Självklara kallar man sådana idéer som är
lika förvirrade som vi själva.
Marcel Proust
Besöket på Vårdcentralen var en stor besvikelse. Den vanliga läkaren hade varit tvungen att ägna sig åt ett akutfall och vikarien förstod inte vad hon behövde.
Istället för att skriva ut ett recept hade läkaren både länge och väl granskat hennes numera gröna ögon och ställt flera konstiga frågor. Hon ville också att Lani i detalj skulle redogöra för vilka mediciner och vitaminer hon tog. Till sist hade hon skrivit en remiss till Kalmar sjukhus för prover och en mer noggrann undersökning. Några sömntabletter skev hon inte ut, trots att Lani bad flera gånger.
– Ta två rejäla promenader varje dag och fortsätt med lugnande te om kvällen, var allt hon ordinerade.
När Lani gick därifrån funderade hon på att vänta tills hennes vanliga läkare kom tillbaka, men sköterskan som satt i anmälningsbåset tittade misstänksamt på henne, som om hon visste vad hon tänkte. Vilket slöseri med kraft för ingenting! Hur lång tid kunde det ta tills hon fick kallelse till Kalmar?
När hon kom hem stod en motorcykel på uppfarten till huset mittemot, det var ovanligt. Visserligen var det midsommarvecka men ännu var det glest med folk i området och ingen av deras närmaste grannar hade anlänt än.
När hon kommit in kunde hon inte motstå frestelsen att kika bakom sovrumsgardinen för att se vem som besökte grannen.
Hon kunde inte minnas vem som ägde huset, hade aldrig träffat vederbörande. Huset brukade vara uthyrt under semestertider. Ett stort antal barnfamiljer hade passerat revy genom åren. Den senaste hyresgästen hade varit där runt jultid om hon inte missminde sig. Plötsligt kom en man i svart motorcykelställ ut genom plankporten och kastade en lång blick åt hennes håll. Hon stod alldeles stilla och höll andan. Det skulle vara så pinsamt om han hade sett att hon spionerade. Han vände bort blicken, satte sig på motorcykeln och for iväg.
Grannens hus såg fortfarande stängt ut med nerdragna rullgardiner och persienner. Han kanske tänkte åka och handla innan han installerade sig.
Grannens besök hade livat upp henne, det hände inte mycket i byn i vanliga fall. Men nu var det midsommarvecka och redan nästa dag skulle byn vara full av folk. Det var väl onsdag och midsommar inföll väl på fredag? Jo, så var det. Om hon inte hade haft besöket till Vårdcentralen idag hade hon inte vetat vilken dag eller vecka det var. Hon kunde ju inte ens komma ihåg när Greger varit hemma senast. Om det var i förrgår eller ännu längre sedan.
– Midsommarveckan, sa hon högt och smakade på ordet. Midsommar.
Med ens insåg hon vad det betydde och hon hade inget hemma! Ingen sill, ingen nubbe och inget av allt det andra heller, inte ens smör eller potatis. Stackars Greger!
Tanken på mat påminde henne om att hon ännu inte tagit sin dagliga proteindrink, det hade hon lovat Greger. På så vis fick hon ändå i sig lite näring.
En lång stund efter att hon druckit ur proteindrinken satt hon kvar vid köksbordet och stirrade ut genom fönstret. Det var grönt och frodigt där ute men hon kände ingen lust att delta. Förr om somrarna hade hon inte kunnat bärga sig innan hon kom ut och fick sin vanliga promenad. ”Två promenader om dagen”, hade läkaren sagt, och dessutom lagt till att de skulle vara rejäla. Det skulle inte hända. Blotta tanken på att visa sig i sitt nuvarande skick var avskräckande. Och på natten kunde hon ju inte gå ut. Varför hade hon inte fått sömntabletter? Eftersom hon inte trodde att det berodde på elakhet måste det bero på osäkerhet. Hon, läkaren, verkade ny och vågade nog inte skriva ut utan bifall från mer erfarna kollegor. Men hon kunde ju ringa och boka tid till sin vanliga läkare! Med förnyad energi reste hon sig från stolen. Bordet ruckade till och skålen som stod på bordet kom i rullning. Som i slow motion såg hon hur skålen ömsom rullade, ömsom gled ner och lade sig oskadd på en stolsits. Skålen i konstglas var en bröllopspresent från pappa och hon visste att den hade varit dyr. Försiktigt fattade hon skålen mellan sina händer. Idag var hon visst mer valhänt än någonsin. Hur skulle hon göra nu då? Stolen var till hälften indragen under bordet så för att säkert kunna lyfta upp skålen behövde hon först dra ut stolen en bit. Varligt och långsamt tog hon sig an uppgiften att samtidigt som hon höll i skålen dra ut stolen med ena foten. Det gick inte, en av klinkerplattorna på golvet var högre än de andra och gjorde att ena stolsbenet vägrade glida ut. Släppa skålen vågade hon inte heller. Problemet fick hennes ögon att tåras. Om hon satte sig på golvet kunde hon föra skålen åt sidan och ta emot den i sitt knä. Just som hon skulle sjunka ner på knä gled den tunga skålen ur hennes grepp. Förtvivlat såg hon hur den landade på köksgolvet och gick i små, små bitar.