Det finns ingenting i världen, min kära
Watson. Som är bedrägligare än ett
obestridligt faktum.
Conan Doyle/Sherlock Holmes
Det doftade jasmin. Benet som varit på väg ur bilen stannade och kroppen föll tillbaka mot sätet. Snett framför bilen, mot husets vägg, växte en jasminhäck. En känsla av att det betydde något trängde sig på. Att det faktum att häcken stod just där och att den blommade ingick i ett större sammanhang. Det doftade mamma. Hon steg ur bilen, sträckte på sig och drog ett djupt andetag.
– Men, det är ju jasmin, sa hon.
– Vet du inte att ditt hus har en schersminhäck? För det heter faktiskt schersmin, sa Birgitta. Jasmin kan inte växa utomhus så här långt norrut.
Schersmin? Det doftade likt förbannat jasmin.
Burret i bröstet tilltog. Inte nu igen! Inga fler överraskningar, var det verkligen för mycket begärt att få fira midsommar i lugn och ro?
– Kom så går vi in och undersöker mitt skadestånd, sa hon.
Ingenting blev bättre av att hon grät eller blev sentimental. Hon vrängde upp bagageluckan på bilen och högg tag i en väska.
Som liten flicka brukade hon få den burrande, rusande känslan strax innan hon tog en vinstlott. Eller egentligen ännu tidigare, känslan brukade få henne att förstå att hon skulle köpa en lott. Samma burr hade infunnit sig första gången hon träffade Max och det hade ju å andra sidan gått åt helvete.
Hon tryckte in nyckeln i låset och öppnade dörren. Konstigt att larmet inte verkade vara påslaget men det spelade ju faktiskt ingen roll.
Under tiden hon lastade ur bilen och packade upp lyckades hon glömma ruskänslan till förmån för en förvåning över hur bra hon trivdes, hur fint huset var och att hon inte kunde hitta några fel. I hemlighet hade hon förberett sig på att huset kunde bli en besvikelse. Att lita på Max visste hon ju var ett misstag så varför skulle det här fungera? Halvt om halvt hade hon förväntat sig att finna huset länsat på allt som gick att ta med sig. Gång på gång ruskade hon av sig känslan av att det var för bra.
Och så var det jasminhäcken. Av alla tänkbara häckar hade det här huset en jasminhäck ... eller schersminhäck om man skulle vara lika petig som Birgitta. Miriam tvingade bort tankarna på föraningen, slog ihop resväskan och sköt in den under sängen. I hallen ropade hon ner till Birgitta att hon kunde ta det stora sovrummet på nedervåningen.
– Vad gör vi med lakan och handdukar? viskade Erika.
Attans! Det hade hon glömt att packa när de plockade ihop Birgittas saker. Men de hade tur, allt som behövdes fanns i ett linneskåp i övre hallen. Visserligen luktade de både unket och av äcklig parfym men det gick ju att vädra ur. Lika bra att ge Birgitta hennes egna, hon själv kunde vädra och stå ut. Efter en kort inspektion av lakanen tog hon en uppsättning och hängde över sitt balkongräcke. Det skulle säkert ordna sig. Just nu ville hon bara koppla av och njuta av den ljumma försommarkvällen och ett glas vin.
Genom den vidöppna dörren till Birgittas sovrum såg Miriam hur hon snyggt och prydligt hade lagt ut sina kläder på den stora dubbelsängen. Med stor noggrannhet hängde Birgitta en linneblus på en galge, sträckte på plagget och såg missnöjd ut. Miriam lade sina sängkläder och handdukar på Birgittas säng och fortsatte mot köket. När hon hittat vinglaset på köksbordet tog hon det med sig ut genom den öppna altandörren.
