och lät som om det vore fullständigt normalt.
Nu kunde hon ju inte backa ur och gå till Lindex eller H & M.
– Det är okej Erika, lita på mig, de här kan du ha hur länge som helst. Det kan man vanligen inte med de billigare. Köp några billiga om du behöver en behå som du bara använder då och då, men de här ska du använda varje dag och då måste de vara av sådan här kvalité. Dessutom är de sydda av vuxna kvinnor som försörjer sig på sitt jobb, sa Miriam.
Sedan sänkte hon rösten till en viskning.
– Betala med likets ... ta av lottovinsten och investera i dig själv.
Det ryckte i varenda muskel som var inblandad i insättningen av kontokortet och intryckandet av koden. Det här var det mesta hon någonsin hade betalat för underkläder och då hade hon bara köpt tre behåar och en bikini. Den förra köprundan hon gjort på tu man hand med Miriam hade också slutat med att hon behövde något lugnande. Men det hade inte varit för att det som låg i påsen var för dyrt utan berodde på själva innehållet. Det var första gången hon varit inne i en porrbutik, en erfarenhet hon inte hade för avsikt att upprepa. Men hon förstod att Miriam hade rätt beträffande kvaliteten på det hon köpt. Hon hade rätt beträffande pengarna också. Tänk om den vänliga damen som tog betalt hade vetat att det huvudlösa och upphittade polislik, som det fortfarande stod om i alla tidningar, hade gjort det möjligt för Erika att köpa de dyra kläderna.
Det var Bruno som hade tagit hand om lottokupongen de hittat i likets plånbok och sedan lämnat in den. Det hade blivit hundratusen var till Harri, Bruno, Veera, Miriam och henne själv. Det var de fem som hade varit inblandade i omhändertagandet och röjningen efter liket som de hittat i Erikas hall med huvudet avskuret ... eller nästan avskuret.
Sedan hade Veera, Miriam och hon själv delat på ytterligare fyrtiosextusen för att de ombesörjt borttransporten av liket. De pengarna hade de enats om att spara för framtida svinpälseliminering.
Löpsedlarna hade varit fulla av lögner, fantasier och ett och annat fakta om polisliket som hittats i ett dike i närheten av skjutbanan i Enköping. Spekulationerna om var hans huvud befann sig hade också fyllt tidningssidorna. Även Veera, Erika, Miriam, Harri och Bruno undrade över den saken. När de dumpade liket i bakluckan på Max bil, hade de också lagt dit huvudet i en kasse. Erika antog att Max hade fått användning för det och nöjt sig med att stjälpa av resten av liket i det där diket. Det var inte heller någon tvekan om att det var samma lik, även om polisen tydligen haft svårt att identifiera det med hjälp av fingeravtrycken.
– Jag hade tänkt be dig följa med och köpa jeans också men det törs jag inte nu, sa Erika när de steg ut ur butiken.
Ett pipande från Miriams mobil avbröt vidare diskussioner. Hon tog fram mobilen bakom sitt vänstra behåband och drog sig in i skuggan vid dörrprånget till en godisbutik. På hennes ansiktsuttryck förstod Erika att det var ett sms från Bouda. Det hade kommit en del sms och samtal från honom sedan de träffats första gången ute på Arlanda för fem dagar sedan. Bouda hade ställt upp som Miriams livvakt under hennes möte med Max.
Miriam läste sms:et och log men skickade inget svar.
– Var det DTM? frågade Erika.
DTM stod för ”Det Tjusiga Muskelberget”.
– Och hur har du det med ditt TM då? svarade Miriam och satte tillbaka mobilen bakom behåbandet.
Självklart kunde hon inte låta bli att rodna. Det var så fjantigt men det gjorde hon så snart Kari var på tal. Kari var blyg och det hade inte blivit mer än några fåordiga samtal. Men hon var inte redo för ett nytt förhållande än, även om hon tyckte om honom.
– Du rodnar Erika, sa Miriam och log. Jo, det var Bouda och jag kan inte förstå vad han vill med mig. Han kan inte vara mer än drygt trettio.
– Men du är ju så tjusig.
– Ja, men det förändrar ju inte det faktum att han kan vara min son! Det enda jag kan tänka mig är att han vill pippa och det har jag gjort för en hel livstid redan. Det ska inte vara varken fler yngre män eller pippa här. Butiken är stängd!
– Så du menar att du aldrig någonsin mer kommer att älska med nån?
– Det har jag inte sagt, älska kanske jag kan tänka mig, men det ska mycket till innan jag vågar ta det steget. Jag vill ha innerlighet, sex är inte på långa vägar tillräckligt.
– Jag förstår dig men ...
– Hur är det med dig då?
– Jo, kanske ... Om han är tjusig, sexig och tycker att jag är vacker och om han gör allting rätt. Och som du förstår faller det på sin egen orimlighet.
Miriam stirrade på henne.
– Vad menar du?
– Jamen alltså. Se på mig! Den mannen jag kan tänka mig att ha trevligt sex med är out of my league! Och när jag tänker efter gäller det kärlek också. Jag vill ha en man som är allt det där jag sa. Om jag inte kan få det får det vara.
Miriams uppdragna ögonbryn och menande leende retade henne.
– Titta på mig! uppmanade Miriam.
Hon gick sävligt och hopsjunket med huvudet hängande, axlarna framskjutna och bet på naglarna. Samtidigt drog hon sig mot sidan av gågatan, bort från mitten. Så fort någon kom i hennes väg flyttade hon på sig så att de skulle komma fram. Sedan vände hon sig om och sa:
– Och nu!
Med rak rygg, avslappnad och målmedveten gång och huvudet högt tog hon självsäkra steg framåt tills hon gick i mitten av gågatan. Erika noterade att folk väjde och att män kastade blickar efter henne. Jaha, ännu en lektion i häng och däng och pigg och glad alltså.
– Fy fan vad jobbig du är, sa hon.
– En sak ska du ha helt klart för dig. Den karl finns inte som är out of your league! Jag vill inte höra ett jävla ord till om att du inte duger som du är. Du är snäll, har ett sjuhelvetes klokt huvud, har underbar vacker hy, ljuvligt hår, kvinnliga former och vackra ögon. Vad finns det att klaga på?
Erika upptäckte att hon stirrade på Miriam som just serverat den i särklass tjusigaste komplimang hon någonsin fått.
– Förlåt, vad allt hon fick fram.
– Säg det till dig själv, larvpotta, sa Miriam och fortsatte att gå.
Det tog emot men Miriam hade rätt. Kari var snygg och han hade kikat på henne. Hur var det nu Miriam hade fört sig? Sträck på sig, axlarna ner från örsnibbarna, ett vänligt ”jag ser ut som Beyoncé och går på röda mattan mot Oscarsgalan”-ansikte ... Skulle det fungera? Hon gick upp jämsides med Miriam. Lika bra att ta i ordentligt nu när hon hade sällskap, ensam skulle hon inte våga.
– Det där är bättre, sa Miriam. Fast miss Sävström kan tagga ner ett snäpp. Röda mattan är bortrullad och fotograferna har gått hem.