En bit bort på uteplatsen stod Erika och stirrade rakt in i boden och såg olycklig ut. Miriam gick fram och ställde sig bredvid henne. Boden var ungefär lika stor som en friggebod med hyllor längs med den högra väggen. På hyllorna trängdes allsköns plastleksaker. På golvet till vänster stod en trehjuling och rakt fram en uppslagen tältsäng med en sovsäck i. Bredvid sängen var en sliten gammal pall placerad med en lampa på. På den nedersta hyllan, längs väggen och intill sängen låg flera vattenflaskor, en spegel, några klädespersedlar, en liten tetra mellanmjölk, två påbörjade rullar toalettpapper, ett paket knäckebröd, en liten kaffebryggare, ett paket Ballerinakex, några pappmuggar, ett kaffepaket och en ficklampa. En doft av kaffe och gammal sovsäck slog emot henne när hon tog ett steg in i boden.
Det faktum att boden innehöll leksaker och en säng slogs om hennes uppmärksamhet. Hon drog efter andan, tog in bodens innehåll, sorterade och drog slutsatser. Att det var leksaker och en trehjuling gjorde henne ännu mer säker på att Max hade en dotter, trots att han nekat när hon frågat. Nu insåg hon att det antagligen var här på Öland han hade träffat sin dotter. På fotografierna hon sett när hon snokade i hans lägenhet hade det stått Elin. Sveket högg i henne. Elin måste ha tillverkats när deras relation fördjupats. Det var då han lyckats övertyga henne om att han verkligen tyckte att hon var den underbaraste kvinnan i världen. Uppenbarligen hade han ljugit om det också. En blandning av skräck, kärlek, sorg och svartsjuka vällde upp. Det skulle ta lång tid innan alla starka minnen bleknade och hon kunde tänka på honom utan stormande känslor.
– Tror du att Max har någon kompis som har bott här? undrade Erika bakom henne.
– Knappast, svarade Miriam och lyfte upp det exemplar av Ölandsbladet som legat hopvikt på sängen.
Hon höll upp tidningen så att Erika kunde läsa datumet.
– Den tjugoförsta ... Men det var ju igår, sa Erika.
Det som för en stund sedan bara varit obehagligt hade övergått till ett mysterium med många alternativa lösningar, samtliga skrämmande. Miriam visste att om hon satte sig ner och tänkte klart skulle hon kunna identifiera de där skrämmande alternativen, men just nu fick bara ett av dem plats i huvudet: Någon som Max anlitat för att kidnappa eller göra slut på henne hade bott i boden, någon som väntat på att hon skulle komma dit!
Hon borde vara gammal nog att förstå att om något verkade för bra för att vara sant så var det också det. Och hittills hade allting med huset varit alldeles för bra för att vara sant. Hon drog ett långt andetag genom näsan och räknade långsamt till sju, till tio hann hon inte innan alla svirrande tankar tog över.
Ringa Max och fråga var ingen idé och att lägga ut utpressarbilder på honom på nätet innan hon visste om det verkligen var han som låg bakom ville hon inte heller. Ju mer hon hade att hota med desto bättre var det. Om hon inte längre hade de mindre fördelaktiga fotografier de tagit på honom som säkerhet kunde han ta livet av henne eller misshandla henne utan risk för repressalier.
Hon var så otroligt dum i huvudet som hade trott ... Den välbekanta stanken av Max hat anföll. Lade sig tungt över henne, försökte kväva henne och gjorde det svårt att tänka klart.
Ett nytt andetag genom näsan. Åtta, nio, tio ...
Den förra personen Max skickat för att kidnappa henne hade fått halsen avskuren genom att gå rakt i deras fälla, den turen kunde hon inte ha två gånger i rad. Fällan hade varit gillrad för att ställa till det för en inkräktare, inte ta livet av vederbörande. Till råga på allt hade det visat sig att kidnapparen var polis och ute på privatuppdrag, anlitad av Max. Tänk om det här också var en torped anlitad av Max?
Med ens kändes bilderna hon hade på Max, och som hon hotat att lägga ut på nätet om han inte lämnade henne och hennes nära och kära ifred, som en futtig säkerhet. Hur hade hon kunnat tro att några ynka bilder skulle skydda henne?
Förtvivlat rotade hon runt i huvudet för att få fatt i sitt förnuft. Efter ett tag lyckades hon, även om det kändes som om hon bara fått tag i svansen.
Hon hade faktiskt bilderna. De var bra och skulle definitivt ställa till stor skada i hans liv om de kom till allmän kännedom. Det var Erika som hade hållit i kameran och hon hade gjort ett utmärkt jobb med Veera och Miriam som fotoassistenter. De hade gillrat en fälla och Max hade stigit rakt in i den. Först hade han för egen maskin tagit sig till kolonistugan där han trodde att hon bodde och satt sig för att vänta på henne. Sedan hade han försett sig av de kakor de placerat på bordet. Kakor som var spetsade med droger. När fällan väl smällde igen om honom hade han varit för lullig för att förstå vad som hände.
Några dagar senare under ett möte på Arlanda hade hon gjort klart för honom att om han inte lämnade henne och hennes familj och vänner i fred, skulle det snart finnas en samling bilder med bögporr på nätet där han spelade huvudrollen. Eftersom han själv inte hade några minnen av fotograferingen, i varje fall hade det varit så då, hade hon varit tvungen att visa honom ett par av bilderna. Full av bävan hade hon sett hur hans ansiktsuttryck skiftade från förvåning till rykande hat. Det faktum att hon också hade konfiskerat hans revolver, med löftet att den skulle dyka upp inblandad i ett mord någonstans om inte han lämnade henne i fred, hade lagt ytterligare ved på hans hatbrasa.
Till sist förstod han det fördelaktiga i att betala, dels pengarna han var skyldig henne, dels ett skadestånd för all den fysiska och psykiska misshandel han utsatt henne, dottern och modern för.
Och nu stod hon här i sitt skadestånd med hopsnörd strupe. Max var inte som andra och det var inte alls säkert att han kunde låta bli att göra henne illa, trots att han visste att konsekvenserna skulle slå tillbaka på honom själv. I sitt storhetsvansinne kunde han också mycket väl planera att göra slut på alla som han trodde hade hjälpt henne och som han trodde kände till var hans revolver och bilderna fanns.
Men hur skulle det gå till utan att de som ännu inte avlivats lade ut bilder eller placerade revolvern på något komprometterande ställe? Ännu en gång hade hon låtit skräcken ta över och dränka förnuftet. Det fanns inget sätt att göra av med allihop på samma gång.
Så tillvida de inte satt i samma flygplan och han sprängde det ... samma ... sprängde ... Samma plats och PANG! Den iskalla insikten rann nerför ryggen. Det snurrade till i huvudet. Att Max utsatte henne för skit och elände var en sak, men nu hade hon dragit in Erika och Birgitta. Hon tog stöd mot dörrposten.
Naturligtvis hade han inte accepterat att förlora.
– Fan, fan, fan, vad gör vi nu då? sa Erika lite gnälligt samtidigt som hon rev runt i håret.
Skärpning. Inte visa för Erika hur rädd hon egentligen var. Ringa efter polisen skulle ju inte tjäna något till, men byta lås kunde hon göra så snart det gick. Miriam gjorde en luftanteckning med ”låssmed” i huvudet.
I det ögonblicket insåg hon också att det var tur att huset hade larm, annars kanske inkräktaren väntat inne i huset. I samma ögonblick kom hon att tänka på att larmet hade verkat avstängt.
– Larmet ... fick hon fram. Det var avstängt ...
Erika vände sina skrämda ögon mot henne.
Inkräktaren hade larmat av, lagt in sprängämnet och sedan dragit? Det fanns inget trevligt sätt att lägga fram den teorin på.
– Är det här logiskt? frågade hon med svag röst, vände sig om och tittade på Erika.
– Jag skiter i om det är logiskt eller inte. Lika bra att vi gör som sist och sätter upp Pippi Långstrump-larm och snubbeltråd inomhus, sa Erika.
Inget av Erikas förslag skulle hjälpa om huset var armerat, men det kunde hon ju inte säga. Erika var redan skärrad så att det räckte.
– Men, vad är det? frågade Erika.
Hon lät gråtfärdig. Miriam tog sitt vinglas, noterade hur vinet vibrerade i glaset och tog en stor klunk. Sedan räckte hon över glaset till Erika som försåg sig rikligt.
Is i magen och ett kristallklart förstånd var vad som krävdes och det var Veeras specialitet.
– Jag ser att det är något, säg vad du tänker, sa Erika.
– För att reda ut det här tror jag att vi behöver tre ... ting: Låssmed, ny larmkod och Veera, sa Miriam och lirkade vinglaset ur Erikas hand.
– Jag förstår att du är rädd att det kan vara Max som har skickat någon, men jag kan se på dig att det är mer än så. Berätta!
– Tänk om ... tänk om han tänker utplåna oss alla?
Erika svalde hårt och stirrade på henne.
– Du menar alla på en gång? Men hur skulle det gå till?
– En stor sjujävla smäll!
Erika slog handen för munnen och backade bort från boddörren. Sedan tittade de nästan samtidigt bort mot den öppna altandörren.
– Jag tror att jag måste sätta mig, sa Erika.
Miriam vände sig om och betraktade de slitna, vita plaststolarna som stod travade mot bodens vänstra vägg.
– Nej, rör ingenting där inne, utbrast Erika.
– Om skiten är armerad kommer vi ändå att gå åt med råge, han gör inget halvdant och vill ju inte heller ha några vittnen.
– Men ... men, protesterade Erika. Kan vi inte be Birgitta att ta ut stolarna?
– Ditt förslag är frestande men jag tror att hon skulle ana oråd i samma ögonblick som du och jag lägger benen på ryggen.
Under stolarna stod ett bord i samma slitna plast.
– Snälla Miriam, rör ingenting! Vi ringer till Veera först, sa Erika med gnällig stämma.
– Okej, sa Miriam, backade och steg ut ur boden.
Tätt följd av Erika gick Miriam in i huset, letade upp telefonen som stod på golvet bredvid teven, lyfte på luren men fick ingen kopplingston. Hon upprepade proceduren med telefonen i Birgittas rum men upptäckte att inte den heller fungerade. Snabbt drog hon fram mobilen bakom vänstra behåbandet och konstaterade att den inte hade full täckning men tillräckligt för att kunna ringa. Veera svarade nästan på en gång.
– Har ni kommit fram?
– I bakgrunden hörde Miriam hur Harri visslade på Säkkijärven polkka och slamrade med disk.
– Det har hänt något konstigt, det bor någon i boden, sa Miriam.
– Boden?
– Skjulet eller vad man kan kalla det. Det finns en sådan att ha golfklubbor, cyklar och annat i till alla hus, i mitt skjul har det bott någon och lämnat en tidning efter sig som är daterad från igår.
Under en lång stund var allt som hördes Harris slammer och vissel.
– Hur vet du att någon verkligen har bott där?
– Skulle en tältsäng med en sovsäck övertyga dig? frågade Miriam.
– Kan det inte vara någon som inte fått plats i huset?
– Men då tar man väl med sig sovsäcken när man åker härifrån? Dessutom ägde jag huset igår och jag har mig veterligen inte haft någon gäst som inte fått plats i huset!
– Då har jag fått klarhet, sa Veera. Har du anständig plats för mig i huset?
– Jo, men det kanske inte är så bra.
Birgitta kom ut ur sovrummet och satte sig i soffan ett par meter från Miriam. Visserligen verkade hon lika frånvarande som vanligt, men Miriam ville ändå inte ta risken att berätta för Veera vad hon trodde.
– Tycker du inte om mitt sällskap? frågade Veera.
– Mer än någonsin, vänta jag ska gå till mitt rum, sa hon.
Så fort hon lämnade sin plats vid öppna spisen försvann täckningen och halvvägs upp i trappan kopplades samtalet bort. På hennes rum fanns ingen täckning alls, inte på balkongen heller. Hon sprang ner och ringde upp igen. Sedan försökte hon att gå ut men där var också täckningen usel. Det var bara att återvända till braskaminen och Birgittas öron.
– Du brukar ju säga att man inte ska lägga alla grisar i en säck. Beroende på vad ... som är syftet med personens vistelse vill säga. Avsikten kan ju vara ett hejdundrande surpriseparty för oss alla. Men varken jag eller Erika känner för ett sådant.
Det blev åter tyst och nu hade Säkkijärven polkka och slamret också upphört.
– Hör du Miriam, har du känningar, jag menar, känns det som om något ska hända? frågade Veera.
– När vi steg ur bilen slog doften av jasmin emot oss, det växer en jasminhäck intill huset.
– Jasmin! Men det kan ju betyda att något är väldigt bra istället.
– Jo, men en ”festfixare” i grannskapet känns inte bra!
– Det förstås. Om jag då tänker på det där du sa om ett ”hejdundrande överraskningsparty” kommer jag att tänka på att ni faktiskt är två, jag menar att du ju inte är ensam.
– Tre.
– Jag räknar ju inte ”festfixaren” i boden, sa Veera.
– Det heter faktiskt Schersmin, sa Birgitta.
– Vem var det?
– Jag har visst glömt att berätta att vi har en väninna vi träffade i Ystad med oss.
– Har ni tagit den arma människan mer er? Kan hon inte längre vara hemma för sin svinpäls?
– Njae, det förstnämnda epitetet känns inte alls rätt i det här fallet, det sistnämnda må vara rätt men passar för närvarande bäst på den förstnämnda.
Miriam kunde riktigt höra hur det snurrade i huvudet på Veera.
– Jag förmodar att svinpälsar finns av alla de slag. Nu måste vi koncentrera oss på varför det har legat en person i skjulet. Om vi utgår ifrån att ni är två fler personer än Ma... ”festfixaren” räknat med, kan det ju vara så att överraskningspartyt är inställt.
– Det kan vara så, men tänk om syftet är att alla ska vara med på festen, alla som är i vänkretsen? Eller så många som möjligt.
– Makkara! Du menar att den som har lejt ”festfixaren” hade tänkt sig en motattack?
– Ungefär, sa Miriam och kände hur rösten bröts.
Som vanligt hade Veera lyckats sammanfatta situationen i några få meningar. Ju mer Miriam tänkte på det desto närmare kom paniken. Max tänkte göra slut på alla som hade hjälpt henne. Som start hade han tänkt decimera antalet rejält genom att spränga huset på Ekerum när hon, Erika och Birgitta befann sig i det. Sprängningen skulle bli en tydlig markering till de övriga att det var dags att lägga ner vapnen. Genom sprängningen slog han ju också ihjäl flera flugor i en smäll, dels tillintetgjorde han hennes skadestånd, dels ... Herregud, hon hade ju inte kommit sig för att teckna någon hemförsäkring! Men ... om hon var död spelade det ändå ingen roll. Om resterande medlemmar i likets vänkrets vägrade att backa skulle han fortsätta tills han hade utplånat dem alla. Deras ansträngningar hade enbart bidragit till att trappa upp insatserna. Hon borde ha begripit att man inte kan kuva någon som Max.
– Miriam, är du där? hördes från Veera. Nu ska du ta det väldigt lugnt och använda ditt förträffliga förstånd. Du kan ha rätt men troligt är att du har fel och att det finns en annan förklaring. Men hur det nu är med den saken tror jag att jag ska ägna mig åt lite trädgårdsarbete, det lugnar alltid nerverna.
– Vad tycker du att vi ska göra för att lugna nerverna?
– Jag tycker att ni ska ta en utflykt över natten till något trevligt vandrarhem.
– Du och Harri borde också tänka på något sådant.
– Jag tar hand om allting på den här sidan så kan du göra det samma på ditt håll, svarade Veera.
De tog avsked och Miriam tryckte av samtalet men stod kvar och stirrade på mobilen.
– Vad sa hon? frågade Erika.
– Hon tycker att vi ska ta in på vandrarhem. Hon tar hand om ruljangsen i Stockholm.
Bådas blickar drogs till Birgitta som just då kom ut ur klädkammaren med en strykbräda. Birgitta och vandrarhem var ingen trovärdig kombination, speciellt som det var midsommarvecka och alla någotsånär respektabla ställen förmodligen redan var uthyrda.
Men om det verkligen var Max som låg bakom ”festfixaren” i skjulet var det ingen tvekan om saken. De svävade alla i livsfara.